Kommer ni ihåg när varje storfilm fick sällskap av ett för det mesta halvdant spel lagom till premiären? Det var såklart ett genialiskt drag rent ekonomiskt. Unga spelare världen över brydde sig såklart inte om det nya Eragon-spelets tveksamma recensioner eftersom de älskade Eragon. Emellanåt dök det dock upp filmspel som bröt igenom det mediokra bruset och utan problem klarade av att stå på egna ben. Harry Potter and the Chamber of Secrets, spelversionen av boken samt filmen med samma namn, var ett av dem.

Det häftiga med många av spelen som släpptes under den här tiden var att du kunde stöta på helt olika spelupplevelser beroende på vilken plattform du valde att spela på. Playstation 2 och Xbox var så pass olika i sin prestanda jämfört med exempelvis PC och Game Boy vilket gjorde det helt omöjligt att släppa exakt samma spel till alla plattformar. Så var fallet även med Chamber of Secrets. Själv spelade jag det primärt på dator och har bara på senare år fått tag på ett Xbox-exemplar och insett att den versionen är betydligt mer omfattande och framförallt mycket svårare.

MER HARRY POTTER: Mitt drömspel: Mischief Managed

Musiken jag vill lyfta fram den här gången har titeln Diagon Ambient, eller det är åtminstone det namnet jag lyckats gräva fram. Även om samma musik verkar användas i de olika versionerna ser de ut att ha hamnat på lite olika platser under äventyrets gång. Min egen erfarenhet av stycket är att det alltid spelades i pausmenyn, vilket också gjorde att jag stötte på det ganska ofta. Musiken är skriven av självaste Jeremy Soule som är mer känd för att sedan ha skrivit musiken i The Elder Scrolls-spelen Morrowind, Oblivion och Skyrim. Faktum är att Soule även kan sätta tre ytterligare Harry Potter-spel på sitt CV utöver Chamber of Secrets. Och även om det kan kännas som ett omöjligt uppdrag att gå upp på kompositions-scenen efter den legendariska John Williams måste jag säga att Soule gjorde ett riktigt starkt jobb.

Spelets musik som helhet osar verkligen Harry Potter och magi utan att egentligen alls stjäla några melodiska fraser från Williams ikoniska soundtrack. Medan Williams musik överlag är ganska upplyftande och förmedlar glädjen och den sprudlande spänningen i den magiska världen känns Soules stycken mer mystiska, farliga och nästintill lite obehagliga. Det här är kanske inte så konstigt eftersom spelet utsätter våra huvudkaraktärer för betydligt fler faror är vad boken och filmen gör. Spelen utmanar liksom Harry och gänget med livsfarliga varelser och slitna stenbroar ovanför stekhet lava bara för att lära dem en ny trollformel. Då krävs det ett aningen mer hårdhudat soundtrack.

Melodin i sin originalform.