Lever rocklivet i Rock Band 3

Det kändes riktigt kul att började spela Rock Band 3 förra veckan, efter alla dessa år borta från musikgenren, så den här veckan blev det ännu mer rock n roll.

Jag inledde veckan med att skapa mitt eget band i spelet – Subway Doves. En riktigt bra sak med Rock Band 3 är att inlevelsen i mitt band är mycket bättre än i tvåan. I det andra spelet så blandades scener från min karriär precis hur som helst mellan låtarna. Så spelet kunde inledas med en sekvens där vi spelar för pengar i en gränd, vilket kunde följas av en scen där vi kollar in vår nya Greatest Hits-skiva, helt utan någon rim eller reson. Hittills i Rock Band 3 har vi bara varit ett fattigt garageband, precis som det ska vara, så det verkar man ha fixat till detta och satsat på en mer rimlig ”story” för mitt band.

Som jag berättade förra veckan så sjunger jag mest i Rock Band-spelen. Ett problem jag har är att jag spänner mig när jag sjunger i Rock Band, vilket jag aldrig gör när jag sjunger ”på riktigt”. Jag brukar dock ofta spänna mig när jag spelat TV-spel, oavsett genre. Men det märks ovanligt tydligt i Rock Band 3, när jag spelat in ett par låtar med sång och sedan lyssnar igenom dem i efterhand. Att det låter helt annorlunda från när jag spelar in min sång annars.

Jag ska definitivt försöka att slappna av mera när jag spelar Rock Band 3. Det gäller övriga spelgenrer också. Men jag har en förmåga att spänna mig när jag känner att jag är under press. Det kommer säkerligen att kunna förbättra mina prestationer i andra spel också om jag bara slappande av lite mera…

På väg mot 100% i Rock Band 3

Förra veckan berättade jag om mitt mål att nå 100% på sång på Expert med Bad Religions Sorrow. Det var den första låten som jag hundraprocentade i Rock Band 2, för så där tio år sedan. Efter att ha nått 99% på Hard så gav jag mig på Expert och efter ett par försök kring 96% så nådde jag 98%.

Det är en väldigt lätt låt att sjunga, men det är två ställen som är kluriga. Dels den allra första meningen och dels meningen ”Or when the only true messiah rescues us from ourselves” precis innan sista refrängen som jag alltid, och då menar jag alltid, sluddrar på.

Missar jag första meningen är det förstås bara att börja om, och dessutom kan jag fulsjunga något precis innan den börjar för att se att jag hamnar rätt i pitchen, men ”messiah” ställer till med större problem. Jag har lyssnat och kollat på grafiken på mina inspelningar ett par gånger och jag ser inte riktigt vad jag gör för fel. Det är ingen klurig mening egentligen, ingen mening som fullständigt går som en bergochdalbana genom tonskalan, men på något sätt kommer jag in fel i den.

LÄS ÄVEN: Låt mig få bli en rockstjärna åter igen!

Nu ska jag använda träningsläget och hårdträna den kluriga meningen och nästa gång hoppas jag att jag når 100%. Precis som jag gjorde för tio år sedan.

Jakten på en keyboard i Rock Band 3

En av nyheterna i Rock Band 3 är att man kan spela keyboard. Förutom att jag spelade bas i tonåren så spelade jag även en hel del orgel på den tiden. Så det vore intressant att se om takterna fortfarande sitter i. Tyvärr så finns naturligtvis inte själva keyboarden att köpa nytt längre, och det är väldigt sällan den dyker upp på auktionssajterna heller. Eller på europeiska Ebay så dyker den rätt ofta upp till Wii och Playstation 3 av någon anledning, men den dyker typ aldrig upp till Xbox 360. (Efter att jag skrev det här kollade jag in Tradera och någon hade naturligtvis precis lagt upp tre nya och oöppnade keyboards till Playstation 3, men inget till Xbox 360…)

LÄS MER: Rock Band – musikspelet som aldrig slutade ge

Jag skulle förstås kunna importera en keyboard från Amerika, men då måste man verkligen vara beredd att öppna plånboken. Och frågan är om det är så intressant att spela keyboard? Jag slutade att spela orgel en gång tiden av en anledning trots allt…

Vandrar världen runt i Super Smash Bros Ultimate

World of Light fortsätter att underhålla. Jag drar mig för att kalla det storyläge, för det finns ju ingen story i läget, men det är spelets kampanj i vilket fall som helst. Samlarbegäret sätter verkligen klorna i mig när jag vill låsa upp alla kämpar och samla alla hjälpkaraktärer. Det finns ju över sjuttio kämpar och över tusen hjälpkaraktärer att samla, så det är bara att kämpa på.

