Som ett fan av Flipping Death, Stick it to The Man! och i viss mån Fe så var min förväntningar på Zoinks första VR-spel Ghost Giant ganska stora. Inte minst då den internationellt erkända författaren Sara B. Elfgren står bakom spelets historia, men också för Zoinks förmåga att alltid skapa grafiskt vackra spel befolkat av udda och charmiga karaktärer.

Men tyvärr var mitt första möte med spelet allt annat än lyckat och resulterade nästan i att den här gamla farbrorn la sig i fosterställning och önskade att han recenserat något annat spel. Anledningen till detta trauma var primärt min bristande VR-installation och ett aningen för trångt utrymme kring min PS4. Därtill har jag inte spelat några VR-spel som kräver speciellt mycket av sin omgivning då jag av sjukdomsskäl inte orkar/kan spela spel som Beat Saber och andra mer fysiskt krävande spel.

Av ovanstående anledningar blev jag och Ghost Giant ganska snabbt värsta fiender och det redan innan jag ens hunnit börja spela, då huvudmenyn uppenbarade sig så nära min kropp att jag nästan inte kom åt det vackra och snillrikt gjorda gränssnittet. Och när jag väl gjorde det kom jag inte vidare då jag inte såg något att trycka/klicka på, var på jag startade om spelet och hoppades det var en bugg. 30 minuter senare hittade jag äntligen en knapp när jag av ren och skär trötthet somnade till och vaknade tittandes ner mot mitt ”big pack”. Det visade sig att min kamera med nöd och näppe registrerade en vinkel som synliggjorde den lågt placerade knappen. Efter en  korrigering av kameran gick det bättre men min första timme eller så med spelet var frustrerande då jag inte kunde nå saker som var långt nere på skärmen.

För att göra en lång historia kort så fick jag en del tips av utvecklarna och flyttade VR-utrustningen och placerade mig i en stol istället för en soffa. Efter dessa justeringar kunde jag äntligen anta min roll som Ghost Giant på riktigt. Så se detta som ett tips att ni gör detsamma så ni slipper den inledande upplevelse jag hade.

Precis som titeln antyder spelar du ett jättelikt spöke som manifesteras av två armar och lika många händer. Ditt primära uppdrag är att hjälpa Louis, en ung man/pojke som får ta ett alldeles för stort ansvar för sin ålder. När du möter honom för första gången sitter han ensam vid en sjö. Helt omedveten av din närvaro beklagar sig Louis över sin brist på vänner och ser allmänt moloken ut. För att få hans uppmärksamhet petar du på honom och en lätt vibration fortplantar sig från Move-kontrollen och genom din hand som i sin tur kittlar Louis. Just då och där förundras jag av hur en så liten effekt kan ha så stor betydelse. Efter den initiala kontakten där man både bekantar sig med världen omkring och rollen som spökjätte blir man snabbt indragen i en tragikomisk historia som speglar en långt mer komplex värld än vad den barnboksmässiga gestaltningen först ger sken av.

FLER SPEL FRÅN ZOINK: Flipping Death

Ghost Giant är lika delar upplevelse och pusselspel, där lösningen på de problem man ställs inför alltid är väldigt tillfredsställande. Ett bra exempel är när huvudpersonen blir hindrad från att passera över en bro av ett gäng esteter som för en löpande kvasi-intellektuell diskussion om om allt från konst till livet själv. För att imponera på dem och få passera måste du måla en tavla, problemet är bara att du inte har någon färg utan endast en målarduk och en pensel. Genom nyfikenhet och kreativitet skapar du sedan färger av allt från tomater till bensin!

Mycket av charmen ligger i att få utforska de små mini världarna som Ghost Giant bjuder på, lite som om man var ett barn och ens dockhus var levande och hade ett liv utanför den tiden du spenderade med det.

Som jätte har man bland annat förmågan att lyfta på hustak  eller ta bort en hel vägg och kan då få en inblick i livet hos någon av spelets alla udda karaktärer. En favorit är den stroppiga och über-stereotypa författaren på översta våningen i ett hus som sitter och ondgör sig över hur hyresvärden snott hans papegojas käraste ägodel. När jag sen drar upp huset några steg ser jag en duktigt belåten hyresvärd sitta och njuta av att ha straffat den enligt honom högljudda fågeln.

