Jag har alltid varit en stor beundrare av Spider-Man. Jag har länge varit svag för det mesta som har en koppling till superhjältar, men Spider-Man var och förblir en av mina favoriter. Kanske beror det på hans akrobatiska stil och svindlande superkrafter. Det kan även ha att göra med hans lättsamma och humoristiska personlighet. Men i slutändan tror jag det är hans bakgrund, en nördig kille som gör vad han kan för att passa in i skolan samtidigt som han kastar skurkar i fängelse, som gjort att karaktären blivit så speciell för mig. Jag skulle kunna vara Spider-Man, alla kan vara Spider-Man.

LÄS OM FLER SPECIELLA STUNDER: Spår av rädsla i Final Fantasy VII

Även om spindeln gör sig bra i filmer och serietidningar kan ingen form av media mäta sig med TV-spelens kraft att fullständigt förtrolla den som sitter framför skärmen. Och kanske är det just Spider-Mans perfekta förutsättningar för spelens värld som gjort honom så svår att gestalta i den interaktiva underhållningsformen. Jag minns hur jag och kompisarna satt och klurade på knappkombinationer i Spider-Man: The Movie till Playstation 2, hur jag svingade runt i Spider-Man 2 till PC (ej att förknippa med konsolversionerna under en tid då speldatorn fortfarande var underlägsen) och det överraskande bra The Amazing Spider-Man till Xbox 360. Inget av de spelen lyckades dock riktigt fånga den där känslan av att faktiskt vara Spider-Man. Även konsolversionen av Spider-Man 2 (som jag tyvärr spelade väldigt lite) gestaltade ett engagerande sätt att styra hjälten, men det kändes fortfarande som om jag styrde en avatar snarare än att jag själv drog på mig dräkten.

Vi förflyttar oss till sommaren 2016. E3 stod för dörren och färska rykten om ett nytt Spider-Man-spel hade nått mina öron. Det talades om att en etablerad studio hade blivit tilldelade Spider-Man-licensen och skulle visa upp sitt nya spel inom kort. Sonys presskonferens kom och efter en stund dök Marvel-loggan upp på den stora scenen. Min puls steg när jag insåg att det omöjligt kunde vara något annat än det jag önskade mest i världen i just den stunden. Vi hoppar fram ytterligare några år, nämligen till hösten 2018. Marvel’s Spider-Man hade vid det här laget visats upp ordentligt, många sa att de nästan fått se för många klipp från spelet. Själv satt jag där som en uttorkad disksvamp och bara sög åt mig alla trailers och nyheter jag kom åt. Min förhandsbokning var såklart inlagd sedan länge och det var nu bara några veckor kvar innan jag skulle få svinga mig ut på äventyr.

När jag väl fick kasta mig ut ur Peter Parkers fönster kändes allt så bra som jag kunde ha önskat. Det var dock först en bit in i spelets handling, när jag blivit introducerad för de återkommande småbrotten runt om i staden, som den riktiga magin inträffade. Jag hade precis svingat mig genom staden och var försenad till faster Mays födelsedagsfest på härbärget där hon arbetade. Jag landade graciöst på hustaket och skulle precis byta om till civila kläder när polisradion började surra. Ett av de återkommande brotten hade kickat in (en ren tillfällighet) och där stod jag halvvägs till födelsedagstårtan. En liten röd plutt dök upp på min minikarta och jag kunde nu välja att genomföra aktiviteten eller ignorera den. Men folk var i fara, och jag var Spider-Man, jag kunde inte ignorera det.

Det var precis som om Peter Parkers interna bråk om vilken personlighet som förtjänar mest uppmärksamhet hade förflyttat sig till mitt eget huvud. Jag hade hoppats på att Insomniacs tolkning av hjälten skulle förmedla den fartfyllda känslan av att slunga sig genom Manhattan, men det här var mer än vad jag hade kunnat hoppas på. Det var med en djup suck jag insåg att faster May skulle få vänta på sin överraskningstårta i några minuter till. Jag vände på klacken, slängde mig ut mot storstaten och ställde in siktet på de pengahungriga ligisterna ett par hundra meter bort. När hela följet låg fastnätade på asfalten kände jag mig redo att lämna över ansvaret till polisen och det var äntligen dags för tårta. Den där häftiga känslan avtog såklart med tiden och de repetitiva sidouppdragen förvandlades till just det, men i den här stunden var det något helt annat.

LÄS RECENSIONEN: Marvel’s Spider-Man

I vilket annat spel som helst hade det varit så lätt för mig att säga “Nej, det påverkar inte handlingen negativt om jag ignorerar detta. Jag kan ta tag i det där sen”, men det här var annorlunda. Min inlevelse var i den stunden så absolut att det inte var något datoranimerat skal med Spider-Man-dräkt som stod på det där taket när radion ringde, det var jag: Spider-Man. Och när andra är i fara, då får Peter Parkers behov ibland kliva åt sidan.