Jag tycker om att använda benämningen ”podcast-spel”. Det är nästan precis vad det låter som: ett spel jag både kan och tycker om att spela samtidigt som jag lyssnar på när andra pratar, oftast i form av en podcast. Ofta handlar det om spel där den narrativa upplevelsen inte kräver fullt fokus, om ens någon alls. Vikten läggs istället vid att njuta av den tillfredsställande spelmekaniken och progressionen. Jag behöver inte veta vem jag slogs mot, det viktigaste var att jag använde mina underhållande krafter och fick ett nytt vapen efteråt. Jag får ha roligt i mitt spel samtidigt som jag kan lyssna på ett intressant samtal. Det kanske låter som ett nedvärderande begrepp men det är det verkligen inte. Jag älskar mina podcast-spel, och Outriders är ett alldeles lysande tillskott i den samlingen.

Outriders är trevligt när jag spelar själv och kan lyssna på självgående konversationer samtidigt, men det är ännu bättre när jag spelar tillsammans med kompisar. Enda kruxet då är att jag behöver delta i samtalen själv, men det brukar gå bra det med. Det som bägge spelsätten har gemensamt är att de knuffar spelets handling åt sidan. Vi kan väl få det ur vägen på en gång: berättelsen i Outriders är ingenting som tar hem några pokaler. Människorna har förstört jorden och flytt till sin nya hemplanet. Till en början verkar allt vara frid och fröjd, men snart stöter de utsända på märkliga stormar som antingen förintar eller förädlar allt i sin väg. Vår huvudkaraktär fastnar i en av de här stormarna innan vi blir nedfrysta och skippar de kommande 31 åren. När vi vaknar upp ger vi oss ut för att utforska den numera förpestade och livsfarliga planeten med våra nyfunna superkrafter. Premisserna är visserligen häftiga och enkla. Dessutom är det rätt coolt att få bli introducerad till en plats och ett gäng karaktärer för att sedan genomföra ett enormt tidshopp. Men efter ett tag lever spelets handling mer på enskilda storslagna ögonblick eller roliga interaktioner än någon övergripande handling.

LÄS FLER RECENSIONER: Oddworld Soulstorm

Vid det här laget har ni förstått att Outriders inte skryter med några tårdrypande monologer. Guldet hittar vi istället i spelets underhållande strider, de spridda spelstilarna, smarta designval och en tillfredsställande progression. Vi börjar ute på slagfältet.

Det finurliga med det här spelet är att det i ett tidigt skede påstår sig vara en så kallad ”cover shooter”, det vill säga ett skjutspel där du sitter och gömmer dig bakom skydd halva tiden. Visst, du kan säkert spela Outriders på det här sättet, men det kommer vara larvigt svårt och inte särskilt roligt. Vad spelet egentligen vill är att du ska ställa dig upp och orsaka så mycket oreda du bara kan med hjälp av dina klassbundna färdigheter. Det är också på detta vis du får tillbaka hälsa, eftersom din livmätare endast fylls upp en liten del på egen hand, resten får du ta hand om själv. Det är ett alldeles ljuvligt system som verkligen belönar mig för kreativa lösningar och som inte bara ger mig fullt liv om jag gömmer mig bakom skydd tillräckligt länge. Jag får nästan känslan av att utvecklarna, People Can Fly, tagit lite inspiration från sig själva och sitt Bulletstorm. Enda skillnaden är väl att Outriders inte ger mig några stilpoäng.

Under mina många timmar med Outriders har jag för det mesta levt livet som Trickster, en av spelets fyra klasser. Jag kan därför inte prata om den eldiga Pyromancer, den tunga Devastator och den luriga Technomancer med lika mycket säkerhet. Men om de övriga tre klasserna ens är i närheten av Trickster-klassens larvigt häftiga och kreativa krafter är de mer än bra nog. Varje klass låser upp fler färdigheter ju längre jag spelar, men trots detta kan jag aldrig ha mer än tre aktiva åt gången. Mitt största problem med det är att jag aldrig kan bestämma mig för vilka jag vill använda, eftersom alla är såväl roliga som användbara. Jag älskar sättet som förmågorna påverkar min spelstil och får min klass att kännas genomtänkt och unik.

