Föreställ dig att det fanns en apparat som kunde förvandla lekmän till proffs. En maskin som utan större farthinder tog dig från hemmakonsolerna trygga vrå till det skoningslösa likväl fascinerande och lockande PC-landet. Ett land där ord som ”resolution mode” och ”performance mode” istället bytts ut mot alla möjliga siffror, bokstavskombinationer och främmande uttryck. Där det till synes oändliga Steam-biblioteket skeppats över till en maskin som till och med den konsoligaste konsolspelaren kan behärska. Den maskinen existerar och den går under det mytomspunna namnet Steam Deck. Så hade jag troligtvis beskrivit min efterlängtade spelapparat om Valve hade skeppat över några hundra tusen i sponsorpengar, men eftersom så tyvärr inte varit fallet har jag inget annat val än att ge er mina första (och fullkomligt ärliga) intryck av Steam Deck.

1. Den kan mer än vad den tror

Steam Deck är mer eller mindre en speldator i miniatyr, om jag tänker att något borde fungera kommer det i de allra flesta fall fungera. Visserligen finns det begränsningar. Bland annat kan jag inte riktigt ploppa igång ett avancerat MMORPG och bara ta för givet att det kommer vara anpassat för Deck-kontrollerna. Valve har av den anledningen implementerat ett eget system där användare hjälper till att verifiera huruvida diverse spel fungerar till maskinen eller ej. Spel som fått taggen ”Verifierat” fungerar utan problem medan spel som fått benämningen ”Spelbart” ofta uppvisar något litet strul. Dock handlar det sällan om några stora hinder, på sin höjd kanske jag tvingas använda handkontrollens pekplatta för att navigera i huvudmenyn och sen är det bra. Den aningen negativt klingande taggen ”Spelbart” blir därför något missvisade eftersom dessa spel allt som oftast fungerar alldeles utmärkt. Jag vet inte hur ni resonerar, men att behöva använda en knappkombination för att få upp ett tangentbord när jag döper min karaktär är inte riktigt tillräckligt för att jag skulle degradera något till endast ”Spelbart”. Kanske lägger jag lite för mycket värde i själva ordet, men det har likväl en negativ klang i mitt huvud. Till och med vissa spel som sett till Valves egna system inte borde fungera verkar enligt min skrala erfarenhet flyta på hur bra som helst. Och när inte de officiella systemen räcker till för att få igång de mer tjuriga titlarna är det bara att slå en kik utanför den officiella boxen, vilket leder mig till nästa punkt på agendan.

LÄS VÅRA RECENSIONER: Loot River

2. Den tror jag kan mer än vad jag kan

En av de största anledningarna till varför jag var så mån om att få hem min Steam Deck var utan tvekan möjligheten att spela äldre spel i sin optimala form. Jag spelar primärt på Playstation i vanliga fall och suktar därför efter remaster-versioner av spel som Fallout 3 och Arkham City. Ja, jag vet att den sistnämnda redan släppts i ett remaster-paket tillsammans med föregångaren Asylum. Jag vet också att jag behöver stänga av nätverket på konsolen och spela den icke uppdaterade versionen direkt från skivan för att den versionen ska orka upp i 60 FPS. Sådana aningen larviga lösningar är nu ett minne blott och mina gamla favoritspel (förutsatt att de inte är särskilt grafiskt krävande) flyter på bättre än någonsin på min nya portabla spelmaskin. Sedan måste jag även nämna min alldeles nya upptäckt i 40 FPS, ett delikat mellanläge som håller tillräckligt bra flyt på den lilla skärmen samtidigt som bildrutefrekvensen blir mer stabil i nyare spel. Dessutom spar det på batteriet, och batteriprocent är hårdvaluta i Deck-landet. Vill jag vara extra våghalsig i mer grafiskt tunga spel som A Plague Tale: Innocence kan jag till och med trycka upp frekvensen till 45 bildrutor i sekunden. Den möjligheten överlag är väldigt trevlig och överlåter ansvaret på mig själv. Vill jag spela ett spel i 38, 43 eller 56 FPS kan jag göra det. Steam Deck antar att jag vet vad jag gör, vilket är en väldigt dum grej att ta för givet. Däremot vet Googles många IT-tekniker precis vad jag gör och framförallt vad jag behöver göra.

Vi hoppar tillbaka till de där spelet som inte borde fungera men som på något magiskt vis gör det ändå. Den magin stavas Proton GE. Proton är (*dubbelkollar Google så jag inte skriver fel*) kort och gott programvaran som ser till att Windows-spel fungerar på det Linux-baserade operativsystemet i Steam Deck. Och visst fungerar det bra för det mesta, men när det väl strular vänder vi blickarna mot den inofficiella spinoffen Proton GE. GE står för Glorious Eggroll (säkert något invecklat PC-skämt) och denna till synes experimentella programvaran kommer till undsättning när ett spel egentligen inte borde fungera. Dock är det en jäkla tur jag inte fick den här maskinen samtidigt som den lanserades för jag hade varit helt vilse utan mitt älskade Google. En ingående tiostegs-guide senare är vi dock i mål och jag känner mig som världens smartaste konsolspelare. Häromdagen gav jag mig dessutom på att installera Epic Games Store även om det krävde en betydligt mer utförlig guide. Valve har verkligen intagit en ”så länge du vet hur du ska göra är det bara att köra på”-inställning med sin Steam Deck, och även fast jag absolut inte vet vad jag gör hälften av gångerna lyckas jag likväl snubbla mig framåt en Google-sökning åt gången.

