The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Spelveckan inleddes med Breath of the Wild och det första som hände var att jag hittade en helt berg där jag inte hade varit förut. Berget ligger i början av spelet och första gången jag kom dit så var det för kallt för mig med min dåvarande utrustning för att jag skulle kunna bestiga det. Sedan dess hade jag alldeles glömt bort det, men nu råkade jag snubbla på det igen i min jakt på det tolfte och sista av de försvunna minnena.

Efter jag hade bestigit det snöiga berget och upplevt ett par äventyr på dess topp, så råkade jag även springa på det tolfte och sista av de förlorade minnena. Nu visade det sig dock att denna storytråd inte riktigt hade nått till sitt slut där, utan det fanns ytterligare ett hemligt förlorat minne. På ren tur (eller kanske lite skicklighet) så lyckades jag dock teleportera mig till rätt plats på kartan där det kunde återupplevas.

Nu när alla minnena var återkallade så kände jag mig redo att äntligen dra mitt förlorade Master Sword ur marken. Dess fruktansvärda prövning som lät så hemsk på förhand hade dock ingenting med minnena att göra, men jag klarade det galant i alla fall.

Med alla de fyra gudomliga bestarna besegrade och befriade, alla minnen återkallade och Master Sword i min ägo så kände jag mig redo att färdas till Hyrule Castle och slutligen ge mig i kast med Ganon! Nej, det var en sak till jag måste göra.

Jag skulle ju besöka vetenskapsmannen Robbie också, som tydligen kunde hjälpa mig i kampen mot Ganon. Det kunde han. Han visade sig närmligen kunna tillverka vapen och utrusning som är bra mot de robotväktare som bevakar slottet där Ganon regerar. Tyvärr hade jag missuppfattat vad det för material som Robbie behövde för att tillverka sin utrustning. Jag trodde han bara behövde de dyrare och mer avancerade av de uråldriga föremålen, så jag hade sålt det mesta av skruvarna och de andra småföremålen för att ha råd till bombpilar. Men han ville ha skruvarna och småskräpet också för att kuna tillverka saker. Attans! Nåväl, det jag hade kvar räckte till en skyddande supersköld i alla fall och det var det viktigaste.

Forza Horizon 4

En sak som är lite märklig i Forza Horizon 4 är att man kan levla ner i online Team Adventure. I spel som Splatoon 2 och Overwatch så kan man inte bara hjälpa sina lagmedlemmar, men även spela på ett sätt som gör att lagmedlemmarna kan spela bättre. Men i ett rakt bilspel så är den enda interaktionen man har med sina lagmedlemmar att inte köra in i dem i kurvorna.

Dessutom är jag skeptisk till att spelet är så noga med att inte dra igång en Team Adventure om inte alla spelare har accepterat matchen. Jag fattar att spelskaparna vill ge det rankade läget en seriös aura och vill att vi tar det på allvar. Problemet är bara att efter två-tre lopp har ändå fyra-fem spelare hoppat av, vilket drar ett löjes skimmer över den tokseriösa alla-ska-med-attityden spelet har innan äventyret börjar.

Den där liv-och-död-känslan som man får av att spela rankat i Overwatch och Splatoon 2 (och som skrämmer bort vissa spelare från att spela online) finns ju inte alls i det här spelet. Forza Horizon 4 är ett skojigt, trevligt bilspel. Ett spel man tar det lugnt i och har det trevligt i. Även online.

LÄS ÄVEN: Vår recension av Forza Horizon 4

Forza Horizon 4 är ett spel att trivas och slappa av i. Där man får göra som man vill och vara den man är. Det är ett perfekt spel när man är trött och inte orkar så mycket. Man kör bara rakt genom skogen och kraschar genom saker. Och blir belönad för det.

Onrush och Iconoclasts

Playstation Plus var snällt mot mig den här månaden. Iconoclasts tänkte jag köpa efter jul, Onrush var jag väldigt sugen på att få spela och Soma är det flera som tipsat mig om. Jag inledde med en timme Onrush. Spelets beta nobbade mig fullständigt i somras och jag fick inte spela en minut då, men nu var det äntligen dags att få testa lite team-baserad arcadracing.

Jag var sugen att gå online direkt, men insåg att det var bäst att lära sig reglerna och styrningen i single-player först. Det går inte att ha någon riktig åsikt om ett onlinespel efter en timme i single-player, men spelet kändes rätt billigt och rätt begränsat. Jag blev irriterad på hur lätt man kraschade. Kör på en sten eller nudda en vägg och det var kört. Det kändes konstigt i ett spel som bygger på att man borde kunna köra rakt igenom allt. Men när man försöker köra igenom ett rätt så ynkligt träd, som man trycker att man borde ramma så att det blir spisved, så blir det istället tvärstopp. Knappast passande för ett spel som påstår sig skratta åt realism och föredra vildsint action.

Onrush blev betydligt mer intensivt när jag till sist testade tre matcher online. Men samtidigt tillkom nya problem. I första matchen spelade vi det spelläge som går ut på de båda lagen ska slåss med varandra för att försöka kontrollera en zon som rör sig längs banan. Problemet var bara att zonen drog ifrån oss hela tiden, så det blev aldrig någon kamp om zonen. Istället handlade det bara om att någon av oss försökte hinna ikapp zonen som hela tiden försvann bort från oss.