Det är verkligen kul med att alla striderna är så olika varandra, med helt olika förutsättningar. Och med tanke på alla kämpar och alla hjälpkaraktärer man kan välja finns det verkligen löjligt många varianter som varenda liten strid kan utveckla sig på…

Nya favoriter i Super Smash Bros Ultimate

En ny vecka med Super Smash Bros Ultimate betyder nya upplåsta karaktärer. Den här veckan fastande jag dock för två karaktärer som varit upplåsta redan från början men som jag knappt har spelat med hittills.

Link är rolig att spela som. En no nonsense karaktär som är väldigt nybörjarvänlig. Han har en rolig bumerang, som om den missar fienden på väg bort från Link ofta träffar fienden på väg tillbaka istället. Sedan är det väldigt kul att använda Links klassiska snurrattack med svärdet förstås. Den kanske inte var så effektiv i luften som jag önskade, men den är väldigt rolig att använda och snurra omkring med.

Samus var ännu roligare att spela som. Hon tog över kronan från Bayonetta som den karaktär som sparkade mest stjärt i arkadläget. Fienderna hade ingenting att svara på när hon började att mata missiler. Och till skillnad från hennes egna spel så tog inte missilerna slut heller, utan hon kunde bara mata och mata dem över banan. Lägg till en saftig snurrattack rakt uppåt ifall fiende försökte svara på missilregnet genom att hopp upp i en luftattack och succén var ett faktum.

Andra karaktärer är väldigt svåra att spela som. Som Villager. Han odlar ett träd mitt i matchen som han sedan hugger ner. Den attacken kommer att ta ett tag att vänja sig vid…

Apropå Animal Crossning så var det sista som hände i Super Smash Bros Ultimate den här veckan att jag låste upp Isabelle. Hon är en stor favorit för mig, trots att jag aldrig spelat något Animal Crossing-spel. Det ska bli väldigt spännande att spela som henne nästa gång!

Man känner sig så välkommen i Warhammer: Vermintide 2

Kan ett spel leva på ett härligt progressionssystem allena? Spelmomenten borde vara det viktigaste, men inte i Vermintide 2. Det är inget fel på spelmomenten, inte alls, men det går inte att komma ifrån att det är ett enformigt spel. Den variation och oförutsägbarhet som finns i många andra onlinespel saknas till stor del här. Jag skulle vilja säga att både online co-op i Mass Effect 3 och Salmon Run i Splatoon 2 är betydligt mer omväxlande och oförutsägbart än det här.

Men allt omkring själva spelandet är så medryckande i Warhammer: Vermintide 2. Spelet känns så generöst, så belönande, så välkomnande. Och samarbetet med andra spelare så spännande och positivt upplagt. Då spelar det ingen roll att varje match är ungefär som den förra, för den förra matchen var ju grymt underhållande även den…

Har blivit en veteran i Warhammer: Vermintide 2

Senast jag spelade Vermintide 2 lämnade jag svårighetsgraden Recruit bakom mig med alvflickan till förmån för Veteran. Den här veckan lyckades jag ta mig till level åtta med samtliga fem karaktärer, och då beslutade jag mig för att lämna den lättaste svårighetsgraden bakom mig med även de andra fyra karaktärerna också.

Visst, Veteran är svårare förstås, och jag dör ofta. Men man får även bättre medspelare. Medspelare som kan väcka upp mig igen när jag ligger på marken och blöder och pinas…

Att välja rätt vapen i Warhammer: Vermintide 2

Man låser verkligen upp massvis med olika vapen och det gäller att välja rätt. Varje karaktär har sin egen typ av vapen, som magikertjejen som har en stav som sprutar eld. Men man inte bara välja sin eldstav efter stats, utan det är viktigare att kolla hur vapnet passar din spelstil. De olika eldstavarna fungerar nämligem helt olika när det gäller vilken typ av eld som den sprutar ur sig. Är man bra på att sikta kan en stav med ett enda kraftigt skott hjälpa dig att få headshots, men är du dålig på att sikta finns det andra stavar som sprider elden bättre och sprutar längre för varje skott.

