Licensspel har ett allmänt dåligt rykte, men trots det finns det ingen brist på spel byggda på kända populärkulturella fantasivärldar. Dock är utbudet av licensspel väldigt ojämnt. Medan det finns hur många Dragon Ball- och Star Wars-spel som helst finns det andra licenser – österländska som västerländska – som sällan eller aldrig blir spel. Detta trots att de skulle fungera alldeles utmärkt som tv-spel, kanske till och med bättre än de licenser som det regelbundet görs spel på. Idag listar vi några av de licenser som ingen har gjort spel på eller som det var länge sedan det gjordes spel av, trots att de skulle kunna bli fantastiska, kommersiellt gångbara spel till den nuvarande generationen!

Sailor Moon

Sailor Moon är ett av få exempel på framgångsrik manga och anime från nittiotalet, tillsammans med till exempel Neon Genesis Evangelion, som fortfarande är superpopulär. Under nittiotalet släpptes det också en lång rad tv-spel med månhjältinnorna, bland annat ett par traditonella beat ’em up till Super Nintendo och ett fightingspel signerat licens-fighting-kungarna själva: Arc System (innan de ens hunnit bli licens-fighting-kungar). Men vid millenniumskiftet slutade det av någon anledning tvärt att komma Sailor Moon-spel. Du läste rätt: sedan dess har det inte kommit ett enda Sailor Moon-spel. Inte ens 10-talets reboot-anime-succé Sailor Moon Crystal genererade några nya spel.

Sailor Moon är som skapt för att göra spel av. Här finns action, mystik, en spännande mytologi, coola hjältinnor, färgstarka skurkar, en tilltalande design, humor och romantik så det räcker och blir över. Blotta tanken på ett Sailor Moon-rollspel från Persona-teamet där du slåss mot färggranna demoner på natten och går i skolan och drömmar om snygga killar på dagarna får det att vattnas i munnen på mig. Men även genrer som fighting, action och strategi skulle fungera utmärkt med Sailor Moon och hennes vänner. Eller varför inte en deck-builder rougelike? Med tanke på det rika grundmaterialet är möjligheterna oändliga.

Senaste spelet: Kids Station: Bishoujo Senshi Sailor Moon World – Chibiusa to Tanoshii Mainichi (Playstation, 2001)

Buffy The Vampire Slayer

Man vet att man har blivit gammal när ungdomens tv-favorit Buffy The Vampire Slayer beskrivs som ”nostalgi” på Tradera. Men Buffy-tv-serien och spin-off serien Angel har åldrats med värdighet. Och precis som sin japanska motsvarighet inom kategorin ”av ödet utvalda, blonda tonårshjältinnor som slåss mot demoner” Sailor Moon är amerikanska Buffy verkligen som gjort för att bli spel. Här finns massor av action, färgstarka hjältinnor med coola förmågor och karaktärsstarka skurkar med storslagna planer. Här finns en rik och spännande mytologi, romantik, humor och hur mycket dramatik som helst.

Trots detta är Buffys historia som spelhjälte pinsamt mager. Tredjepersonsactionäventyret Buffy the Vampire Slayer till Xbox från 2002 fick bra recensioner men skapade ingen större uppståndelse i spelvärlden. Uppföljaren Buffy the Vampire Slayer: Chaos Bleeds från 2003 till Xbox, Playstation 2 och Gamecube fick sämre betyg och passerade tyst förbi. Att seriens skapare Joss Whedon var spelbar i multiplayer-läget var kanske det som skapade mest uppmärksamhet. Sedan dess har det varit tyst om Buffy i spelvärlden.

Framför allt skulle Buffy kunna bli ett fantastiskt action-rollspel. Tänk er tre spel i stil med Mass Effect-trilogin (från Bioware?) där man får spela igenom alla sju säsongerna av tv-serien. Och gillar man inte seriens huvudstory får man samla ihop sitt eget gäng bland seriens bikaraktärer och ta egna beslut, så att personer som dog i tv-serien kan överleva i spelet och personer som tog sig genom hela tv-serien kan dö redan i det första spelet. Eller så kan man försöka se till att allt händer precis som det gjorde i serien förstås. Det skulle kunna bli magiskt bra!

