Min idé för den senaste veckan var att testa tre nya spel om dagen. Alltså sammanlagt 21 spel på sju dagar. Jag visste förstås att det inte alls skulle fungera, för jag skulle rätt snabbt hitta något spel som jag skulle fastna i.

Det spelet blev Iron Danger. Det är som en blandning mellan Timelie och ett klassiskt västerländskt rollspel. Precis som i Timelie kontrollerar man två karaktärer samtidigt och man kan spola tiden fram och tillbaka precis som man vill. Vissa av monstren kan döda dig på en träff, så det gäller att bygga upp en perfekt genomförd strid, genom att spola tiden fram och tillbaka och testa olika sätt att genomföra striden. Som tur är kontrollerar man inte bara tiden utan man har massor av specialförmågor till sitt förfogande. Det gäller att använda omgivningen till sin fördel och placera sig på rätt ställe, hålla koll på sina cooldowns och hålla ryggen fri. Med tanke på att man alltid kan spola tillbaka tiden när man gör fel så är det verkligen inget svårt spel, men det har varit riktigt, riktigt kul än så länge!

Det blev tre andra spel också. Först det lättsamma äventyrsspelet Röki, som kretsar kring två barn som råkar ut för en massa bekymmer baserat på nordisk folktro. Det som imponerar mest med spelet är hur logisk lösningen på alla problem är, även om man har en fördel om man till exempel vet vad en tomte gillar att äta. Fast spelet är på engelska är det en hel del svenska ord i dialogen så som ”mamma”, ”pappa”, ”hej”, ”tack”, ”tomte”, ”älva” och så vidare. Det gör verkligen sitt till för att skapa den sköna stämningen i spelet!

LÄS VÅR RECENSION AV: Timelie

Tyvärr körde jag fast i spelet redan efter två timmar. Jag bara gick runt, runt i skogen och försökte förtvivlat förstå var kniven jag hade skulle slipas någonstans. Till sist fick jag ta hjälp av Youtube för att ta mig vidare. Som jag misstänkte var det en passage till en annan plats i skogen som jag hade missat. Det var en gång genom ett träd som jag skulle gå genom, men färgen på öppningen var nästan precis samma färg som på trädet, så även fast jag vet nu att det är en grottöppning där så ser jag inget annat än att det bara är ett träd där. Jag vet inte om det är mina ögon eller min skärm som spökar, för tjejen i Let’s Play-videon utbrast direkt ”And here’s an opening to a cave!” medan jag fortfarande bara ser ett solitt träd.

Det är faktiskt varken första eller sista gången jag missat en dörröppning i spelet. Röki är tveklöst ett mysigt spel om du gillar nordisk folktro och äventyrsspel, men spelmakarna borde definitivt jobba på att göra sina dörröppningar mer tydliga…

Det tredje nya spelet jag testade under veckan var det oväntat roliga wrestlingkaoset i WWE 2K Battlegrounds. Det är full fart i ringen och mikrotransaktionerna har inte alls varit lika irriterande som jag trodde de skulle vara. Jag hade fått för mig att man låste upp nya wrestlare i en viss ordning, som man låser upp kämparna i Super Smash Bros Ultimate, så att man måste spela i 60 timmar för att äntligen få spela med den karaktär man vill spela med, men man fick låsa upp dem i den ordning som man själv ville. Så det tog mig bara två timmar av färgglatt våld i ringen att låsa upp mina favoriter Bayley och Christian.

Alla säger att WWE 2K Battlegrounds blir enformigt efter ett tag, men hittills har det varit riktigt underhållande med dum story och mycket action.

Det fjärde och sista spelet blev slutligen ett besök till Halo: The Master Chief Collection i form av Halo: Combat Evolved Anniversary. Halo: Combat Evolved var under många år mitt absoluta favoritspel, så det är en omtumlande upplevelse att återvända till dem, nu i modernare klädnad. Jag har inte spelat Combat Evolved sedan 2007, tror jag, men jag drabbas av samma häpenhet och undran som jag gjorde när jag spelade det första gången 2003.

Bandesignen, närvarokänslan, historien och fiendernas beteenden är fortfarande i en klass för sig. Tjugo år, och många uppföljare, senare är det fortfarande en upplevelse som inte liknar något annat. Tyvärr har man ändrat den något bekväma designen på insidan av rymdvarelseskeppen, så att de ser mer generiska och inte alls lika främmande ut. Tidigare har man när man gått ombord på skeppen tänkt: ”Det här skulle en människa inte ha kunnat skapa”, men nu tänker man bara: ”Det är ser ut som något som en speldesigner har ritat”. Att byta fram och tillbaka mellan original-grafiken och den nya grafiken är å andra sidan riktigt kul, och att man helt utan anledning har ändrat vissa inslag i designen istället för att bara uppdatera dem grafiskt är också mitt enda klagomål i ett i övrigt vidunderligt spel.

Det blev aldrig några 21 nya spel, men det blev ändå en minst sagt händelserik vecka!