Jag älskar Far Cry. Om jag bara fick spela titlar från en och samma spelserie under resten av mitt liv ligger Ubisofts larvigt actionpackade äventyr ganska bra till. Därmed inte sagt att jag vill spela Far Cry varenda dag året runt. Den gången jag hoppade till Far Cry 4 så fort eftertexterna för Far Cry 3 rullat klart blev jag nästintill uttråkad. När jag däremot återvände till spelseriens fjärde numrerade spel ett år senare sögs jag ånyo in i de vackra landskapen, det överdrivna våldet och den välfyllda öppna världen. Min poäng är att det här är en spelserie jag älskar precis som den är, jag behöver bara lite tid för att hinna sakna den emellanåt. Precis som att de årliga julborden alltid är lika trevliga med prinskorv, köttbullar, Janssons och vörtbröd så blir jag lika glad varje gång ett nytt Far Cry med sitt välbekanta innehåll hamnar på lanseringslistan. Det är dessutom sakerna som alltid funnits där som lyser starkare än någonsin i Far Cry 6 samtidigt som spelets stora nyhet mest känns malplacerad och påtvingad. Lite som en salamitäckt pizza-slice mellan julskinkan och sillsalladen.

Jag spelar som Dani Rojas, en föräldralös ex-militär som på rekordtid gått från flykting med siktet mot den amerikanska kontinenten till en löjligt produktiv enmansarmé med ett tydligt mål: frita det vackra landet Yara från den skoningslösa diktatorn Antón Castillo. Nu låter det kanske som att spelets handling inte är något att hänga i granen, men faktum är att narrativt sett är detta troligtvis det starkaste Far Cry hittills. Dels beror detta på flera nya kameraperspektiv i spelets mellansekvenser som ger berättelsen mer liv än tidigare. I tidigare spel har handlingen alltid utspelat sig genom protagonistens ögon även under filmsekvenser. I de senaste upplagorna av spelserien har huvudkaraktären dessutom varit stum, men nu har hjälten både fått en röst och rejält med tid i rampljuset. Dessutom bjuds vi på en stark prestation från den skicklige Giancarlo Esposito som spelets antagonist Antón vid sidan av ett helt gäng färgsprakande och mångfaldiga sidokaraktärer. Själva berättelsen är bekant för alla som spelat ett Far Cry eller två. Vi har ett stort och vackert landskap med en skoningslös diktator eller galen ledare och jag är den enda som jag kan göra något åt saken. Enkelt och förutsägbart men sättet handlingen framförs på är betydligt starkare än tidigare.

MER FRÅN UBISOFT: Assassin’s Creed: Valhalla

Jag vill stanna kvar en stund vid Dani Rojas. Spelets huvudkaraktär kan vara antingen en man eller en kvinna beroende på ditt val i spelets uppstart, men oavsett vad du väljer bjuds vi på protagonist med den perfekta Far Cry-personligheten. Jag valde att spela som kvinnliga Dani som via skådespelaren Nisa Gunduz levererar en varm, humoristisk, livsfarlig och lagom seriös huvudkaraktär. Premisserna och händelserna i Far Cry överlag är så storslagna och överdrivna att de superseriösa hjältarna från tidigare spel (jag tittar på dig, Jason Brody) inte riktigt passar in. I Dani hittar vi istället en person som inte tar allt på så stort allvar och nästan driver med det överdrivna våldet runtomkring henne samtidigt som hon glatt sjunger med i bilradion.

Rent spelmässigt är Far Cry 6 väldigt bekant för oss som har tidigare erfarenhet av serien. Jag behöver knappast kolla upp några kontroller eller läsa några hjälp-avsnitt innan jag kan ge mig ut på äventyr i den vackra spelvärlden. Jag bjuds fortfarande på explosiva uppdrag, kreativa sidoberättelser, högst fientliga utposter och fler samlarobjekt och aktiviteter än vad jag orkar hålla reda på. Allt detta är välbekant och fortfarande väldigt underhållande. Däremot finns det ett par skillnader i Far Cry 6 jämfört med tidigare spel där en av dem är den nya friheten i sättet jag väljer ut och använder mina vapen. I tidigare spel startade jag endast med ett vapen vid sidan av min pistol, något som sedan utökades till två och eventuellt även tre vapenplatser. Ville jag byta ut något av dessa vapen var jag tvungen att avsluta det jag höll på med och ta mig till närmsta läger för att komma åt min fulla arsenal.

I Far Cry 6 är alla dessa barriärer som bortblåsta. Det tar inte ens en timma innan jag bär runt tre olika vapen plus sidopistolen som jag dessutom kan byta ut när som helst. I praktiken innebär detta att jag kan börja ta mig an en pansarvagn med en granatkastare för att sedan pausa spelet, byta ut lite vapen och fortsätta med min nya minigun. Striderna blir lite enklare men samtidigt betydligt mer kreativa. Visst kan jag på ett sätt sakna den där progressionen som det innebar att låsa upp nya vapenplatser, men samtidigt vet jag inte om det var särskilt stimulerande att ta sig an ett 20-tal soldater med endast en sliten kulspruta i spelets inledande timmar.

