Genom åren har det genomförts regelbundna försök att förvandla berättelser från diverse spel till fungerande spelfilmer. Motargumentet som jag, och flera andra med mig, då lyfter fram är att det knappt finns någon spelberättelse som på riktigt kan stå på egna ben och därmed skulle gynnas av att förvandlas till ett annat och mer statiskt medium. Spel som Bioshock förmedlar en fantastiskt handling, men berättelsens stora höjdpunkt fungerar inte alls utan sin interaktivitet. Uncharted kommer säkert bli en underhållande biofilm, men anledningen att spelet fungerar så bra är att spelaren tillåts hoppa från exploderande hustak och skjuta larvigt många legosoldater mellan de Indiana Jones-inspirerade mellansekvenserna. Även mer narrativt tunga speläventyr som Life is Strange eller The Walking Dead är helt beroende av spelarens egna val för lämna bestående avtryck.

LÄS RECENSIONEN AV FÖRSTA SPELET: Judgment

Kort och gott finns det utan tvekan mängder med strålande spelberättelser, men de allra flesta förlitar sig så mycket på spelarens egna handlingar och upplevelser att de aldrig hade fungerat lika bra på bioduken som hemma i spelhörnan. Sedan har vi titlar som Lost Judgment, ett spel vars gripande och alldeles lysande handling får så minimalt med draghjälp från diverse spelsystem att jag funderar på om inte filmduken hade varit en bättre matchning för Takayuki Yagamis andra stora äventyr.

Precis som i föregångaren Judgment får vi även här hänga med privatdetektiven och före detta advokaten Takayuki Yagami, eller Tak som hans vänner kallar honom, på ännu en fängslande krimhistoria i och omkring den fiktiva metropolen Kamurocho. I berättelsens början hittar vi våra hjältar Tak och hans slagkraftiga följeslagare Kaito i den gråa vardagen där de tar sig an alla möjliga detektivfall för att kunna betala räkningarna. I en rättssal inte så långt bort sitter Akihiro Ehara anklagad för sexuella trakasserier på en kvinna under en tågresa i morgonruschen, men precis när domen ska utfärdas reser sig Ehara upp och kastar ur sig ett chockerande uttalande. ”För tre dagar sedan upptäcktes en kropp i en övergiven byggnad i Yokohama. Har ni identifierat den än?” säger han samtidigt som förvirring sprider sig som en löpeld i salen. Yagami blir snabbt inringd för att ta reda på om mannen som anklagas för ett brott egentligen borde beskyllas för ett helt annat. Eller kan Ehara ha begått två brott samtidigt? Det hela blir ramverket för en spännande och känslomässig historia som tar ett fast grepp om både hjärna och hjärta från första timmen och inte släpper taget förrän en bra bit in i eftertexterna.

Anledningen till varför jag känner så starkt inför spelets handling och dess utförande är inte endast på grund av fängslande premisser, chockerande avslöjanden, oväntade vändningar, läckra visuella presentationer, färgsprakande ensemble och passande musikaliska instick. Till stor del har det även att göra med hur spelet använder sig av ”små” brott som katalysator för de stora fallen. Nu förstår jag att jag måste låta frustrerande kryptisk, och det är fullt medvetet då det här är en historia ni behöver uppleva oförstörd. Jag kan bara tillägga att en av handlingens stora drivkrafter är något som de allra flesta kan relatera till vilket gör att den har förmågan att fängsla gemene man på ett helt annat sätt än om den bara cirkulerat kring stora gängkrig och storslagna bankrån. Kortfattat stoltserar Lost Judgment med en av de starkaste spelberättelserna jag upplevt på väldigt länge, det är bara trist att spelets övriga komponenter inte lirar i riktigt samma liga.

