Jag har skrivit mycket om Destiny, ett spel som gått igenom berg och dalar under fyra års tid nu. Från höjdpunkterna med mitt raid-team i Vault of Glass och Wrath of the Machine till ljumna expansioner som Rise of Iron och Curse of Osiris. Inget spel har engagerat mig så mycket, och framför allt så länge, som Destiny och Destiny 2.

Men det senaste året har min relation till Destiny varit minst sagt frostigt. Efter att ha kommit ut på startbanan väldigt starkt med Destiny 2 har Bungie haft svårt att engagera spelarna på samma sätt som under Destinys glansdagar efter The Taken King-expansionen. Ett rakare och enklare end game i Destiny 2 verkade som rätt beslut på pappret, men moroten att fortsätta spela efter kampanjuppdragen saknades.

Jag var en av dem som hyllade spelet för att de vågade skala bort komplexiteten i hur man levlar och istället introducera enkla milstolpar som alltid gav nya och kraftfulla vapen och rustningar. Den nya ekonomin var rakare och resulterade i färre saker att ha koll på. Men trots det droppade jag av spelet veckorna efter release, och många med mig. Destiny 2 hade allt jag ville ha av ett nytt Destiny förutom uppenbarligen begäret att fortsätta spela. Ett mer lättförståeligt Destiny var kanske det vi ville ha, men kanske inte det vi behövde.

Den nya expansionen Forsaken är Bungies ultimata försök att behålla allt det som var bra i Destiny 2 samtidigt som man återintroducerar det spelarna gillade från det första Destiny. Det är en expansion som breder ut sig över alla fronter och som vill förbättra alla delar av spelet. Och som till stor del även lyckas med det!

Först och främst är det berättelsen som får ta utrymme. Inom loppet av några minuter från det att du startat Forsakens kampanj dör allas favorit-guardian Cayde-6 under ett fängelseupplopp i Prison of Elders. Personen som avfyrade det dödliga skottet är Uldren Sov, bror till Awokens drottning Mara Sov som enligt ryktet dödades under attacken på Oryx Dreadnaught under Taken King-expansionen. Uldren Sov lyckas fly från fängelset tillsammans med hans sju baroner av Fallen, och det faller på dig och din guardian att jaga honom och hämnas Cayde-6.

LÄS MER: De bästa matnivåerna i spel

Det är en klassisk vilda västern-historia som är både personlig och angelägen samtidigt, något som Bungie tidigare har haft väldigt svårt för. Här finns även utrymme för sidokaraktärer som Zavala och Ikora Rey att växa, och även om din guardian fortfarande är för tyst för sitt eget bästa så är det svårt att inte bli investerad i den här klassiska hämndberättelsen. Cayde-6 var utan tvekan en av Destinys mest älskade karaktärer (briljant spelad av Nathan Fillion, även om röstskådisproffset Nolan North tagit över de få scener som han har i Forsaken).

Cayde-6 död signalerar även att Bungie är villiga att ta sina historier på allvar framöver. Även om alla älskade Cayde-6 sarkastiska humor kom man till en punkt där han användes som en krycka, så länge Cayde-6 var med blev lägstanivån alltid relativt hög. Utan honom tvingas Bungie vara modiga, och framför allt låta nya karaktärer växa. Vilket man anar redan under Forsaken-expansionen.

Den drygt sex timmar långa kampanjen tar dig till The Tangled Shore, ett nytt område vid The Reef som består av stora rymdstenar ihopfästa med linor. Här jagar du Uldren Sovs sju baroner på några av de bästa uppdragen som Bungie någonsin designat. Det är lekfullt, spännande, mycket personlighet och ibland bara väldigt humoristiskt. Vi får återse Petra Venj som alltid varit en intressant karaktär men som ofta fått stå vid sidan. Dessutom träffar vi Fallen-ledaren Spider som skickar iväg oss på diverse uppdrag.

Som alla veteraner av Destiny vet är dock kampanjen bara en bråkdel av spelet. Efter det sista uppdraget skickas vi ut för att utföra diverse uppgifter som slutligen leder oss till The Dreaming City – expansionens andra stora område. Det här är Bungies konceptartisters våtaste dröm. Höga klippor och dimtäckta sjöar insvept i toner av turkos och lila. Troligtvis en av de vackraste miljöerna i Destiny någonsin.