Tills vidare får vi njuta av Buffy och Angel på Disney+ och påminnas om hur orättvis (spel)världen är.

Senaste spelet: Buffy The Vampire Slayer: Chaos Bleeds (PS2, Gamecube, Xbox, 2003)

X-23 och Spider-Gwen

Alla Marvel-hjältar kan ju inte få ett eget spel för då skulle vi få 900 spel att spela igenom. Men vissa hjältar är helt enkelt för bra för att inte få spela huvudrollen i våra spelmaskiner. Enter Spider-Gwen och X-23. Vi har ju fått både Marvel’s Spider-Man och Marvel’s Spider-Man: Miles Morales, så varför inte ett Marvel’s Spider-Gwen? Wolverine var en utmärkt spelhjälte i det skamlöst underhållande och orättvist förbisedda X-Men Origins: Wolverine (2009) och han kommer snart att få ett eget spel igen i form av Marvel’s Wolverine till Playstation 5, så varför inte ge X-23 ett eget spel också?

Nu kanske X-23 dyker upp i någon form i Marvel’s Wolverine och Spider-Gwen kanske dyker upp i något kommande Spider-Man-spel – hon gillar ju att hångla med Miles Morales – men de förtjänar ju definitivt sina egna spel. Vilket jag inte är ensam om att tycka:

LÄNK: Spider-Gwen Deserves a Video Game of Her Own

LÄNK: The Case for Marvel’s Wolverine To Feature X-23

Wolverine är som gjord för att bli en spelhjälte. Hans kropp är skapad för action och hans råa personlighet är synnerligen passande för en actionstjärna. Och till skillnad från flertalet spelhjältar som går omkring och läker sig själva finns det dessutom en förklaring till varför Wolverine självläker, då han trots allt har det som kraft! Trots detta har inte Wolverine spelat huvudrollen i ett enda storspel sedan X-Men Origins: Wolverine från 2009

Med tanke på hur coolt och underhållande X-Men Origins: Wolverine (spelet alltså, inte filmen) faktiskt var är det konstigt att Wolverine inte har fått någon egen spelserie. Och när han inte var med i Marvel vs. Capcom: Infinite (2017) blev det en stor skandal. Hans klonade dotter X-23 var faktiskt med i Marvel vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds (2011) och Ultimate Marvel vs. Capcom 3 (2011), men det är också hennes enda framträdande som spelbar karaktär i ett storspel.

Fick jag bestämma (och varför får jag inte det?) så skulle vi få ett storspel med både Spider-Gwen och X-23. De har faktiskt äventyrat tillsammans i den tecknade serien, när de bytte kroppar med varandra i den underhållande All-New Wolverine Annual #1, och bör kunna hänga ihop med varandra i ett co-op spel också. Peter Parker och Logan i all ära, men Laura och Gwen Stacy är ju lite coolare ändå.

Senaste spelet: Ultimate Marvel vs Capcom 3 (PS3, Xbox 360, 2012) – X-23

Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order (Switch, 2019) – Spider-Gwen

The League of Extraordinary Gentlemen

Alan Moore är inte som andra serieskapare. Idén bakom The League of Extraordinary Gentlemen – att låta ett gäng berömda hjältar och äventyrare från artonhundratalets litteraturhistoria bilda den viktorianska erans eget The Avengers/Justice League – hade en annan serieskapare kunnat mjölka i 25 album, men Alan Moore vände och vred ut och in på sin värld så den gick sönder redan i det andra albumet. Filmen från 2003 blev också ett fiasko som är mest känd för att den fick Sean Connery att sluta som skådespelare. Nu är det dock en ny reboot-film på gång, och då kan vi väl få ett storspel också?

Med tanke på hur mycket Moore hatar de filmer som baserats på hans verk kan man förstå att han inte tänker lämna ut några rättigheter till något spelföretag, men det hindrar inte att The League of Extraordinary Gentlemen hade kunnat bli ett riktigt underhållande, visuellt tilltalande och lagom finkulturellt storspel med co-op-möjligheter.

