När det gäller att sälja in en så kallad remaster hos spelare kan du som spelmakare försöka sätta bollen i två olika hörn. Antingen siktar du mot den nostalgiska köparskaran som redan upplevt äventyret massvis med gånger men som likväl kommer köpa den nya versionen och mysa med alla fina minnen. Om inte detta låter som din grej kan du välja att polera nyversionen till den grad att även nya spelare som är vana vid dagens standard är villiga att ge spelet en chans. Du kan såklart också kopiera taktiken som använts i Saints Row: The Third Remastered och skjuta bollen i bägge hörnen samtidigt.

Jag avgudade Saints Row: The Third när det släpptes under hösten 2011. För många var detta Grand Theft Auto-spelens spralliga kusin som skulle underhålla publiken mellan det fjärde och det femte spelet i serien, och vilken succé det blev. Jag älskar spelets färgglada karaktärer och de imponerande inställningarna för att skräddarsy min karaktär. Fram till spelets lansering kunde jag spendera timmar i karaktärskaparen som släpptes i form av ett gratis demo. Jag var också förälskad i de fartfyllda och komiskt explosiva upptågen samtidigt som den öppna världen var en härlig checklista av butiker att handla i och gängmedlemmar att mörda. Spelet hade några smått irriterande brister, men sett till helheten var det inget som gjorde några bestående intryck på mig.

Pink is the new purple.

När jag nu beskriver min relation till originalversionen av spelet förstår ni ju att mina intryck av den nya versionen knappast kan vara negativa med den bakgrunden. Där faller jag alltså in i nostalgiträsket. Jag får möjligheten att återuppleva ett spel jag håller kärt på de moderna konsolerna, jag är nöjd redan där. Däremot kan jag inte förneka att spelets framstående ragdoll-fysik, som sticker ut lite extra med några år på nacken, knappast förgyller de intensiva striderna när jag flyger handlöst till marken vid minsta explosion. Dessutom har de något fantasilösa aktiviteterna som klätt ut sig till huvuduppdrag i spelets första del åldrats från milt irriterande till aningen störande. Men världen, humorn, karaktärerna och allt annat som gjorde att jag älskade spelet 2011 finns kvar de också, och de väger bra mycket tyngre än något annat.

Jag hade varit nöjd om Saints Row: The Third Remastered bara varit spelet från 2011 med en ny lista troféer och några polerade texturer här och där, men denna remaster är något alldeles extra för ögonen. Något som uppenbarar sig för mig direkt är ljussättningen. Spelet har fått ett helt nytt naturligt ljus som lägger sig som en varm filt över stadens välbefolkade gator. Under några tillfällen var jag till och med tvungen att stanna upp för att knäppa ett par bilder när solen var påväg ner, vilket aldrig hade hänt i spelets originalform. Spelets grafiska uppgradering osar kvalité redan i de högupplösta laddningsskärmarna vilken sedan fortsätter ute i spelvärlden oavsett om jag står stilla och blickar ut över vattnet eller orsakar förödelse på gatan. Denna imponerande uppgradering bidrar till att denna nyversion får en chans att tilltala även de som inte upplevde Third Street Saints bravader för snart nio år sedan.

Den grafiska uppgraderingen gjorde mig till en återkommande trafikfara.

Såhär långt har vi kikat på vad som gjorde att spelet gick hem hos mig i sin originalform, vad som inte åldrats särskilt väl sett till design och mekanik och framför allt vad som håller och underhåller än idag. Vi har även solat oss i den imponerande grafiska uppdateringen som gör att titeln har en större chans att locka till sig en ny skara spelare. Remaster-versionen innehåller dessutom alla spelets tilläggspaket, vilket gör att du har extra mycket leksaker att använda redan i början av äventyret. Var bara noga med att vänta med de uppdragen som kom till som nedladdningsbart innehåll tills efter du är klar med basspelet, annars kan några av berättelserna upplevas något röriga.

Jag var helt förälskad i Saints Row: The Third när det kom och denna remaster har endast förstärkt den kärleken. Givetvis finns där några skönhetsfläckar som inte åldrats särskilt väl, och för vissa kan de kännas stora, men för mig har den grafiska uppgraderingen förhöjt spelets redan starka sidor till nya höjder vilket överröstar alla brister med bravur. Det är fortfarande Grand Theft Auto-spelens livliga släkting, det är ett skrattframkallande kalas och ett stycke larvigt våldsamt ögongodis. Det är en stabil frispark i bägge hörnen samtidigt.