Konamis 10 bästa spelserier
-
- 23 mars, 2019
FUCK Konami! Så, nu när vi fått det ur vägen kan vi fokusera oss på det Konami som en gång i tiden var en av världens främsta, mest respekterade och älskade tredjepartsutgivare. I torsdags fyllde nämligen företaget hela 50 år som ursprungligen hyrde ut jukeboxar och service av dessa. Det är inte svårt att se hur de sen gick från detta till nöjesmaskiner, videoarkader och TV-spel.
Under dessa år har Konami lyckats producera en rad olika varumärken och det är min tanke att idag lista de jag bryr mig mest om. Detta baserat på faktorer som hur kul jag tycker de att spela, titta på, hur mycket jag gillar dem konceptuellt och även vilka serier som oftast gör mig mest hypad att höra nyheter kring. Enda regeln är att Konami måste ha släppt minst två spel för att det skall räknas och även licenserade varumärken räknas så länge Konami var utvecklare. Efter min egen lista välkomnar jag er andra att presentera era egna listor bland kommentarerna.
10. Suikoden
Under 90-talet blev jag väldigt förtjust i JRPG men Konamis försök lockade mig aldrig riktigt. Jag var för upptagen med storslagenheten från Square såsom Final Fantasy-serien och Chrono Trigger samt Capcoms Breath of Fire-serie för att bry mig om Suikoden. Det lockande mig aldrig handlingsmässigt eller estetiskt. Dess pseudo-3D-strider var överträffade av Final Fantasy VII, även om jag personligen alltid diggat 2D-sprites i 3D-utrymmen. Det har en viss charm. Serien har hursomhelst alltid känts lite anonym i mina ögon. Jag hade säkert tyckt det var väldigt spännande om serien kom tillbaka idag och hanterades som något stort men till dess hamnar den längst ner i min lista.
09. Gradius
Här har vi en serie som jag verkligen och innerligt vill älska men som jag helt enkelt inte är bra nog för att hantera. Shoot’em Ups är i teorin och praktiken jättehäftiga, men tyvärr inte i min praktik för jag behärskar dem inte. Jag har inte fingerfärdigheten för att spela ett shmup eller bullethell effektivt. Det är tråkigt för moderna Gradius-spel ser så jäkla coola ut. Genren är proppad med kaskader av ögongodis och jag är verkligen förtjust i hur Gradius-serien utvecklats designmässigt men vad hjälper det när jag saknar förmågan att spela dem?
08. Dance Dance Revolution/Dancing Stage
2000-talet dominerades kraftigt av musikspel. Det skedde i etapper där den första riktigt stora framgången kom i formen av Dancing Stage som sen följdes upp av Singstar och slutligen Guitar Hero samt Rock Band. Men allt började med Dancing Stage MegaMix på Playstation 2 för min egen del i 2003. Jag älskade verkligen att matcha pilar på skärmen med de under mina fötter. Det var ett livligt och helt unikt sätt att spela TV-spel som öppnade mina ögon att se den vidsträckta potential digitala spel kunde ha.
MER LISTOR: 9 speltatueringar vi skulle skaffa
Tyvärr gick serien i samma riktning som de flesta nischade marknader. Varje spel blev svårare och svårare. Fantastiskt för de mest inbitna Bemani-fans men tråkigare för mig som kände att jag inte kunde koordinera i högt nog tempo. Jag var faktiskt inledningsvis på vippen att lägga denna serie över nästa varumärke men när jag tog långvarighet i beräkning hamnade DDR på plats nummer 8.
07. Castlevania
Nästa spel på listan är nämligen den anrika Castlevania-serien. Jag kunde inte ignorera hur jag fortfarande lockas av att se dessa spel spelas medan DDR inte lockar mig ett jota längre. Castlevania förför mig fortfarande. Dess gotiska arkitektur och monster-design har alltid varit tipptopp samtidigt som spelens lore alltid varit fascinerande i någon grad. Castlevania-serien på Netflix visar verkligen prov på hur starkt universum Konami byggt upp.
