Såhär på hösten är utomhusaktivitet inte det jag prioriterar högst, speciellt inte när regnet bara öser ner och vinden drar rakt igenom kläderna så att man blir kall ända in i märgen. Inte min kopp te alls. Något som däremot lockar mig när det är mörkt på kvällarna är mysiga spel. Härliga, spännande, och kanske lite läskiga spel. Då menar jag inte läskiga som i rena skräckspel, såna går tokbort i min värld. Jag menar mysläskiga. Spel som är lite spännande, men samtidigt mysiga och fina. Beacon Pines är ett sådant spel, ett gulligt litet spel med lagom mycket mysterium och läskigheter.

Du spelar som Luka, en antropomorfism hjortpojke, som har förlorat båda sina föräldrar på ett mystiskt sätt, och numera bor med sin hemlighetsfulla farmor Juniper. Luka bor i staden Beacon Pines, och vid sin sida har han sin bästa vän Rolo och den nya bekantskapen Beck. Tillsammans ska de försöka lösa mysteriet med vad som kan hänt Lukas föräldrar, och även försöka förstå vilka större saker som håller på att ske i Beacon Pines. De ger sig in i en värld av skumraskens företag, maktlystna galningar och skelett från förr. Vänskaps sätts på prov, obekväma sanningar uppdagas, och en känsla av maktlöshet infinner sig hos vår hjälte, som trots sina ringa tolv år är modigare och envisare än de flesta vuxna i staden. Just vänskap är huvudtemat i denna spännande historia. Vänskap, och att behöva växa upp snabbare än vad man kanske hade tänkt sig.

FLER RECENSIONER: A Plague Tale: Requiem

Allt detta förtäljs genom en berättarröst som läser ur boken om Luka. En bok som kanske till en första början upplevs som en barnbok, men snabbt visar sig vara något helt annat. När berättelsen går framåt och man som Luka går runt i staden och undersöker saker plockas ord upp, så kallade charms. Orden sparas i form av ett märke och dessa märken kan sedan användas till att ändra historiens gång. Du använder orden till att avsluta meningar som berättarrösten läser. Detta gör att Lukas handlingar får olika konsekvenser, som ibland kan sluta mindre bra. Då får du hoppa tillbaka i handlingen och gå tillbaka till det stycke där du tror att ditt ordval gav dig ett olyckligt slut. Ur det avseendet är Beacon Pines en digital choose your own adventure-bok.

Att hoppa fram och tillbaka i historien i spelet kanske kan verka lite rörigt, men spelutvecklaren har verkligen lyckats få till storyn och logiken så bra att det inte uppfattas som ett problem. Jag ser det mer som ett innovativt sätt att berätta en historia. Visst går det att hoppa tillbaks i tiden och göra samma val gång på gång och hoppas på det bästa, men då går inte att komma vidare. Du måste våga prova nya ord, även om dessa kanske kan kännas provocerande och kanske till och med dumdristiga i stunden, men i slutet när alla ord är sagda, och alla handlingar är gjorda, knyts storyn ihop på ett alldeles perfekt sätt.

Att beskriva en känsla med bara ord kan vara knepigt. Finns det ett bra ord som beskriver något som är mysigt, lite läskigt, gulligt och värmande på samma gång? För det är de känslorna jag får när jag spelar Beacon Pines. Berättarrösten, som spelas av Kirsten Mize gör verkligen ett fenomenalt jobb med att förmedla känslor och tempo i historien. Hennes röst har något alldeles extra med en fantastisk inlevelse. Hon hade mer än gärna kunnat få vara berättarrösten i mitt liv! Spelets många karaktärer känns som mycket trovärdiga och välgjorda typiska klyschor från en mindre stad. Allt från mobbaren som egentligen bara vill ha kompisar, till den galne sopletaren som säger fler sanningar än vad invånarna i staden vill tror på.

Jag kan inte komma på något som det här spelet hade kunnat göra bättre. Det är som att spelutvecklarna har tagit bara de allra bästa ingredienserna ur böcker, film och musik, bakat ihop det på en alldeles lagom temperatur och slutligen tillsatt sin hemliga ingrediens. Resultatet blir ett alldeles utomordentligt litet spel med tydliga tillika härliga Stranger Things-vibbar presenterat genom en unik narrativ struktur. Beacon Pines fyller alla de förväntningar jag har på ett mysigt litet höstspel när de mörka timmarna bara blir längre och längre.