Senaste spelet: Inget

The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy

Om vi fortsätter på temat excentriska brittiska författare så kan vi ta vägen förbi Douglas Adams också. Hans sanslöst roliga liftarböcker var egentligen en radioserie från början, men det är onekligen den senare romanserien som är den mest kända versionen. De snurriga rymdäventyren har sedan blivit såväl tv-serie som film och, ja, till och med ett textäventyr till Apple II, Macintosh, Commodore 64, CP/M, MS-DOS, Amiga, Atari 8-bit och Atari ST på det glada åttiotalet, signerat textäventyrsmästarna Infocom. Men sedan har det inte blivit något liftande genom världsrymden i spelens värld. The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy skulle fungera inom alla möjliga genrer – äventyr, rougelike, rollspel, strategispel – men av någon anledning verkar hela The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy ha fallit i glömska i det allmänna medvetandet, och många unga verkar inte ens ha hört talas om historien. Inte ens någon ny tv-serie har skapats, trots alla streamingtjänsters krig med varandra om alla tänkbara licenser. Nu ryktas det visserligen om att en sådan är på gång, så då kanske vi kan få det efterlängtade spelet också, tack?

Senaste spelet: The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (diverse format,1984)

Discworld

När vi ändå är inne på brittisk humor kan vi passa på att besöka kungen av humoristisk fantasy: Terry Pratchett! Hans många Discworld-böcker är kvalitetsmässigt över hela skalan, från sagolikt bra till usla, men de bästa är orimligt roliga, underhållande och känslosamma. I mitten av nittiotalet släpptes två rätt så uppskattade och framgångsrika äventyrsspel till Playstation och PC i form av Discworld och Discworld 2, där Eric Idle gjorde rösten som den misslyckade trollkarlen Rincewind. 1999 släpptes även deckarspelet Discworld Noir, men sedan har vi fått vänta förgäves på fler Discworld-spel. I ännu högre grad än The Hitchhikers Guide to the Galaxy skulle Discworld kunna vara scenen för i princip vilken genre som helst. Förutom fler av de uppenbara äventyrsspelen kan vi tänka oss parodier på Total War-liknande strategispel, fantasy beat ’em up och naturligtvis open world. Eller varför inte ett bondespel i Discordworld-tappning? Mest självklart är förstås ett massivt MMO i form av en genomgående World of Warcraft-parodi. I inget annat spel är man lika glad att möta Döden i vilket fall.

Senaste spelet: Discworld Noir (PC, Playstation, 1999)

Duck Tales och Darkwing Duck

En licens som dock har blivit ett klassiskt spel är DuckTales. NES-spelet från Capcom, och framför allt Farbror Joakims käpp, är legendariska. Efter uppföljaren, också den till NES, från 1993, har det dock varit dött på DuckTales i spelform. Inte ens den nya, briljanta DuckTales-serien från 2017 har lyckats generera något spel, trots att serien flödar över av äventyr och sköna karaktärer.

Joakim von Anka är trots allt den största äventyraren genom alla tider, och hans släktingar är inte mycket sämre på att leta efter skatter i spännande miljöer de heller. Lägg till en av tidernas skönaste superhjältar i Gizmokvack, och en storslagen uppsättning mer eller mindre kapabla skurkar och det borde gå att göra ett väldigt underhållande, spännande, humoristiskt och storslaget DuckTales-äventyr till de moderna konsolerna. Men det har inte hänt. Inte heller den underbara spin-off-serien Duckwing Duck har blivit tv-spel efter NES-succén i början av 90-talet.

Sålde The Disney Afternoon Collection för dåligt? Vad var det som hände? Varför fick aldrig Don Rosa skriva manuset till ett tv-spel? Varför får vi inga ankor till våra konsoler längre?