Det är dessutom en oas av oerhört farliga fiender och ogreppbara mysterier. The Dreaming City är resultatet av fyra års önskan från fans om att få mer mystik och pussel i spelet. Här finns även The Blind Well, en ny typ av public event som påminner en hel del om Court of Oryx och Archon’s Forge där man slåss mot vågor av fiender och försöker klara olika nivåer av svårighet.

Problemet med hela The Dreaming City, hur välkomnande det än ser ut vid första anblick, att det är alltför ogästvänligt för spelare. Uppdragen är alltför vaga och mysterierna oerhört invecklade. Det finns en linje Bungie balanserar på, och troligtvis drog dem den mellan The Tangled Shore och The Dreaming City, där den första är mer casual och den andra för dedikerade spelare. Personligen anser jag att de borde ha dragit den någonstans i mitten av The Dreaming City för att inte stänga av för stor del av spelet för många spelare. Det är en sak att förvänta sig att folk ska sitta och googla guider på Youtube vid några få tillfällen, men det är att begära för mycket om man tillägnar ett helt område i end game för den typen aktiviteter.

LÄS MER: Marvel’s Spider Man

Även The Blind Well lider av det här. Eftersom aktiviteten finns på den öppna kartan är tanken att man bara ska kunna ramla över spelare som hjälps åt att klara alla nivåer av fiender. Men eftersom The Blind Well inte har traditionell matchmaking är området i princip alltid helt tomt med folk. Det blir aldrig den spontana public event som Bungie tänkt sig, istället får man använda sig av externa Looking for group-tjänster och då kan man lika gärna sätta in en vanlig matchmaking på aktiviteten.

Istället lyckades de bättre med det nya spelläget Gambit. Det är en spännande blandning av PvP (player vs player) och PvE (player vs environment) där två lag tävlar om att döda flest fiender och samla “motes” som man sätter in i en “bank”. Den som först når 75 motes framkallar sin Primevil, och det lag som gör det först vinner. Den annorlunda haken är att motståndarlaget kan skicka över en av sina spelare för att döda medlemmar ur det andra laget och på det sättet förhindra eller i alla fall sakta ner deras fart.

Helt ärligt, hur kan ett spel som bygger på dels PvP och dels PvE i lika delar dröjt såhär länge att slå ihop de båda? Oavsett vad är det här nu och det är vansinnigt roligt från början till slut. Här finns små delar som troligtvis kommer justeras och en del vapen som kanske behöver fixas (*host* Sleeper Simulant *host*), men det är även ett spelläge som känns förvånansvärt komplett.

Som vid varje expansion kommer även ett gäng nya strikes-uppdrag, samt den här gången även en matig ny raid som släpptes för bara några dagar sedan. Raiden kan jag inte uttala mig om än eftersom jag är för låg level fortfarande och det tydligen tog 23 timmar (!!!!) för det snabbaste laget att klara den. Däremot vill jag nämna “Warden of Nothing”-striken som troligtvis en av de bästa jag spelat på väldigt länge och en uppfriskande nostalgitripp för dem som var med under House of Wolves-expansionen.

Det är onekligen med skräckblandad förtjusning jag märker hur mitt beroende av Destiny blir starkare igen. Äntligen känner jag en anledning, ett behov, att fortsätta logga in i Destiny varje dag, samtidigt som jag ser det (numera ännu långsammare) grindandet att nå högre nivåer kommer ta mer av min fritid. Nya funktioner att följa dels olika triumfer som man klarar och dels vilka rustningar och vapen gör även det här behovet av “bara en aktivitet till” lite större.

Att ha ett tiotal nya bounties redo att göra varje gång du loggar in, och daily- samt weekly-aktiviteter som roterar varje dag förstärker känslan av att Destiny egentligen är ett ogreppbart svart hål där tiden försvinner ut i intet. Men du kommer ha vansinnigt roligt under tiden, med många mysterier, svåra utmaningar och en hel del bra berättelser. Med några få snedsteg är Forsaken ungefär så bra Destiny 2 kan bli.

Betyg: 8/10