På bara någon minut lär jag mig gå, hoppa, spurta, skjuta och hacka elektronik, och spelet gör tydligt att jag är redo att påbörja mitt uppdrag. Vad detta består av kan jag inte riktigt sätta fingret på. Men vapnet i min hand tyder på att det inte kommer vara särskilt pacifistiskt.

Så jag beger mig ut i den dunkla, nedgångna byggnad jag placerats i. Lamporna blinkar sporadiskt och rören läcker där jag ser mig omkring och försöker orientera mig. Mycket snart är jag beredd att skita knäck när jag introduceras för spelets kanonmat: zombier. De dyker helt plötsligt bara upp, springande mot mig genom den korridor jag befinner mig i. Jag samlar mig och tar mig vidare genom byggnaden.

Miljöerna och grafiken påminner mig en smula om Half-Life 2 – fast inte lika snyggt. Emellan skjutandet navigerar jag mig genom mestadels små, trånga utrymmen. Detta är bra eftersom det är lättare att sikta på zombierna men dåligt eftersom jag inte har någonstans att ta vägen. Låsta dörrar i min väg kan jag låsa upp genom att hacka dem med ett enkelt musklick och en slumpvis genererad wasd-kombination. Jag kan också hacka små lådor på väggarna, vilket fyller på min hälsa och ammunition. Detta hopkok av skjutande, springande och hackande går snart på tomgång, och de två olika zombie-modeller som erbjuds börjar snabbt bli mer irriterande än skrämmande.

SVARA PÅ: Veckans fråga #11: Vilka två spelkaraktärer skulle para ihop romantiskt?

Vid ett tillfälle vänder jag mig hastigt omkring för skanna området efter zombier. Deras grymtningar och hesa skrik har just blivit tydligare. Dock verkar det inte finnas några i min direkta närhet och jag beger mig därifrån. Så småningom börjar jag zona bort lätena helt och hållet, då de hänger kvar i resten av nivån oavsett om det är zombier där eller inte.

Mellan de olika nivåerna ”belönas” spelaren med förrenderade mellansekvenser. Jag skriver ”belönas” för att det är precis så jag tror att utvecklarna har tänkt. Att spelaren är av manligt kön och därför behöver bryta av de maskulina actionsekvenserna med lite välförtjänt hud. Jag får nämligen stifta bekantskap med en någorlunda lättklädd kvinna, eller närmare bestämt hennes kropp. Hennes ansikte får jag aldrig se eftersom kameran i huvudsak håller sig inom ett perspektiv som ramar in allt mellan hals och knäveck. Och hon verkar passande nog gilla att gå omkring i sin lägenhet i bara bh och jeans. Det visar sig att denna kvinna är jag och att förstapersonsdelarna är hennes upplevelse inuti en VR-hjälm – detta är i såvitt jag kan utröna spelets hela handling. Den lilla dialog som finns minns jag inget av, och bitvis har den fel undertexter.

Sammanfattningsvis är 2084 i nuläget på sin höjd mediokert. Förvisso är det ännu inte ett färdigt spel men jag tror inte heller att jag kommer att återvända till det längre fram. De gubbsjuka mellansekvenserna lämnar en dålig smak i munnen, och de huvudsakliga spelmomenten ger mig inte tillräcklig mersmak för att jag ska vilja testa mina färdigheter i det endless-läge jag låser upp genom att spela klart storyn. Så har du en timme över skulle jag varmt rekommendera dig att dammsuga eller städa på toaletten – för du kommer få ut mycket mer av det än av 2084.