Jag skulle också vilja ge en eloge till Outriders uppdragsstruktur. Visserligen drivs jag inte av några intressanta berättelser, mer än någon oväntad upplösning här och där, men de underhållande striderna och det konstanta belönandet i form av ny utrustning är drivkraft nog. När uppdraget sedan är avklarat gör spelet något smart, det skapar nämligen en tillfällig fast förflyttnings-station på exakt samma plats som uppdraget slutfördes på. Den här stationen fungerar endast en gång och kan transportera mig till valfri station inom den aktuella regionen. Det här är ett enkelt och elegant sätt att eliminera dödtid som hade dykt upp om jag behövt traska tillbaka genom samma miljöer en gång till.

VÅR SENASTE ARTIKELSERIE: Spelen att hålla koll på – vecka 15

Nästa del som förtjänar beröm är spelets svårighetsgrader, eller ”world tiers” som de kallas här. Ju mer jag spelar desto fler nivåer låser jag upp. Varje nivå gör fienden lite svårare men ger mig samtidigt bättre loot och låter mig även använda utrustning med en högre nivå än vad jag själv är. Det blir alltså upp till mig själv att hitta grejer som är bra nog för att jag ska ha en chans mot de svårare fienderna. Det allra bästa med det här systemet är dock dess flexibilitet. Jag kan nämligen när som helst välja att sänka svårighetsgraden, jag behöver inte ens ladda om sektionen. Det hela leder till att jag konstant utmanar mig själv i förhoppning om bättre grejer, men blir det för kämpigt behöver jag aldrig traggla längre än jag orkar.

Den sista aspekten jag vill lyfta i positiv bemärkelse är Outriders progression och hur den kombineras med spelets gedigna crafting-system. Varje gång jag går upp i nivå blir jag belönad med en förhöjd maxhälsa och med jämna mellanrum får jag dessutom poäng att placera ut i mitt klassunika färdighetsträd. Det faktum att jag inte blir översköljd med poäng att placera ut gör att min karaktär blir anpassad för en viss spelstil, istället för att bli världsbäst på allt i slutet av spelet. Dessutom kan jag enkelt återställa alla insamlade poäng och placera ut dem på nytt, så jag behöver inte ha en klar bild av min karaktär från början utan kan experimentera helt kostnadsfritt.

Det är inte bara färdighetsträdet som influerar och förstärker min spelstil, spelet stoltserar även med ett crafting-system där modifikationer för vapen och rustning hamnat i centrum. Systemet är lätt att förstå och lika enkelt att använda. Dessutom kan jag snabbt ta sönder föremål jag hittat för att genast låsa upp modifikationerna som fanns på föremålet för framtida bruk. Det enda tradiga med detta är att jag ofta behöver resa tillbaka till lägret för att byta moddar på ny utrustning jag precis fått och vill börja använda. Det är dock värt mödan eftersom moddarna i värsta fall gör mig märkbart mer effektiv med diverse krafter och i bästa fall medför alldeles briljanta sidoeffekter. Mina personliga favoriter inkluderar vapen som drar ner en komet från himlen med varje skott eller teleporterar in en ny fiende till samma plats där hans kompis precis blev skjuten.

Det finns mycket speltekniskt guld i Outriders, med trots det innehåller spelet ett gäng märkliga skavanker. Som exempelvis att all spelets text presenteras i miniatyr eller att volymen i dialogen är så ojämn i ljudmixen att jag behöver höja och sänka mitt i en mellansekvens. Jag förstår inte heller varför uppdragsmarkören ibland glömmer bort vart jag ska eller att jag inte kan placera ut egna navigeringspunkter på kartan. Varför snurrar kameran ofta runt som en karusell när den ska skifta karaktär i filmsekvenser? Och varför i hela friden kan jag återuppliva mig själv när jag spelar tillsammans med en kompis men inte när jag spelar själv?

MER LOOTANDE OCH SKJUTANDE: Borderlands 3

Outriders är ett narrativt intetsägande men likväl speltekniskt underbart spel. Det var längesedan jag hade såhär roligt i ett spel och timmarna har verkligen flugit förbi under de här två veckorna. I skrivande stund är jag inte färdig med det här interaktiva äventyret, inte ens på långa vägar. Så länge det kommer nya poddar kommer jag fortsätta lira spel som Outriders.