Där det brister för mig är på det spelmässiga planet. Det är inte så att spelen har dålig gameplay, absolut inte. Jag råkar bara sakna intresset i att spela den här typen av spel. Bossarna är asgrymma och spelen fungerar utmärkt både i formen som Metroidvania-spel och traditionellt linjärt actionäventyr. Konami lärde sig även till slut hur man presenterade serien i 3D med Lords of Shadow som innehåll några genuint bra koncept. Det klickar bara inte för mig. Castlevania är spel jag hellre tittar på än spelar själv.
06. Zone of the Enders
Det är för tragiskt att Konami aldrig gjorde mer än två fullskaliga konsoldelar i denna ypperliga mech-spelserie. Det är förmodligen ett av de bästa mech-spel jag någonsin spelat. Jag minns hur jag saknade Zone of the Enders när jag testade Deamon X Machina-demon på Switch tidigare i år. Det var så styltigt och svårstyrt. Det var aldrig Zone of the Enders. Ettan hade sina skavanker men Zone of the Enders: The 2nd Runner som släpptes 2003 på Playstation 2 var ett så sjukt stiligt och elegant designat spel. Orbital Frame-enheten Jehuty är vid sidan av Evangelion Unit-01 den coolaste mech jag sett.
Hideo Kojima får oftast ta äran för Zone of the Enders men han var bara en producent på spelet. Game director-cred går istället till var Shuyo Murata och vi får inte heller glömma att Yoji Shinkawas design var det som gav spelen sin tidlösa look. Här har vi då ett spel som tilltalade mig både estetiskt och gameplay-mässigt. Det är synd och skam att vi bara fick två delar i denna lovande serie. Tänk hur den kunde se ut idag.
05. Contra/Probotector
Vill man hårdra saker kan man säga att Contra är Castlevanias sci-fi-motsvarighet. Och det är också skälet varför jag alltid gillar denna serie mer än Castlevania. Jag har alltid föredragit science fiction framför fantasy, framtid framför dåtid. The Matrix och Star Wars kommer alltid hålla en mer varm plats i mitt hjärta än Sagan om Ringen och Harry Potter. Jag föredrar laser och kulsprutesmatter framför klingor som korsas. Det gör att jag per automatik finner det roligare att spela.
Jag skall dock ge Castlevania fiende-vinsten. Småfiender i Castlevania är mycket mer minnesvärda än de i Contra men Contras bossar står med lätthet sida vid sida av Castlevania. Både Contra III: The Alien Wars (Super Probotector) och Contra: Hard Corps har makalös bossdesign. Och även om banor i Contra är förhållandevis korta eller mer fokuserade på just boss-duster så händer det ofta kul scriptade saker. Jaktplanet i Contra 3:s första bana är en klassiker men utöver det färdas man på allt från fordon till missiler, och perspektivet skiftar vilt. Spelen är av en väldigt mångsidig natur. Contra har alltid varit en väldigt experimenterande action-shooter och jag hade verkligen velat se hur ett modernt Contra-spel skulle te sig.
Och just det. Jag kommer alltid föredra robotarna RD008 och RC011 framför de tråkiga rambo-killarna Bill Rizer och Lance Bean. Fang och Browny får gärna återvända med.
04. Silent Hill
Den här är märklig. Här har vi en spelserie där jag som oftast har överseende med stel och stundtals frustrerande gameplay p.g.a. fantastiskt gripande och medryckande historieberättande. Jag tycker att Silent Hills universum är ruskigt intressant, och framförallt unikt. Så spel och filmer känns och ser ut som Silent Hill. Det världsbygge som Team Silent inledde har jag mycket respekt för.
