Jag har precis spelat klart The Awesome Adventures of Captain Spirit, en spelbar demo och prolog till Life Is Strange 2, som kommer idag, 27/9. Vilken känslostorm jag har inom mig just nu.

Jag har alltid ansett att spel är lite som en förlängning av böcker. I boken följer du en berättelse från början till slut, från A till B. I spelet får du början på en historia, och sen får du själv klura ut hur du ska ta dig till slutet. I flera spel kan du till och med få olika slut beroende på hur du väljer att spela.

Jag har läst böcker som skrämt mig, fått mig att skratta, fått mig att gråta, fått mig att bli arg, alla känslor man kan tänka sig.  Spel har framkallat ungefär lika många känslor, (om inte fler) men inte riktigt berört mig lika mycket förrens nu.

känslostorm.

Kaptenen rör upp en känslostorm.

I Captain spirit får man lära känna Chris, en liten pojke på cirka 8–10 år som bor med sin pappa. Efter att hans mamma dog i en olycka har pappan blivit en oskön alkis som inte alltid tar hand om sin son på bästa sätt. För att göra livet lite lättare så fantiserar Chris om att han är Captain Spirit som har superhjälteförmågor. I demon, som bara är ett kapitel, går han runt i sitt hem och gör sin egen superhjältedräkt, hushållssysslor, ger pappan öl när han ber om det, och ger sig på att laga varmvattenberedaren som han är livrädd för. Här gjorde det lite ont i mitt eget mamma-hjärta, vilket det nog inte alls hade gjort åren innan min egen avkomma föddes. Vi får se blåmärken på Chris arm och höra hur pappan ber om ursäkt för dom. Aj i hjärtat igen.

I slutet av demon vi får se när Chris ramlar ur sin trädkoja och upptäcker sina förmågor och sen är det klart, resten får vi se när Life Is Strange 2 släpps.  Själv ser jag fram emot spelet, men undrar lite för mig själv om mitt hjärta kommer att klara av det.

LÄS MER OM DETTA SPEL: Captain Spirit och andra barn i fantasins gränsland

Det finns många spel som berör på olika sätt och jag tror att beroendes på vart man befinner sig i livet är man lite extra känslig för vissa situationer. När Destiny släpptes 2014 hade jag gått igenom en riktigt jobbig tid i livet där jag kände mig väldigt vilsen. Jag jobbade skift och hade mycket tid att spela på nätterna då jag inte ville sova p.g.a. mardrömmar, ångest och en del ilska. Att då spela Destiny var perfekt för mig. Jag kunde sitta uppe hela nätterna om jag så ville och bara få ut all min aggression genom att döda stora fiender. Det gav mig en härlig tillfredsställelse och en liten känsla av kontroll. Just då berörde det mig inte så mycket, men det betydde mycket för mig och när jag tänker tillbaka på det så känner jag bara värme för Destiny, även om det är ett ganska inkomplett spel med en rätt så svag story.

Jag är helt övertygad att du som läsare kan komma på minst ett par spel som har berört dig, som du har starka minnen av. Inte bara av själva spelet, utan känslan du fick när du spelade det. Spel är bra på sånt, att få oss att känna saker.

PS: Det är okej att gråta till TV-Spel.