Jag står på ett hustak och blickar ut. Allt för många gånger har det där förbaskade träsktrollet hemsökt mig i mina dagdrömmar. Allt för många gånger har han krossat mig mot den hårda marken. Men den här gången är annorlunda. Den här gången är jag förberedd. Jag har lärt mig hans mönster och hans svagheter. Jag har samlat på mig alla verktyg och förnödenheter jag kan tänkas behöva. Den här gången ska trollet dräpas. När striden börjar försvinner allt mitt mod ut genom fönstret. Trots det håller jag mig till planen och arbetar metodiskt för att få ner hans hälsa. Trollet gör sitt yttersta för att greppa, sparka och kasta, men det räcker inte. Min fiende ligger snart död vid mina fötter och jag är i den stunden oövervinnerlig. Ingenting kan stoppa mig nu. De där marksoldaterna som strosar runt en bit fram är inte längre någon utmaning för mig. Det ska jag visa dem.

Famous last words.

Sekiro handlar om förberedelse, repetition, taktik… och blanka svärd.

Jag börjar med en bekännelse. Jag har aldrig varit någon vidare konsument av dessa så kallade Soulsborne-spel. Den där enorma piskan och ännu större moroten som lockat så många till FromSoftwares spel har aldrig riktigt tilltalat mig. Men Sekiro: Shadows Die Twice är inte som tidigare titlar från studion. Jag har inte spelat mycket mer än inledningen av Dark Souls men efter många timmar med Sekiro är det uppenbart att mobiliteten, som gått från ett vandrande kylskåp till en trädklättrande katt, är ett stort steg i rätt riktning för att upplägget skall tilltala mig mer. De blixtsnabba rörelserna kombinerat med änterhaken, de moderna spelens gyllene ingrediens, gör att jag känner mig lika smidig som livsfarlig när jag tar mig an äventyrets många utmaningar.

Sekiro handlar till stor del om att lära känna miljöerna, då du tillåts utforska dem om och om igen, och upptäcka alla hemligheter de håller. Avsaknaden av såväl karta som någon annan form av vägvisare gör, trots att skådeplatserna för mitt äventyr är relativt linjära, att jag ombeds hålla båda ögonen öppna efter diverse skatter och tillåts uppskatta de vackra landskapen till fullo. Och med min nya fina änterhake är utforskandet inget annan än ett sant nöje. När dessutom det mesta jag samlar på mig kan innebära skillnaden mellan liv och död blir jag extra motiverad att utforska.

LÄS MER: Nintendo och indies visar tecken på kreativ symbios

I den mytomspunna världen i Sekiro: Shadows Die Twice kontrollerar du den enarmade vargen, en vanhedrad krigare, när han ger sig ut för att rädda sin unga mästare. Ett åtagande som är ungefär lika riskfyllt och våldsamt som det låter, och tur är väl det då de välpolerade striderna verkligen är en av spelets stora säljpunkter. Fienden är ofta minst lika dödlig som du själv vilket såklart ökar stridernas intensitet. När spelet dessutom inte låter mig spara mina framsteg särskilt ofta väger varje triumf extra tungt.

Striderna är såklart inte bara vassa tack vare sin tack vare utmaningen de förser mig med. Jag gillar dessutom hur den traditionella ”slå och ducka undan”-taktiken från tidigare FromSoftware nu fungerar i mycket mindre utsträckning. Du kan mycket väl försöka hålla avståndet till fienden och på så vis förminska risken för att bli träffad, men för det allra mesta är det inte värt det, och du belönas bra mycket mer när du är så nära att du kan räkna svettdropparna i din antagonists panna. Blockeringar är definitivt de nya undandykningarna och i kombination med din mekaniska högra arm (som får mig att känna mig som en japansk Kommisarie Gadget) kommer du hitta en vinnande strategi. Åtminstone om den som håller kontrollen är tillräckligt tålmodig.

Lite fågelskådning i Sekiros vackra miljöer är inte fel mellan dödsfallen.

Ett tillskott i jämförelse med tidigare spel är det så kallade posture-systemet där fienden (och du själv) tar mer skada ju fler frekventa slag som delats ut. Det är även när posture-mätaren fyllts upp till max som du tillåts dela ut ett dödligt slag, alltså är det ofta det mest effektiva sättet att gå vinnande ur en duell. Kruxet här är att även om du eller din utmanare blockerar det ankommande slaget tar posture-mätaren likväl skada. Och ju mer den mätaren är fylld, desto mer skada delas ut när attacken väl går igenom. Det är ett välkommet tillskott som uppmuntrar en mer aggressiv spelstil än tidigare. Det blir också en intressant avvägning i hur närgången du vill vara din motståndare för att inte riskera att närheten slår tillbaka i ansiktet på dig. Posture-systemet tillför ytterligare en engagerande dimension till ett redan nyanserat stridssystem.

Det finns anledning att hylla Sekiros höga svårighetsgrad, och när det handlar om fejder med fiender vinner spelet definitivt på sin prövande natur. När jag däremot förlorar framsteg i form av erfarenhetspoäng och insamlad valuta utöver spåret av lik bakom mig vid varje dödsfall växer den där piskan till något nummer för stort. Det finns flera olika färdighetsträd i Sekiro, och för att kunna aktivera alla nya passiva och aktiva förmågor behöver du fylla upp en mätare med erfarenhetspoäng. Men när jag är väl medveten om att ett par steg till framåt kan leda till att mätaren halveras börjar jag ofta utöva en mindre roande strategi. Jag har flera gånger identifierat områden med mindre utmanade fiender, besegrat fienderna, återvänt till min senaste sparstation för att ge dem livet tillbaka, och repeterat. Det fungerar väl för den som vill samla på sig färdighetspoäng, men särskilt trivsamt är det tyvärr inte.

LÄS FLER RECENSIONER: Rico

En frisk fläkt för många fantaster av den här typen av spel kommer dessutom vara den nytillkomna förmågan att smyga runt i högt gräs och dela ut dödliga slag till ovetande offer. Smygandet kombineras ofta ljuvligt med den ökade mobiliteten och därför är det väldigt välkommet att luftburna attacker á la Assassin’s Creed också finns med i min arsenal. Smygandet är ett välkommet komplement till de mer högljudda striderna och ett bra sätt att tunna ut trupperna något innan kaoset bryter ut. Dessutom bjuder en ganska korkad AI på många bra möjligheter att attackera, försvinna och sedan attackera igen. Fienderna har ofta ett väldigt kort minne och saknar dessutom förmågan att ta sig förbi mindre hinder i miljön. Dessa tillkortakommanden är välkomna utifrån min önskan att avancera i handlingen, men drar likväl ner helhetsintrycket något.

Sekiro: Shadows Stab You In the Back.

Sekiro: Shadows Die Twice är svårt, vackert, intensivt och svårt. Spelets svårighetsgrad är såväl dess styrka som dess bräcklighet. Ingen morot i världen är stor nog vid de tillfällen då piskan förblir ännu större. Trots detta bjuds vi på en härlig blandning av svindlande rörlighet och pulshöjande strider. Är du en hängiven supporter av Soulsborne-genren kommer du sannerligen inte bli besviken även om du kommer få lära dig några nya tricks. Nya spelare har också en god chans att bli invigda, så länge de har tålamod (och handkontroller) nog.