Silent Hill 2 till 4 tycker jag alla är makalösa rysare med fucked up monsterdesign och en ruggig stämning. Ettan är jag däremot inget fan av men det rådde Konami tillsammans med Climax Studios bot på med omkonstruktionen Shattered Memories som är en briljant återberättelse som nyttjar en av de många alternativa sluten i serien. I övrigt är jag inget fan av Climax spel i serien men Downpour från tjeckiska Vatra Games hade sina ögonblick. Sen tog det tyvärr slut där.
ÄNNU EN LISTA: Sju spelserier som behöver en ny chans
Det leder mig ganska självklart till Silent Hills, spelet vars proof of concept-demo P.T., skrämde ett helt gamer-community under hösten 2014. Det skulle bli en nystart för serien med Kojima och Guillermo del Toro i spetsen men eftersom Konami och Kojimas relation rasade ihop fullständigt under produktionen av Metal Gear Solid 5: The Phantom Pain blev inte visionen som hade så mycket potential aldrig verklighet. P.T. tillhör en av mina starkaste spelupplevelser från nuvarande generation, därmed sörjer jag än idag om vad som kunde varit.
03. Teenage Mutant Ninja Turtles
Vissa serier gör starka avtryck om de kommer vid rätt tidpunkt. Under min uppväxt fick två licenserade varumärken denna effekt – Capcoms Disney-era och Konamis serie av Teenage Mutant Ninja Turtles-spel. När jag var ung grabb älskade jag både Disneydags och TMNT på TV. Så självklart gillade jag även spelen. Det första Turtles-spelet på NES är notoriskt svårt och är i backspegeln inte superbra men jag bär med mig minnen från det likväl. Detta spel fanns även med i första numret av Nintendo Magasinet, och bara det gör att artwork och skärmdumpar är fastbrända på min hornhinna. Game Boy-spelen var faktiskt riktigt schysta de med. Men det är såklart TMNT II: The Arcade och TMNT IV: Turtles in Time som är de riktiga tungviktarna.
TMNT II var ett av de fyra NES-spel jag och min bror ägde i vår barndom så det innebar såklart att vi spelade det till döds. Då var det tur att det var oerhört roligt. Det var grafiskt och musikaliskt tilltalande, och lagom svårt för en 10-åring.
Sen när jag blev äldre och det var dags för en Super Nintendo i 1993 blev Turtles in Time vårt andra SNES-spel. Och vilket enastående beat’em up det är. Ni andra kan snacka hur mycket ni vill om Double Dragon och Final Fight. Inget kommer i närheten av glädjen att om och om igen varva TMNT IV. Det är så ljuvligt att både se och lyssna på, precis som tvåan, men nu är allt uppskruvat till 11. Dessutom var gameplay mer raffinerat än det var på NES. Ett annat spel på SNES med Turtles-licensen var Tournament Fighters som var Konamis Street Fighter II-kopia med Turtles-karaktärer i spetsen. Det var rätt schyst och tilltalade såklart ett Turtles-fan som mig, men det är inte en klassiker. Även TMNT III som aldrig kom till Europa skulle sådär 20 år senare visa sig att också vara i klass med TMNT II.
Jag hade lätt velat se ett nytt Turtles-spel i klassisk stil och i Konamis regi.
02. Bomberman
Vi fortsätter hålla oss kvar i det tidiga 90-talet. Jag introducerades nämligen till Bomberman genom Super Bomberman på Super Nintendo, och detta spel inklusive de två efterföljande spelen var alltid stora multiplayer-hits i mitt hem. Serien är ursprungligen gjord av Hudson Soft men ägs idag av Konami.
Konceptet är lika enkelt som genialt. Varje spelare startar i ett varsitt hörn på en spelplan som inledningsvis är täckt av block. Det enda man kan göra är att dumpa bomber, springa i skydd, och spränga sig ut för att nå sina motståndare. Det är här den sanna någorlunda kontrollerade kaosen börjar. Power ups kunde addera bomber till ens förråd, förlänga explosionen, ge förmågan att sparka bomber över banan och mycket mer. Mellan tvåan och trean skulle vi få se allt från bomber med spelarstyrda detonatorer till känguru-aktiga kreatur vid namn Louies med olika förmågor. Oftast var multiplayer-kartorna av riktigt hög klass och variation med.
