Spelvärlden flödar över av spel vars huvudsyfte är att erbjuda avkoppling. Källor till eskapism där lättsam underhållning får spela förstafiol. Men så ibland dyker det även upp spel med en mer allvarsam ton. Spel med ett betungande tema som inte bara är sorglöst och glättigt, utan tungt, dystert och allvarligt.

”Neversong is a moving story of loss and hope. It contains themes, including traumatic death, that some may find emotionally upsetting.”

Dessa ord är det första som möter mig när jag startar upp indieutvecklarna Atmos Games och Serenity Forge:s senaste speltitel. Det görs således tydligt från start att Neversong faller in i den andra av tidigare nämnda spelkategorier.

I Neversong får jag anta rollen som Peet, en något timid och alldaglig pojke. Spelets intro (som för övrigt har en fantastisk berättarröst) förtäljer hur Peet får en kompis vid namn Wren och hur de blir varandras bästa vänner. Men en dag läggs Wren in på mentalsjukhus och som en direkt effekt av detta hamnar Peet i koma. När han vaknar har världen omkring honom förändrats till det värre.

LÄS MER: Har någon underrättat Daniel om Eiyuden Chronicle?

Peet återfår medvetandet i Wrens hus i den lilla byn Redwind. Utomhus stöter jag på ett av barnen i byn som berättar för mig att alla föräldrarna har begett sig till mentalsjukhuset för att hämta hem Wren. Självklart måste även jag ta mig dit men i min väg står både sinnesrubbade, mordiska vuxna och underliga monster.

I ett tidigt skede får jag tag på Wrens gamla basebollträ, the Redwind Slugger, som blir mitt enda sätt att attackera. I sann metroidvania-anda behöver jag sen slå mig fram och ansamla fler föremål och förmågor som behövs för att jag ska kunna ta mig vidare. Men för att få tag på dessa måste jag väcka flera av byns vuxna till liv så att de kan lära mig sina sånger – ja, du läste rätt.

Utan att bli för specifik, eftersom det bara är en handfull timmar långt, har spelet genomgående en ganska väl avvägd blandning av pussellösning, plattformande och strid. Tyvärr blir det vid ett flertal tillfällen en del springande fram och tillbaka när olika föremål måste hittas eller annat måste göras för att vägen vidare skall öppnas upp. Springandet i sig är inte någon större fara, men det är bara det att det inte händer något speciellt på vägen. Jag springer helt enkelt från punkt a till punkt b i någon minut åt gången utan vidare motstånd eller utmaning.

Detta ger mig istället tid att irritera mig på hoppfysiken. Det känns nämligen som om karaktären hela tiden ”halkar omkring” både i luften och på marken. Många av precisionshoppen blir därmed frustrerande eftersom jag upplever att det är spelet och inte jag själv som gör misstagen. Stridsmekaniken känns ganska standard och förutom ett fåtal kvalificerade bossfajter är stridandet överlag inget särskilt uppseendeväckande.

På plussidan har Neversong ett säreget utseende där karaktärerna har något slags klippdocke-estetik och färgskalan rör sig (åtminstone inledningsvis) mycket inom det orangea och gråbruna spektrat. Det skapar ett gulligt och oskyldigt yttre till denna väldigt mörka och makabra berättelse. Det största pluset är dock att samtliga karaktärer, av vilka de flesta är barn, är röstsatta av mycket kapabla röstskådisar. Återigen vill jag ge en eloge till berättarrösten i intro och mellansekvenser som gör ett fantastiskt jobb!

”Atmos” Games. Och nu weeping angels. Kan det vara så att spelutvecklarna är Doctor Who-fans?

Men ett vackert yttre tar en bara så långt. Som tidigare nämnt är Neversong enligt utvecklarna själva ett spel om förlust och traumatiska händelser. Med det i åtanke är det väldigt synd att det inte lyckas beröra mig mer än det gör. Vid sidan av de rent spelmekaniska bitarna är det fullt av putslustig dialog och tanklöst mördande hit och dit som liksom tar udden av allvaret.

FLER SPEL MED ETT MYCKET VACKERT YTTRE: Ghost of Tsushima

Efter de få timmar som spelet erbjuder känns det som att allt jag har gjort är att åka omkring på skateboard och slå ihjäl suggestiva monster med basebollträ. Tyvärr gör inte ens detta något bestående intryck på mig. Jag hade hoppats på att få uppleva något utöver det vanliga i och med Neversong. Det jag istället fått är mer eller mindre slätstruket som en effekt av att varken spelmoment eller berättelse lämnar några djupare spår. Detta är väldigt synd då i princip alla delar av spelet är kompetent utformade, även om inget på något vis står ut.

I mitt tycke finns det inget värre öde för ett spel än att framstå som intetsägande. Hellre ihågkommet med fasa för hur dåligt eller trasigt det är än att inte bli ihågkommet alls. Men även fast jag vill känna mycket mer än vad jag gör för Neversong står det ändå och nosar på gränsen till mediokert. Och tyvärr tror jag inte att jag kommer se tillbaka på och minnas det som något annat än ett spel i mängden.