LÄS MER: Spelen att hålla koll på – sommarspecial

3. Handkontrollen är väldigt konstig, men jag tror jag älskar den

Handkontrollen på min kära Steam Deck är knappast något som passerar obemärkt. Till skillnad från sin portabla konkurrent i Nintendo Swtich finns det här inga uppenbara möjligheter att plocka bort handtagen på varsin sida och skärmen och ersätta med någon annan variant, så vi är fast med det som bjuds. Till en början var jag ärligt talat tveksam. Kontrollen är nästan överdrivet stor och placeringen av spakar och knappar känns nästintill komisk när jag jämför med ledstjärnorna från Xbox och Playstation. Men hur galen den än må se ut fungerar den (på något märkligt sätt) alldeles strålande. Mina stora pianohänder lägger sig fint längs kontrollens ramar och mina handflator hamnar perfekt längs de snedställda kanterna i de yttre nedre hörnen. Switchens ordinarie handkontroller har till skillnad från Steam Deck-kontrollen relativt vassa kanter hela vägen vilket ofta gjort att mina händer domnat bort efter längre spelsessioner, något som inte skett en enda gång med Valves maskin. När handflatorna vilar över de bekväma kanterna hamnar dessutom mina bägge tummar perfekt över respektive styrspak och precis intill hittar jag styrkorset respektive ABXY-knapparna. Det ser rätt så märkligt ut, det bör inte fungera men banne mig vad bra det ändå blir i slutändan.

Även maskinens bägge pekplattor fyller sin funktion på ett elegant sätt. Jag kan inte påstå att jag använt dem särskilt mycket i själva spelandet, åtminstone inte mer än att hålla inne Steam-knappen och röra på den högra plattan för att få fram musen på skärmen i diverse huvudmenyer. Ett aningen underskattat användningsområde jag vill lyfta är dock hur de fungerar när jag använder tangentbordet. Steam Deck erbjuder flera sätt att skriva grejer på. Jag kan navigera tangentbordet med hjälp av styrspaken som en vanlig konsol (nej tack) eller trycka på själva skärmen som vilken surfplatta som helst. En tredje metod (och den överlägset bästa) är dock att använda de två pekplattorna för att snabbt skriva in sökningar i affären. Vänster platta hjälper mig navigera vänster sida av tangentbordet medan höger platta navigerar höger sida. När jag sedan kommit fram till rätt bokstav klickar jag bara lätt ner på plattan i fråga och har skrivit klart alla onödiga undertitlar på nolltid. Här har vi ännu en sådan där grej som inte låter särskilt effektivt på papperet men som funkar rätt så lysande i praktiken.

4. Den släpper in mig i en helt ny spelvärld

Vi lägger grafikinställningar, inofficiell programvara och bekväma handkontroller åt sidan för en stund och tar en titt på den troligtvis största trevligheten med min nya Steam Deck, nämligen att jag tillåts komma in i den omtalade och rätt så underbara Steam-världen. Givetvis är utbudet så mycket större här än på någon annan plattform. När folk runtomkring mig talar om nya spel som för tillfället endast finns att spela via Steam behöver jag inte längre hänga med huvudet och fantisera om vad kunde ha varit. Det känns bitvis som att gå från mitt lokala Ica Nära till stora Maxi inne i stan sett till utbudet. Jag är även glad över att få ta del av Steams alldeles lysande användarupplevelse. Butiken är så härligt detaljerad med information från såväl utvecklarna själva som andra spelare, ingående beskrivningar, rörliga bilder, paketpriser med andra spel i serien och mycket mer. Här springer Steam flera helvarv runt sina närmsta konkurrenter och bör vara en tydlig ledstjärna för samtliga konsoljättar. Jag är avslutningsvis också taggad på att få ta del av Steams många reor. Jag har tidigare bara kunnat läsa om den efterlängtade sommar-rean, men nu ska jag äntligen få uppleva den själv. Det här med rea är såklart inget unikt för Steam, men min känsla är att de gör det lite bättre än de allra flesta och att de flesta titlarna mer ofta än sällan är billigast i sin Steam-version. Att jag sedan spenderade 7 000 kronor för att kunna ta del av dessa billiga spel behöver vi kanske inte tala mer utförligt om.

Jag lovar och svär att Valve faktiskt inte skickat några sponsorpengar till mig. Jag förstår dock misstankarna då jag inser hur positiv jag faktiskt låter, men Steam Deck förtjänar all beröm. Det är verkligen en mer eller mindre smärtfri övergång för en bekväm konsolkille till det en gång skrämmande Steam-landet. Det är ingen fullblodig ersättning för den påkostade och komplicerade speldatorn som många av er säkert har där hemma, men för en konsolspelare är det ett alldeles strålande komplement och en smidig väg till mitt alldeles egna Steam-bibliotek. Om vi dessutom sätter maskinen i ”sitta ute i skuggan under semestern med en suröl”-kontexten finns det just nu ingenting där ute som petar ner Steam Deck från den portabla spel-täppan.