Även frågan hur mycket ammunition vapnet kan bära och hur det är att ladda om vapnet måste bestänkas. Det finns olika färdigheter som man kan låsa upp, som till exempel gör att man kan bära mer ammunition. Inget av det här är något nytt för ett rollspel förstås, men för en co-op onlineskjutare är det ett minst sagt ett intressant system som ger ännu mer djup och livslängd till spelet. Och aktiverar lootdjävulen i dig förstås.

Den objektiva sanningen om The Last of Us

Recensioner är alltid subjektiva. Kravet på ”objektiva” recensioner som vissa gamers framför är skrattretande. Men… Om man skulle försöka rangordna spel efter någon slags ”objektiv” skala, så skulle The Last of Us tveklöst hamna i toppen.

Det är nämligen få spel jag spelat som varit så välgjorda in i minsta detalj som The Last of Us. Varenda liten detalj av spelet är fint utformat. Bara att kolla in vad min följeslagare Ellie gör när jag inte gör någonting. Lootar jag på egen hand kanske hon sätter sig på ett bord eller lutar sig mot en vägg. Eller vandrar iväg i förväg på egen hand om läget verkar säkert.

The Last of Us är det första Naughty Dog-spelet som jag verkligen spelar. Jag spelade kanske en tredjedel av första Uncharted, men fastnade aldrig riktigt för det. Naughty Dog är kända för kvalitén på sina spel, och det är verkligen inget överdrivet rykte. Om Nintendo hade gjort ett postapokalyptiskt zombieskräckactionsmygarspel så hade det förmodligen sett ut så här.

Fortsätter att smyga vilse i The Last of Us

Det är intressant med smygandet i The Last of Us. Att det sällan går bra. Man kommer till ett ställe med fem-sex fiender som vandrar omkring. Man kollar vilka rutter den första tar och när man kan smyga fram och ta ner den förste utan att de andra märker något. Man väntar och väntar, och smyger sig på den förste och lyckas strypa denne. Men trots att jag försöker vara så tyst, så hör de andra fienderna mig och kommer springande och det blir en vildsint shoot out trots allt. Jag vet inte om det är jag som gör fel, eller spelet som försöker säga till mig att det där med smygande efter undergången inte är så lätt trots allt.

Ett av väldigt få problem med spelet är att när man kommer till dessa stora områden som man – kanske – ska smyga sig igenom, så vet man aldrig vart man ska ta vägen för att ta sig ut ur labyrinten. Så även om jag lyckas smyga omkring utan att bli upptäckt, så gör det ingen nytta. För jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är en sak jag tycker borde vara tydligare. Kommer jag till en labyrint som jag ska smyga igenom utan att bli upptäckt borde det vara tydligare var målet är, så jag vet vart jag ska ta vägen, och inte bara smyger runt, runt.

Älskvärda labyrinter i The Last of Us

Apropå labyrinter älskar jag att staden man ska ta sig igenom i spelet verkligen är som en labyrint. Det finns inga gator som leder dig rakt fram, utan du hamnar alltid på omvägar vilken väg du än försöker ta. Du klättrar upp för våningar i något hus, tar dig ner igen, tar dig under hus, genom hus, och runt hus, men aldrig den raka vägen. Jag älskar hur själva sättet människorna färdas genom städerna helt har brutit samman efter katastrofen, och det finns massor av ställen när militären eller skurkgängen har skapat tullar som man måste försöka ta sig igenom. På vilket sätt som helst…

Jag vänder mig om och springer i The Last of Us

En sak som ofta är problematisk i spel är fenomenet ”springa sin väg”. Spel är ofta upplagda för att du ska smyga dig förbi fienderna eller skjuta dig igenom fienderna, men alla spelmakare verkar inte tänka på att spelare kommer att testa att bara försöka springa ifrån allt.

Metal Gear Soldig 3 var en besvikelse för mig. Många skärmar var fantastiskt designade för att man skulle smyga sig igenom dem eller vildsint skjuta sig igenom dem om allt gick fel. Förutom att det enklaste sättet att klara dem oftast var att springa rakt igenom dem. När man tog sig till nästa skärm började nämligen ofta en filmsekvens, vilket gjorde att alla som jagade helt bara slutade att följa efter mig.