LÄS ÄVEN: Vår recension av Onrush

De två andra matcherna spelade vi spelläget som går ut på att fylla på mer tid för sitt lag genom att köra igenom portar på banan. Här blev det lite mer strider, och det måste sägas att det var action mest hela tiden, men särskilt kul blev det aldrig. Spelets upplägg att blanda Burnout och Overwatch är jättebra på papperet, men i praktiken är det inte något särskilt bra spel, tyvärr.

Iconoclasts var en betydligt roligare upplevelse. Jag är ingen stor fan av ”Mega Drive action-äventyr”-genren, men det här gillade jag än så länge. Grafiken var ljuvlig, med underbara klara färger. Det första timmen var en lättsam blandning av action och pussel, men det blir rimligtvis tuffare längre fram. Jag är försiktigt positiv till storyn, så verkar ha politiska och religiösa dimensioner. Ska definitivt spela mer av det här vad det lider, men det finns andra spel i min kalender som jag ska klara först.

Forza Horizon 4 – igen

Jag älskar att göra veckoutmaningarna i Forza Horizon 4. Det tar ungefär en timme att göra dem, och det är kul att spelet väljer ut en bil och ett antal specifika uppdrag åt mig. Så mycket i spelet går ut på att skapa egna race och hitta på egna upplevelser och förutsättningar, så det är kul att få tugga lite på några specifika uppdrag från spelmakarna en gång i veckan också.

Street Fighter V: Arcade Edition

Träning, träning och åter träning. Varför ska det vara så svårt att göra en Shoryuken? Varför blir jag alltid så nervös ner det blir match? Jag fortsätter att mala på i träningsläget med Cammy och Sakura, och det verkar som jag långsamt, långsamt blir lite bättre. Jag vill tro det i alla fall. Den här veckan lade jag även till Juri i träningsschemat. Jag gillar hennes uppsättning av specialattacker, förutom att hennes cirkelspark naturligtvis måste uppföras med den krångliga Shoryuken-rörelsen. Träning, träning och åter träning alltså. Fightingspel är ingen lek, det är säkert och klart.

Terraria

Jag spelar vanligtvis spel för att tävla eller för storyn. Jag spelar mer sällan spel utan ett tydligt slut. Spel där man leker, bygger, pysslar eller för den delen utforskar. Det finns undantag, till exempel är jag väldigt förtjust i stadsbyggarspel som Cities: Skylines och Sim City. Men spel som The Sims och Minecraft har aldrig lockat mig. Mina kompisar är dock väldigt inne på sådana spel, och då 2D-Minecraft-klonen Terraria stöder fyra spelare på delad skärm så känns det dumt att inte testa. Och tror det eller ej, men det här spelet är riktigt kul!

Det är trevligt att man kan hjälpas åt att bygga och utforska eller gå sina helt egna vägar och sedan kanske träffas igen någonstans under marken. Det är kul att bygga hus och se folk flytta in.  En av mina kompisar har spelet väldigt mycket Terraria förut, så han får sitta och agera coach åt oss andra, och förklara vad vi ska göra när vi inte fattar hur vi ska crafta något föremål till exempel. Terraria är ett utmärkt spel för co-op-spelande med kompisarna i soffan och ett avbrott emot det kaos och den intensiva action som brukar känneteckna co-op spel på samma skärm.

Veckans höjdpunkter och mörka djup

Med tanke på att jag knappt spelat några nya spel i år, så kan jag inte ha några åsikter om vinnarna på The Game Awards. Men jag blev glad att Forza Horizon 4 vann som bästa sportspel/racingspel. Mycket välförtjänt! The Outer Worlds från Obsidian som utannonserades ser lovande ut. Spelet säljer in sig på att vara ”Fallout i rymden”, men för mig som aldrig spelat något Fallout, så kallar jag det hellre för ”ett förstapersons Mass Effect med rymdpirater och sånt”.

Veckans tråkigaste nyhet var att den eminenta speltidningen LEVEL läggs ner. Jag har alla nummer av tidningen och har prenumererat sedan det första numret. Det var dock ingen oväntad nyhet. Tidningen har genomgått ett långsamt döende de senaste åren. Men att både GamesTM och LEVEL försvunnit på ett par månader gör livet tristare för oss som älskar att läsa speltidningar. Bara Edge kvar nu bland tidningarna som jag prenumererar på.

Edge är visserligen en utmärkt tidning, men också en väldigt torr och seriös tidning. Nu saknar jag en speltidning som är mer underhållande och lite mer vild och respektlös. Jag antar att jag får läsa om alla hundratals gamla speltidningar som jag har i garderoben…

Spelbegär

Snart är det januari och då ör min årslånga bojkott av att köpa spel över. Så jag googlar många olika spel just nu, och gör alla möjliga sorters listor över spel jag vill ha till olika format. Vilka spel det blir i praktiken i januari beror till stor del på vad jul- och nyårsreorna bjuder på för rabatter. Men en hel del dyra Switch-spel från Nintendo ska det nog bli kan jag redan nu avslöja…

Nästa vecka

Det här veckan hoppas jag att jag ska ta mig an slutbossen i Zelda. Sedan beror det på hur tuff den striden blir och vad som händer sedan i spelet, i fall jag hinner med något mer single-player i veckan.

Det andra spelet som kommer att sluka min tid i veckan är förstås Forza Horizon 4, där den första expansionen kommer på torsdag. Håller den lika hög kvalitet som huvudspelet så kommer den att bjuda på massor av skönt spelande.

Dessutom ska jag försöka hitta lite tid att kolla igenom några Youtube-videos och se om det finns några smarta tips på hur man bäst gör en Shoryuken i Street Fighter V.

Vi hörs!