När jag först såg trailern till Life is Strange: True  Colors var jag lite skeptisk, inte nödvändigtvis till konceptet, utan snarare, hur kommer det här spelet att hålla sig jämfört med det första Life is Strange? Jag blev nämligen positivt förvånad över hur engagerad jag blev för dessa karaktärer. Skulle Deck Nine som gjorde spinoffen Before the Storm vara lika kapabla som Dontnod när de fick chansen att skapa en originalberättelse?

Alex Chen är en ung vuxen tjej som precis har kommit till den lilla småstaden Heaven Springs, inne i de djupa skogarna i Colorado. Här ska hon bo med sin bror, Gabe, som hon inte sett på åtta år efter att de separerades när deras föräldrar skildes. Utifrån verkar det som att Alex har svårt att kontrollera sina känslor men i själva verket är hon extremt empatisk. Empatisk till den grad att hon inte bara kan känna starka känslor hos de som finns runt omkring henne utan hon kan använda sin empati för att ta reda på minnen och därmed information som hon använder för att hjälpa medmänniskor.

Alla i den lilla staden är exalterade över att möta Alex då det verkar som att Gabe inte kunnat hålla tyst om att hon skulle komma, och det verkar som att alla som Alex träffar redan vet vem hon är. Alex blir snabbt introducerad för alla som bor i byn eftersom Gabe verkar vara vän med alla. Jed, en äldre man, äger baren, Elenor, en äldre dam, äger en blomsterbutik tillsammans med sin dotter Riley medan Ryan är en skogsarbetare och Steph jobbar i musikaffärerna samt ansvarar för den lokala radiokanalen. Alex får också träffa Ethan som är son till Charlott. Hon och Gabe är tillsammans och hennes bror är som en andra pappa till Ethan. Gabe berättar för Alex att han flyttat in med Charlotte och Ethan och därmed inte behöver sitt rum ovanför Jeds bar längre, och eftersom Alex inte har någonstans att bo än får hon flytta in där. 

Samma kväll försvinner sen Ethan iväg mot den avstängda gruvarbetsplatsen som ägs av multimiljonärsföretaget Typhoon. En sprängning är planerad denna kväll så Alex, Ryan och Gabe tvingas kämpa mot klockan för att hitta Ethan och Alex måste för första gången använda sina krafter för att hjälpa honom tillbaka till säkerhet.

Det är härifrån som hela känslan av spelet förändras och flera olika trådar drar igång och de stora valen börjar att ha inverkan på riktigt. Det här spelet, på samma sätt som de andra i serien, bygger på spelarens val. Det finns tre olika typer av val, av tre olika betydelsegrad. Dessa består av val som inte direkt har någon inverkan på historien; val som karaktärer kommer minnas (som markeras med en oljelykta uppe i vänstra hörnet; och val som har stor inverkan och som bestämmer åt vilket håll historien går. De sistnämnda pausar hela spelet och är de som är svårast att göra. Det första valet som är ett sådant viktigt val är om Alex ska berätta för Gabe att Ethan smög iväg till gruvarbetsplatsen eller inte.  

MER OM SERIEN: Life is Strange 2 är en berättelse om bröder

Life is Strange-serien är inte det minsta rädd för att hantera jobbiga ämnen, ämnen som kan vara jobbigare för vissa än för andra. Det jag tyckte var jobbigast och som gjorde att jag behövde ta en paus från spelet en stund var när Alex får reda på att en av personerna i den lilla staden håller på att bli dement. Detta är något som händer tidigt, i spelets andra kapitel och som porträtteras väldigt respekfullt även om det är ett jobbigt ämne. Detta var något som jag inte var redo för och som påverkade mig starkt när jag spelade.

Andra teman som tas upp som kanske inte riktigt är lika tunga men som har varit återkommande i andra spel i serien är sexualitet och relationer. I detta spel finns det två karaktärer som Alex kan ha en romantisk relation med. Dessa är Ryan och Steph. Under en omgång foosball frågar Steph rakt ut om Alex gillar tjejer. Alex kan välja mellan att svara ja, nej eller båda. Jag valde att svara ja och därmed bestämde jag mig för att satsa på att romantisera Steph. Alex och Steph har en del genuint mysiga interaktioner, och det kändes som en äkta relation mellan de två. Jag tycker personligen att det är bra att spelaren själv får välja vilken karaktär man vill romantisera, detta ger spelare en möjlighet att kunna identifiera sig lite mer med Alex då hon kan vara straight, gay eller bi. 