Jag uppfattar det som att skelmakarna verkligen tänkt på det här i The Last of Us. Vissa uppdrag kanske det bästa faktiskt är att bara springa därifrån. På andra ställen fortsätter fienderna att jaga mig, till att och med när jag tror att jaga borde vara säker. Visa mig vad som händer när man bara springer sin väg, och jag kan säga dig hur välgjort spelet är…

Låser upp nya bågskyttar i Towerfall Ascension

När är man redo att recensera ett spel? Förra veckan skrev jag att jag tänkte recensera Towerfall Ascension, men nu har jag fått tänka om lite. Mitt enda klagomål på spelet är att man bara kan välja mellan fyra karaktärer (eller fem om man har skaffat Dark World-expansionen). Av en slump fick jag dock den här veckan veta att man kan låsa upp ytterligare fyra karaktärer!

Jag gillar att låsa upp karaktärer, se bara Super Smash Bros Ultimate ovan, men just i Towerfall Ascension tycker jag att de borde ha varit upplåsta redan från början. Är man fyra spelare som ska välja mellan fyra karaktärer är det ju alltid någon som får ”det som blir över”. Men det är bättre än i Nine Parchments, där fyra spelare ficka välja mellan två karaktärer, innan man har låst upp fler.

Med lite hjälp av internet lyckas jag på egen hand låsa upp en av de fyra karaktärerna – Ancient Exile – men de andra karaktärerna behövde jag mina vänners hjälp med. Att låsa upp demondrottningen Vicious Vessel såg lätt ut på papperet (eller ja, internetsidan) men visade sig vara krångligare än vad vi hade förväntat oss. Om man spelar en viss bana med vissa karaktärer så triggas en slumpmässigt en händelse så där varje kvart eller så. Ett antal monster dyker upp mitt i versus matchen och de måste besegras för att låsa upp demondrottningen.

De två första försöken fick vi dock panik och råkade döda varandra istället och första gången dog den siste av oss på en helt vanlig slemklump, vilken är typ otroligt lätt att döda. Men vi fortsatte att spela och spela på samma bana om och om igen och när specialhändelsen dök upp för tredje gången så höll vi oss till slut så lugna att två av oss lyckades döda alla monster på skärmen, och karaktären var vår!

Vi råkade också upptäcka att man kunde ändra utseende på sina kämpar innan matchen, vilket vi helt hade missat. Frågan ”hur mycket ska man spela av ett spel innan man recenserar det” är ständigt aktuell…

Vi saknar varandra i Sonic & All-Stars Racing Transformed 

Som en försmak på Team Sonic Racing, som släpps på tisdag, så spelade jag och mina kompisar också Sonic & All-Stars Racing Transformed under helgen. På det hela taget är det ett roligt spel, som levererar precis vad man kan begära av en kartracer, men problemet var att vi sällan såg till varandra. Så länge vi låg bredvid varandra, och sköt ner varandra och turades om att köra om varandra, så var det riktigt skoj, men större delen av tiden var vi rätt långt ifrån varandra och kämpade mest med våra egna datamotståndare istället.

Om alla spelade lite single-player och lärde sig banorna ordentligt så skulle vi säkerligen få till mer spännande och jämna lopp, men som ett partyspel som man bara kastar rakt in i elden så gjorde det oss inte så upprymda tyvärr. Jag är dock fortfarande förväntansfull på Team Sonic Racing. Det spelet bygger ju på samarbete mellan spelarna och att man ska ligga så nära varandra som möjligt i laget. Det låter väldigt spännande!

Veckans hajp

Det är härligt att Nintendo har så mycket spel på gång att de inte får plats med allt på E3 utan måste köra en special för Super Mario Maker 2 redan den här veckan. Jag har inget större intresse för spel där man bygger sina egna banor. Min kreativitet får utlopp genom att jag skriver berättelser och sånger, och inte genom att skapa TV-spel. Men alla har vi en svag punkt och när man trycker på den punkten blir vi helt försvarslösa…

Min punkt är förstås Toadette. I Super Mario Maker 2 är hon dels med i storyläget där hon är chefen för byggandet av prinsessans slott, och dessutom är hon spelbar karaktär i flerspelarläget. Med så mycket Toadette på en gång kan jag bara vifta med den vita flaggan och hala fram kreditkortet. Nintendo vet hur de ska få mig på kroken.

 

Veckans köp

Min snygga Cammy-T-shirt som jag beställde har äntligen kommit! Jag beställde den samma dag som den släpptes, så jag måste vara en av de första som fått en. Vill du beställa din egen Street Fighter T-shirt så finns de att köpas här.

Nästa vecka

Nästa vecka kommer att bli lite speciell. Anledningen till varför håller jag hemlig tills vidare. Men en gammal cliffhanger kommer att få sin fortsättning nästa vecka. Vi ses då!