ÄNNU EN LISTA: 12 betydelsefulla kvinnor i spelindustrin
Efter Super Nintendo-eran introducerade Hudson Bomberman för 3D via Nintendo 64. Många ogillar Bomberman 64 eftersom det helt eliminerade rutnätet som gjorde att explosioner uppstod i formen av symmetriska kors. I N64-spelet var explosioner istället runda och man inledde inte en omgång instängd på samma sätt. Därmed var spelet taktiskt sämre men däremot inte dåligt. Jag fann nöje i att hamra på A-knappen för “pumpa” bomber för större sprängvidd och diggade hur vissa banor hade stigande vattennivå när det återstod en minut av en match. Bomberman 64 är i min mening underskattat.
Saturn Bomberman tillät upp till tio spelare på spelplanen samtidigt, jag hade mycket roligt med Wario Blast på Super Game Boy och även DS-versionen var kul att spela trådlöst med vänner. Jag skall erkänna att jag inte spelar Bomberman superofta längre och detta beror mest på att jag vill se lite innovation i serien. Jag vill se den pånyttfödas (Act Zero hände inte) men fortfarande hålla fast vid viktiga grundpelare som gör Bomberman till Bomberman. Så det är tråkigt att serien gått i stå en aning men det hindrar mig inte att alltid roas av de äldre spelen.
01. Metal Gear
Jag tillhör den där skaran spelare som blev stormförtjusta i Metal Gear i samband med Solids intåg på Playstation. Innan dess hade jag knappt rört serien på NES. Den var i överlag ganska ointressant för mig på den tiden, men det skulle Metal Gear Solid ändra på rejält.
Jag var golvad från första stund och har aldrig slutat förvånas, förundras och förfasas över den här seriens briljans och galenskap. Hade serien bara varit ett smygspel hade jag säkert tröttnat för länge sen, men Hideo Kojima skapade ett thriller-drama med så mycket ost att det flöt ut genom konsolen. Och jag låg bredvid och lapade i mig den gyllengula härligheten. Hans omfattande historias kaninhål grävde sig närmre jordens innandöme ju längre serien blev. Att förstå Metal Gear Solids värld kräver sin man eller kvinna. Men jag kan inte låta bli att förtrollas av Kojimas prat om teman som Gene, Meme, Scene och nanomaskiner till förbannelse. Hans ambitiösa saga bredde ut sig, in i den närliggande framtiden och långt bak till det kalla kriget.
Berättelsen är knäpp men har ändå alltid en tillstymmelse av genuin seriositet. Berättelsen är vad som limmar ihop det hela och gör att jag återkommer, men så hade inte varit fallet om Metal Gear Solid inte varit så spelmässigt varierat som det faktiskt är. Kojima återuppfann serien nästan varenda gång. Bortsett från att addera smyg-element kunde man alltid räkna med skräddarsydda sekvenser som man sent skulle glömma och nya kreativa sätt att slåss mot bossar. I den femte delen öppnade Kojima productions upp spelplanen rejält och gav spelaren många olika sätt att infiltrera fiendernas linjer. Tyvärr tog det stopp därefter. Vart och om Konami vill ta serien vidare får vi se.
Det är svårt att förklara vad som gör Metal Gear så speciellt. Det är så pompöst och av en väldigt skiftande natur samtidigt som det löper en rackars lång röd tråd genom alltihop. Metal Gear Solid är Kojimas Magnus opus och visar vad som händer när man, på gott och ont, lägger mycket makt och resurser i en löjligt ambitiös visionärs händer.
Kommentarer