Det finns flera olika minispel i Life is Strange: True Colors. Som nämnts tidigare spelar Alex och Steph ett par rundor foosball, men det finns även ett par arkadspel som parodierar riktiga arkadspel. Det finns ett Pac-Man-liknande spel och ett som liknar Breakout. Dessa kan man spela nästan när som helst när Alex är i närheten av dem och de är en kul liten distraktion. I kapitel tre anordnar Steph ett lajv för Ethan och nästan alla i staden är med på det. När Alex och Ethan måste slåss mot de olika monstren, som alla spelas av Ryan, så skiftar spelet från ett tredjepersonsperspektiv till ett traditionellt Square Enix RPG-perspektiv och liknar ett väldigt förenklat Final Fantasy-spel. Först kändes det lite konstigt med en så annorlunda spelstil men jag tyckte det var kul och passade in i hur Ethan fantiserade kring situationen. 

Jag spelade Life is Strange: True Colors på Playstation 4 och jag måste tyvärr säga att jag upplevde en del problem med det. Spelet kraschade för mig ett par gånger medan jag spelade, varav den ena gången skedde precis innan en autosparning, vilket gjorde att jag behövde spela om en hel sektion. Det var inte en lång sådan, men det var lite irriterande. Alexs karaktärsmodell poppade in och ut ur position flera gånger, och oftast efter antingen en mellansekvens eller en laddningsskärm. En gång hamnade hon till och med i en så kallad T-pose, något som inte borde hända i ett färdigprogrammerat spel. Något som också hände flera gånger under olika mellansekvenser var att högra halvan av skärmen blev helt svart i några sekunder medan sekvensen fortfarande höll på. Samtliga av dessa problem bidrog till irritation genom flera av mina spelsessioner.

LÄS MER: Tell Me Why

Något annat som spelet är lite dåligt på är att berätta att man kan göra vissa saker som är ganska viktiga att veta om man ämnar att hundraprocenta spelet. Alex kan använda sina krafter för att “skanna” vissa föremål som har starka känslor kopplade till sig, och med dem låsa upp minnen hos andra karaktärer. Jag listade inte ut detta förrän jag kommit till slutet av kapitel tre, för jag fick ingen indikation på att jag kunde använda Alex krafter utanför den givna berättelsen. Detta gjorde att jag missade en massa saker i de tre första kapitlen. Det var inte heller tydligt hur Alex mobil fungerade. Den är inte superviktig men det finns en Facebook/Twitter-liknande app där det dyker upp lite rolig information som kan vara kul att läsa. Alex har även SMS-konversationer med andra karaktärer här och det var lite otydligt hur man bytte mellan de olika applikationerna på mobilen. 

Life is Strange: True Colors är verkligen ämnat att vara för alla när det kommer till själva spelmekaniken. Det första jag brukar göra är att titta igenom inställningarna innan jag ger mig in i ett spel. Dels för att min TV är gammal vilket gör att jag alltid behöver höja kontrasten på spel för att överhuvdtaget kunna se något och dels för att jag alltid vill slå på undertexter. Jag blev förvånad över hur mycket jag kunde ändra för att spelet skulle passa just mig. Allt från dyslexivänlig text till att varningar ploppar upp innan de mer ljusintensiva scenerna startar. Jag kunde också välja om det skulle finnas mer tid för att göra de ödesdigra valen i spelet, vilket jag gjorde. Det känns som en så enkel sak att göra ett spel lättillgängligt och med tanke på den demografi som Life is Strange-serien är riktad mot känns det som en självklarhet att allt detta bör finnas här. Samt det fakum att Alex har olika val för vad hon ska ha på sig gör det till en mer personlig spelupplevelse.

Detta var en emotionell berg-och-dal-bana från början till slut. Jag var aldrig riktigt säker på vart historien skulle ta vägen och det var flera gånger som de val jag gjorde hade en faktisk inverkan. Det hände till och från att jag inte gjorde ”rätt val”, vilket jag flera gånger ångrade och något som gjorde att jag ville spela om kapitlen så fort som möjligt för att se hur jag kunde förändra en situation. Även om jag hela tiden försökte göra mitt bästa känns alla val, bra som dåliga, som mänskliga situationer där allt kan gå både rätt och snett. Att Alex har en empatisk superkraft hjälper inte alltid i alla situationer och blir därmed inte något som hon kan eller bör förlita sig på för att reda ut alla händelseförlopp och problem.

För den som spelat tidigare spel i Life is Strange-serien är detta ett välkomnande tillägg till det universum som Square Enix, Dontnod och Deck Nine tillsammans skapat, och för den som är helt ny till serien finns här nya karaktärer, nya mysterier och nya krafter att utforska vilket gör True Colors till ett alldeles utmärkt tåg att hoppa på i farten.