LÄS MER: The Darkside Detective: A Fumble in the Dark

Skulle du fråga vilken genre Lost Judgment egentligen vill tillhöra skulle du troligen få ett väldigt mångfacetterat svar. Spelet försöker göra allt och lite till utöver sin gripande huvudberättelse för att locka till sig spelare. Förutom mängder med gediget detektivarbete kan Tak gå och dansa, åka skateboard, fotografera, spela på casino och massor av annat som vi egentligen inte borde ha tid med. Jag har egentligen inga som helst problem med dessa diverse minispel eftersom de för det mesta är helt frivilliga. Däremot blir det problematiskt när nästan alla spelsystem som är tänkta att komplettera handlingen också känns som ett gäng osammanhängande minispel av varierande kvalité. Till exempel behöver jag ibland klättra uppför byggnader eller andra plattformar, och jämfört med spel som Uncharted eller Assassin’s Creed där klättringen flyter på naturligt känns den här som en påklistrad gimmick som är så osäker på sig själv att spelet behöver förse mig med tutorial-rutor varje gång den dyker upp. I ett annat exempel har vi sekvenser där jag ombeds jaga efter en misstänkt genom staden, något som i bästa fall påminner om quidditch-inslagen i de gamla Harry Potter-spelen där jag springer på räls och undviker hinder för att ta mig närmare. Resultatet blir att flera aspekter som faktiskt utgör en rejäl del av min speltid mer känns som ett gäng påklistrade spelbubblor än en naturlig del av den öppna världen.

Alla speltekniska utflykter till trots är fortfarande striderna en stor del av Yagamis äventyr. Spelets många, och jag menar verkligen många, slagsmål är oftast underhållande och härligt överdrivna. Tak har tre olika kampsportstilar att välja mellan och kan byta sömlöst mellan dessa under pågående strider. De tre stilarna är anpassade för olika typer av fiender och kommer alla med egna kombinationer och uppgraderingar. Min absoluta favoritdel av striderna är dock de så kallade EX-aktionerna där Yagami kan använda allt från cyklar och släggor till reklamskyltar eller sina egna två knytnävar för att utföra överdrivna och visuellt tilltalande våldsaktioner på sina stackars fiender. Det är tur att striderna är både underhållande och trevliga att titta på med tanke på hur mycket utrymme de får. Det är så pass mycket slagsmål i det här spelet att till och med själva handlingen kommenterar det. Ska vi verkligen lösa ännu en meningsskiljaktighet med våra knytnävar? Det är nästan så att huvudkaraktärerna själva börjar tröttna framåt slutet och bara vill sätta sig ner och prata om saken. Men eftersom det här är ett spel kan vi inte gå för långa stunder utan att slå på något, oavsett hur illa ett slagsmål passar in i den aktuella handlingen.

FLER RÄTTSLIGA ÄVENTYR: The Great Ace Attorney Chronicles

Lost Judgment gör sitt bästa för att legitimera sig själv som ett interaktivt äventyr. Till exempel måste jag ibland välja vilket bevis jag vill presentera under ett förhör eller vilket dialogalternativ som passar bäst för att övertala ett envist vittne. Problemet här är bara att jag inte kan välja fel. Eller visst, spelet kommer berätta att jag valde fel men sedan ge mig oändligt med chanser tills jag väljer rätt. Dock är inte risken särskilt stor att jag väljer tokigt eftersom spelets frågor oftast har väldigt uppenbara svar. Var låg kroppen? Ja, troligtvis vid blodpölen med en stor pil som pekar mot den. Spelet vill så gärna att jag ska vara med och känna mig smart som löser fallet när det i själva verket är något av en självkörande bil som bara behöver hjälp vid enstaka farthinder.

Lost Judgment är ett spel med två tydliga sidor. På det ena hållet bjuds vi på en alldeles lysande berättelse med så mycket spänning och hjärta att den på egen hand är värd ingångspriset. På det andra hållet hittar vi en uppsjö av tveksamma gameplay-inslag som finns där för att komplettera berättelsen men som i verkligheten saktar ner tempot och ibland även skadar helheten. Jag har sällan upplevt ett spel som varit så kompetent rent narrativt och dramaturgiskt men som samtidigt fått så lite hjälp av övriga aspekter. Trots det kan jag inte låta bli att rekommendera Lost Judgment. Handlingen är så pass stark att den övervinner alla spelets skavanker och lite till, även om den troligtvis hade skinit ännu lite starkare utan allt för många interaktiva inslag.