Senaste spelet: Darkwing Duck (NES, 1992)

DuckTales 2 (NES, 1993)

Robotech

Det finns naturligtvis dussintals andra klassiska science-fiction-anime-serier som skulle kunna bli fantastiska spel, som Nadesico och Cowboy Bebop, men för oss västerlänningar är det något speciellt med Robotech. Idén att ta tre japanska animerade serier som egentligen inte har något med varandra att göra och med klister och tejp försöka få ihop en sammanhängande serie av dessa tre är så galen och briljant att Robotechs charm aldrig kommer att dö. Men efter två spel under Gamecube/Xbox/Playstation 2-eran har vi inte sett till denna 80-talsserie i spelvärlden igen.

Inte bara spel, Robotech skulle också göra sig perfekt som live-action-filmer! Om vi tänker oss tre filmer från var och en av de tre generationerna och tre filmer om vad som hände efter tv-serien är vi uppe i en serie om sammanlagt tolv filmer. Låt säga att varje film tar tre år att spela in och filmmakarna har arbete i 36 år framför sig! Det blir många filmer och många spel det…

Senaste spelet: Robotech: Invasion (PS2, Xbox, 2004)

Star Trek: The Next Generation och Star Trek Voyager

Med tanke på hur många klassiska Star Wars-spel det finns är Star Trek en ren skam i spelvärlden. Det släpps Star Trek-spel med jämna mellanrum, men inget av dem har blivit någon klassiker. Star Trek™: Bridge Crew var ett hyllat VR-spel, Star Trek: Voyager – Elite Force var en uppskattat förstapersonsspel på sin tid och full-motion-video-spektaklet Star Trek: Borg – där den makalösa Q håller låda – är ett kultspel, men vi förtjänar så mycket mer. Inget av dem har varit det där riktigt storslagna, actionfyllda, storydrivna rollspelet där man vänder upp och ner på galaxen som vi alla längtar efter. Jag pratar om en storslagen trilogi, likt Mass Effect-spelen, där hela världsrymden sätts på spel. En story där en reva öppnas i världsrymden så att Picard och hans besättning på Enterprise får strida med och mot Kirk och hans besättning på Enterprise mot alla möjliga faror och fiender bland galaxerna. Du får naturligtvis välja om du vill spela som Picard eller Kirk, och den andre – Picard eller Kirk – kommer så väl att bli din rival som din allierade på dessa desperata äventyr att rädda världsrymden som följer. Lägg till ett påkostat DLC-paket som lägger till möjligheten att spela som Janeway och hennes Voyager – hon får alltså både Kirk och Picard som vän och fiende när hon passerar genom revan! – och alla nördlampor lyser grönt.

Senaste spelet: Star Trek: Voyager – Elite Force (PC, PS2, 2002)

Honorable mentions:

James Bond

James Bond är en annan filmhjälte (ja, egentligen är han ju en bokhjälte) som fungerar utmärkt som spelhjälte, om vi bortser från det där med att han finner andra människor sexuellt intressanta. GoldenEye till Nintendo 64 var en stor succé, men i övrigt har vi har ingen större uppsättning av klassiska James Bond-spel i spelens Hall of Fame. De flesta har varit direkt-till-rea-backen-affärer. EA:s försök i början av 00-talet James Bond 007: Agent Under Fire och James Bond 007: Nightfire fick 6/10 och 7/10 av recensenterna och försvann spårlöst. Activisions försök därefter gick inte bättre. De senaste spelen vi fått – 007: Quantum of Solace från 2008, James Bond 007: Blood Stone från 2010 och 007 Legends från 2012 fick alla ljumna eller negativa omdömen från recensenterna. Sedan dess har vi inte sett något alls ifrån världens mest eleganta och dödliga brittiska agent i spelväg.

Dock är ett nytt James Bond-spel på gång från Hitman-skaparna IO Interactive till Playstation 5 och Xbox Series X/S. Det är fortfarande något år bort, så ännu har Bond en given plats på listan över saknade licenshjältar.

