Vad tänker du när du hör ordet ”skriftspråkshistoria”? När spelstudion Agat Films & Cie – Ex Nihilo hör det tänker de uppenbarligen tvådimensionellt plattformsspel.

I Type: Rider tar du kontroll över ett liggande kolon – det kanske ska föreställa något helt annat men det är det enda temaenliga jag kan komma på – och styr detta genom miljöer blygsamt inspirerade av olika historiska stilepoker. Rent estetiskt och spelmekaniskt påminner det inledningsvis lite om Limbo på så sätt att miljöer och ”spelkaraktär” är svarta silhuetter mot en ljus bakgrund och att olika spelmekaniska kommandon introduceras gradvis.

Som det lilla kolonet kan du rulla, hoppa och vägghoppa. Med så pass grundläggande spelkontroller hade jag väntat mig att dessa skulle ha varit polerade in absurdum. Men istället känns fysiken lite avig och då och då rör sig inte kolonet som jag vill. Jag kan inte sätta fingret på det men det är något som gör att kontrollerna inte känns riktigt så tajta som jag skulle vilja ha dem. Om jag skulle jämföra det med Super Meat Boy, där varje död är helt och hållet mitt eget fel, känns det i Type: Rider ibland väldigt oklart om det är mitt eller spelets fel att jag dör.

Om en av punkterna i kolonet skadas av något vasst föremål (eller rödfärgade föremål på vissa banor) i omgivningen dör du. Detsamma gäller om du råkar rulla ner i en avgrund, vilket garanterat kommer hända mer än en gång. Men det känns ibland lite oklart exakt var de yttre gränserna för själva banan är. Eftersom det går att vägghoppa går det att ta sig ner även i närheten av avgrunder, men det är inte alltid tydligt hur långt ner. I många andra spel dör du först när din karaktär hamnar utanför skärmen men här känns det som att det ibland är när du når en på förhand bestämd punkt som inte syns. Sammantaget upplever jag det som att det bara blir trial and error på väldigt många ställen.

MISSA INTE VÅR FÖLJETÅNG OM SPECIELLA SPELÖGONBLICK: Speciella stunder: Assassin’s Creed II på riktigt

De olika världarnas namn är något du snabbt kommer känna igen av om du är välbekant med valfritt ordbehandlingsprogram: olika typsnitt. Under din genomspelning kommer du att rulla igenom banor sparsamt pyntade med bland annat Gothic, Clarendon och allas vår favorit Times New Roman. Därtill erbjuds du att läsa om skriftspråkets utveckling i olika e-böcker som låses upp genom att samla asterisker längs vägen. Varje värld har också föremål att samla i form av bokstäverna från det engelska alfabetet samt varsitt et-tecken (eller ampersand om en som jag föredrar den engelska termen) som oftast ligger gömt på något lite klurigare ställe. Till skillnad från asteriskerna får du som spelare dock ingenting för att samla alla dessa skrivtecken mer än en futtig egoboost.

En dryg timme in i spelet känns det inte längre som att Type: Rider är resultatet av en spelutvecklares tydliga vision. Istället känns det som att någon bara väldigt gärna ville visa sina kunskaper om kulturhistoria – och samtidigt göra ett spel. Jag kan heller inte riktigt bestämma mig för om de har velat att konst eller skrivande ska vara i fokus. Självklart är skriftspråkets utveckling beroende av hur övrig konst och kultur formats genom historien och kan således inte stå helt och hållet på egna ben. Men det känns ändå som att skrivande borde ha fått en mer tydlig förstaplats i ett spel som till och med har ”a typographic videogame” som undertitel.

Som jag redan nämnt är det är inte så mycket i de olika banornas teman som avspeglar sig i spelmekaniken. Det är mest utseendemässigt men även där känns det en smula halvhjärtat. Jag har förvisso inget konkret förslag på vad för sorts spelmekanik en skulle kunna implementera för att bättre förmedla känslan av Times New Roman. Men det är å andra sidan kanske just där skon klämmer; spel och olika typsnitt är en inte helt uppenbar kombination. Resultatet blir en delning där estetik står på ena sidan och spelmekanik på andra sidan.

FLER SPEL MED OVÄNTADE TEMATISKA KOMBINATIONER: Vandals

När jag kommer till den fjärde världen av spelets samtliga nio börjar spelets stimulans att sina nästan helt. Få nya spelmekaniska element tillkommer efter denna punkt och jag känner mest att jag spelar vidare för att det är så kort bit kvar. Varför inte bara ta mig till slutet när jag ändå sitter sysslolös på tåget hem eller under det lite längre toabesöket?

Om du tyckte att ett liggande kolon som rullar sig igenom skriftspråkets historia lät som ett kul spelkoncept kan jag konstatera att det är det. I knappt en minut. Sedan avtar den initiala fascinationen och vad som kvarstår är ett okej – men inte mycket mer – plattformsspel, samt en ganska fånig ordvits. Type: Rider funkar jättebra att spela på Switch om en är ute efter något hjärndött och avkopplande; något som är lätt att plocka upp och spela i korta stötar. Men å andra sidan kan jag tänka mig mycket annat som är mer värt att lägga pengar och tid på.