För att hjälpa författaren måste jag få tag på stöldgodset, vilket inte är så lätt då den ligger i knäet på en TV-tittande hyresvärd. Men genom att lyssna på dennes klagomål om missljudande TV-program som förstör hans lugn, hittar jag till slut en kanal som räknar lamm till ljudet av en vaggvisa, varpå den gnällige värden somnar och jag kan ta tillbaka fågelns ägodel.

Hela sekvensen är kärleksfullt animerad med små korta snuttar av tecknade filmer på den lilla TV:n och värdens muttrande som till slut blir till ett förnöjsamt snarkande är bedårande och komiskt på samma gång.

För att göra det tydligare vad som är extra viktigt att interagera med är vissa saker du hittar gjorda av koppar, men det går att interagera med det mesta. Jag fastnade lustigt nog för att putta på moln i form av teckningar upphängda i snören. Världen du besöker är full av små överraskningar som basketkorgar du ska försöka pricka eller lustigt animerade små larver som lever sitt eget lilla liv lite varstans.  Och inte att förglömma, hattar! Om du spelat något av deras tidigare spel eller varför inte grannstudions SteamWorld Heist så vet du vad jag menar. Lite varstans finns nämligen lustiga hattar som du kan placera på valfri karaktär och det är långt roligare än det kanske låter i textform. Att placera en fånig hatt på någon och se dem gå vidare med sitt liv som inget hade hänt är förvånansvärt komisk. Det är de här små detaljerna som ger extra guldkant åt upplevelsen.

Men hur bra pusslen än är så är de verkliga stjärnorna i spelet de fantastiska insatserna som röstskådespelarna står för, de får verkligen karaktärerna i Ghost Giant att skimra med liv, något som spelets historia sedan skickligt väver samman till en vacker och sorgsen saga.

Det som berörde mig mest personligen var när jag fick följa med Louis in i han och hans mors hus. Uppspelt över att få presentera sin nya vän försöker Louis väcka sin mor, men även fast hon vaknar orkar hon inte bry sig och verkar helt innesluten i sin egen värld. Det är då man som spelar förstår att allt inte står rätt till med henne. Något som du fått vinkar om vid ett par tillfällen, men aldrig riktigt vetat vad som var fel.

Efter att modern återgår till att vila, zoomar spelet in världen och hela mitt synfält utgörs av deras hem. Här finns allt som brukar finnas i ett hem och som ofta utgör en sorts minneslund över saker man upplevt, både själv och med andra. Genom att beröra tavlor och olika saker, får du en kraftigare vibration genom din kontroller och du verkligen känner en förbindelse med minnet då Louis med stor emotionell räckvidd återberättar vad just den saken står för och vad den betyder för honom och hans familj.

Bilden av en sargad familj växer fram och lusten att hjälpa Louis med hans önskan att göra mamman glad igen ökar markant.

Som ni ser på bilderna är grafiken otroligt charmig och känns ”handgjord” i still med ett dockhus eller modellbygge. Något som bara förstärks av att man kan plocka isär eller plocka bort delar av de flesta större objekten. Men utan VR hade en dimension fallit bort för det är just perspektivet som gör så mycket för känslan, där du rent fysiskt rör dig för att komma närmare eller se runt ett hörn istället för att du flyttar perspektivet med din handkontroll.

ETT ANNAT BRA SPEL: Beat Cop

Det känns nästan som spelet ”utbildar” mig att vidga mina vyer och prova nya saker. I början satt jag av vanans makt och passivt utförde mina uppgifter, men sakta men säkert lärde jag mig att våga flytta på mig och gå närmare byggnader och titta på saker från nya vinklar och därmed utnytta möjligheterna som VR ger. Det häftiga är att det skedde helt naturligt och gjorde min upplevelse rikare och inbjuder dessutom till att spela om kapitel och hitta nya vinklar och vrår att utforska.

Rent tekniskt är spelet väldigt snällt mot ens hjärna och ögon, och jag kunde utan problem spela tre timmar åt gången utan att må illa eller få huvudvärk. Och jag är ganska känslig för sådant i VR-spel.

Summan av allt detta gör Ghost Giant till en sensationellt bra upplevelse på nästan alla plan, där den enda naglen i ögat är de tekniska problem jag hade i början. Men det är en fis i rymden jämfört med allt vad jag har fått uppleva i rollen som Ghost Giant. För när man redan i sitt första VR-spel lyckas spela på alla de strängar som bara VR kan erbjuda och dessutom backar upp det med sagolikt vacker grafik och en berättelse som aldrig slutar att både beröra och roa en i lika delar, ja då får du i mitt tycke ett VR-spel som sätter en ny standard i genren.