Senaste spelet: 007 Legends (PS3, Xbox 360, PC, Wii U, 2012)

Robocop

En annan filmhjälte som varit borta från spelvärlden men som nu är på väg tillbaka är Robocop. Efter den mästerliga original-filmen från 1987 har det släppts en rad 8-bit och 16-bit spel med allas våran favorit-cyborg-polis, inte minst de hyllade RoboCop till allt från Spectrum och Amiga från 1988 och RoboCop Versus The Terminator till MegaDrive från 1994. Det sista vi sett av Detroits finaste polisman i spelfom är dock ”Robocop” till Xbox, Gamecube och Playstation 2 från 2002 som blev totalt sågat. Bland annat utsåg svenska Gamereactor spelet till tidernas sämsta spel när de listade dessa 2011. Den chocken var mer än vad Robocops spelkarriär klarade av, för förutom ett free-to-play-spel till mobil i samband med den misslyckade film-remaken 2014 har vi inte sett till Robocop i spelvärlden igen.

Men nu är Robocop alltså på väg tillbaka. Spelet Robocop: Rogue City kommer att släppas till konsoler och PC 2023. Vi får hoppas att det spelet blir lika hyllat som den första filmen och håller sig borta från listor över tidernas sämsta spel. Med tanke på att de polska utvecklarna Teyon har Rambo: The Video Game från 2014 på sitt CV, ett spel som faktiskt hamnade på listor över det årets sämsta spel, kanske det är för mycket att hoppas på. Å andra sidan har de 101 Puppy Pets på sin meritlista också, så man vet inte.

Senaste spelet: Robocop (PC, Xbox, PS2, Gamecube, 2003)

Tintin

Steven Spielbergs halvlyckade Tintin-film från 2011 blev inte det startskott för en ny era av scoutfriskt, humoristiskt äventyrande som man hoppades på. Ingen ytterligare film kom, och inte mycket annat kom heller. Det släpptes faktiskt ett spel i samband med premiären av filmen – The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn – med Ubisoft som utgivare, men det var det ingen som spelade.

Att det inte skapats ett enda Tintin-spel som blivit en klassiker är ett besynnerligt faktum. Vi talar om storslagna äventyr på spännande platser, fantastiska karaktärer och såväl sofistikerad humor som slapstick. Dessutom är Tintin en av få hjältar från andra medier, som likt så gott som alla spelhjältar, är helt ointresserad av romantik och sex. Men inte ens det har hjälpt honom att bli en stjärna på spelhimlen.

Nu är det dock ett nytt spel på gång, med det något otympliga namnet Tintin Reporter – Cigars of the Pharaoh. Men Kapten Haddock är inte med, så hur bra kan det bli egentligen?

Senaste spelet: The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn (Wii, PS3, Xbox 360, PC, 2011)

Robin Hood

Det släpps Robin Hood-spel med jämna mellanrum – nu senast online-multiplayer-smyga-och-röja-festen Hood: Outlaws & Legends från i maj 2021 – men precis som i fallet Star Trek så saknar man det där riktigt stora kombinerade action-äventyret/open world-spelet/strategispelet där Nottingham, Sherwoodskogen och de omgivande grannskapen blir en enda stor, påkostad lekstuga för Robin Hoods motståndsrörelse, tjuvverksamhet, romantiska strävan och spännande äventyr. Och när vi ändå befinner oss i hjärtat av England…

Kung Arthur

Ja, det släpps Kung Arthur-spel med jämna mellanrum också – söker på man ”King Arthur” på Steam får man upp en fin lista med spel – men precis som i fallet Star Trek och Robin Hood så saknar man det där riktigt påkostade storspelet där action och äventyr blandas med strategi i en öppen värld full av berättelser, legender, fagra damer och äventyr. Bygg ditt eget Camelot, snickra ditt eget runda bord och samla dina egna riddare kring det, hitta den heliga graalen och stå handfallen när din hustru är otrogen. Ge oss en spelupplevelse som mer påminner om en film som John Boorman’s storslagna, känslosamma mästerverk Excalibur från 1981 än om Monty Python and the Holy Grail. Även om det var länge sedan vi fick uppleva Monty Python i spelform också när jag tänker efter…

Vilken är din favorit-licens som du saknar i spelvärlden?