LÄS FLER RECENSIONER: Immortals Fenyx Rising

Inte bara kan jag bära runt på en massa vapen och byta ut dem när som helst, jag har dessutom en hel kavalkad av exploderade, susande, pangande och dunsande förstörelseredskap att välja och vraka bland. Utöver traditionella maskingevär, raketgevär, pilbågar och hagelbössor som dessutom kan modifieras för att bäst matcha mina fienders svagheter har Far Cry 6 även dukat fram ett helt gäng improviserade och kreativa gerillavapen. Här hittar vi prickskyttegevär med explosiva kulor, ett harpunladdat armborst och en blixtrande EMP-kanon för att nämna några. Och då har vi inte ens pratat om Danis högst användbara ryggsäck som bland annat kan skicka iväg målsökande missiler, utlösa en enorm eldring eller göra mig lika snabb och stark som Wolverine efter ett par Red Bull. Far Cry 6 har kastat ut en hel del av den naturliga progressionen genom fönstret men fick istället tillbaka ett spel som bjuder in till alla möjliga destruktiva kombinationer redan från första speltimman.

Vi måste också prata lite om den här spelseriens stora flaggskepp, den del som Far Cry troligtvis gör bättre än de allra flesta där ute. Jag pratar såklart om den öppna spelvärlden och hur den faktiskt påverkar hela spelupplevelsen. Här krävs inga instruktionsrutor eller krystade spelsystem, om jag tänker att något borde fungera så fungerar det. Visserligen har så varit fallet sedan ett tag tillbaka, men Far Cry 6 är knappast något undantag. Jag glider runt med min vingdräkt, släpper lös vilda djur i fiendeläger och spanar in fiendeläger som aldrig förr. Om något kan den öppna spelvärlden i Far Cry 6 anses vara aningen för stor. Den är så fullspäckad med platser att upptäcka, saker att samla och uppdrag att klara av att jag nästan blir överväldigad av alla checklistor och vägpunkter. I slutändan blev det inget större problem för mig personligen men jag kan lätt se hur nya spelare träder in i den här världen och blir avskräckta av dess omfång. Far Cry 6 bjuder på en av spelvärldens största lekplatser, du får bara akta så du inte går vilse.

MER FAR CRY: Veckans spelmelodi: Far Cry 5 – We Will Rise Again

Fram till nu har vi mest pratat om hur mycket i Far Cry 6 som antingen är välbekant sedan tidigare eller som till och med blivit snäppet vassare. Det finns däremot en relativt omfattande förändring som innefattar spelets nya gear-system. I tidigare spel har vi på olika sätt kunnat låsa upp diverse färdigheter. Saker som att kunna smyga i en högre hastighet eller utöka livmätaren har tidigare krävt att jag spenderat mina intjänade färdighetspoäng, men de där poängen är som bortblåsta nu. Vi pratade innan om hur spelet plockat bort en hel del spärrar och istället gjort mig starkare från start. Detta innebär att några färdigheter finns tillgängliga redan från spelets början. Övriga förmågor har kastats in i diverse skor, byxor, hattar, solglasögon och annat som Dani plockar fram ur garderoben.

Till en början kändes gear-systemet som en frisk fläkt, men ganska snart började något lukta unket i vinden. Systemet inkluderar fem platser för olika klädesplagg och accessoarer på fötter, underkropp, överkropp, händer och huvud. Varje utrustningsdel tar upp en av de här platserna och förser mig samtidigt med en perk-liknande effekt. I teorin innebär detta att jag faktiskt tvingas specialisera mig i ett spel där man vanligtvis blir världsbäst på allt i slutet. Det är en god tanke, men eftersom spelet redan låter mig byta vapen och utrustning hur som helst hoppar jag bara in i menyn och byter kläder så fort jag behöver en viss färdighet eller effekt. Så istället för att faktiskt behöva tänka efter innan jag ger mig ut på nya äventyr ägnar jag mig istället åt en massa tradigt menyhoppande för att komma åt tillfälligt önskvärda förmåner. Dessutom är effekterna på många av alla dessa klädesplagg så diffusa att jag egentligen inte märker någon större skillnad. Hur mycket bättre är egentligen ”greatly improves” än ”slightly improves”? Hur svårt är det att bara ge mig en siffra? Det hela är en bra idé men inte en särskilt välutvecklad sådan.

LÄS MER: Watch Dogs: Legion

Far Cry 6 är som ett välutrustat och delikat julbord. Prinskorven smakar lika bra som alltid och den kallrökta laxen står där den ska. Vissa rätter smakar till och med ännu bättre än tidigare år. Visst att mormor kanske dukade fram en eller två rätter för mycket, men hellre det än att det tar slut för fort. Sen var det väl lite märkligt att Janssons frestelse i år hade bytts ut mot fiskgratäng, men det är inte hela världen. Vi har alltid nästa år. Jag älskar julbord nästan lika mycket som jag älskar Far Cry, och när eftertexterna rullar är jag rätt övertygad om att jag även älskar Far Cry 6. Nu behöver jag bara lite tid för återhämtning innan jag längtar efter ytterligare en uppföljare.