Det är en härlig sommarkväll. Månen lyser upp skogen runtom dig där du ligger vid lägerelden med din stora säck med skatter. Eldknastret och sömnen avbryts när Drill Knight plötsligt på en stor borr från skyn dundrar ner och stjäl allt. Direkt efteråt försvinner han ner i marken och där står du överrumplad. Men skam den som ger sig! Shovel Knight har aldrig ryggat tillbaka från en utmaning och detta är inget undantag!

Shovel Knight Dig är det sjätte spelet i serien som startade för snart ett decennium sen tack vare en lyckad Kickstarter-kampanj. Spelen har skördat stora framgångar och hyllas ofta som ett av världens bästa spel. Trots detta är det första gången jag själv kommer i kontakt med denna värld. Till skillnad från de andra spelen är Shovel Knigt Dig inte ett rent plattformsspel där du utforskar från vänster till höger. Denna gången har de satsat på att bli en roguelite där du hela tiden gräver dig neråt.

Dör du under din underjordiska strapats får du börja om hela vägen uppe på ytan. Som om inte det vore nog måste du vara försiktig på vägen ner, för du kan nämligen gräva neråt och i sidled, men du kan inte ta dig uppåt om du missar något. Inte nog med att du faller lite i blindo, tar du lite för lång tid på dig i vissa zoner kommer det en grävande robotarm som dödar dig på en träff. Så stressen är total i början innan man lär sig banorna någorlunda. Banorna skiftar dock i design. Det är inte helt slumpmässigt men det räcker för att hålla dig förvirrad ett bra tag i början och därmed känns banorna inte helt upprepande. Utöver att nivåerna kan skifta i uppbyggnad mellan omgångarna finns det också olika vägar att gå, så det tar ett tag att lära sig vilken som går vart.

Den prestationsångest jag upplevde i början var inte rolig. Dels den krypande frustrationen av att vara helt ny i ett spel och inte veta hur allt funkar, samtidigt som pressen av mördarroboten hänger ovanför mig som Damokles svärd. Till slut blev jag så uppgiven och fick gå in med mentaliteten att ”jag gör det för speltestet och skitsamma om jag dör 2000 gånger”. Det får helt enkelt bli att jag lär mig meter för meter, vilket gjorde att jag inte kände samma stresspåslag.

Något som jag verkligen uppskattade är smugglaren som dyker upp senare på ytan. För när man väl avancerat och klarat flera nivåer och bossar börjar det bli tröttsamt att ta sig ner den långa vägen igen. Men då står han där. Det är inte gratis men han kan hjälpa dig att ta dig ner till nivån efter senaste bossen du mött. Detta underlättar rejält när man kommit en bit in och har lite mer pengar.

Det viktigaste i början skulle jag säga är att plocka på sig så mycket juveler man kan. Det mesta får man nämligen behålla när man dött på sant roguelite-manér. Det du tappat kan du hitta i flygande påsar på vägen ner igen. OM du hinner fånga dem det vill säga. Pengarna underlättar sedan för att köpa uppgraderingar och reliker. Inte för att någon relik tycks vara till någon större nytta för att klara spelet och de försvinner också när du dör.

OM DU GILLAR ROGUELITE SKA DU SPANA IN: Cult of the Lamb

Det finns gott om hemliga rum, så håll utkik efter udda mönstren i väggen och slå dig in. Vad gäller samlingsföremål finns det också kugghjul på vägen ner. Något som jag lite sent insåg låser upp en belöningsstation som finns mellan alla nivåer på vägen ner. Dessa är väldigt viktiga. Hittar du alla tre innan du kommer fram kan du nämligen välja en bonus: antingen fylla på hälsan eller få en hemlig relik. Var det något jag behövde hela tiden så var det verkligen hälsan, så missa inte dem.

Som vanligt växer dessa små irriterande spel på mig ju mer jag spelar. Visst hade jag hellre haft ett sidoscrollande spel men detta är riktigt bra. Det är utmanande, det är fruktansvärt snyggt med sin förfinade 16-bitars look och musiken är skapad av ingen mindre än Jake Kaufman och går i samma retrostil som grafiken. Här finns många animationer och miljöer som integrerar med saker som händer runtom. Hissen som drivs av att du kastar in kol, vattenhjul som öppnar passager om du tar dig tid att förse dem med vatten. Det finns en simpel men charmig berättelse och många NPC:er att prata med. Allt är sen toppat med lite humor här och var.

Jag hade endast ett övergripande problem med upplevelsen. De flygande ögonen kände jag var svåra att ”hopp-slå”. Ibland gick det bra, men oftast misslyckades jag helt. Om det va min handkontroll, mig själv eller något som behöver finjusteras i spelet lämnar jag osagt.

Några säger att spelet är alldeles för kort. Antagligen är de proffs på spel som detta. För mig har det tagit nästan sex timmar att nå slutet, men då måste jag också erkänna en sak: jag har under de sista två timmarna spelat med högre hälsa och ökad skada än vad som är normalt. Lite ”fusk” kan tyckas men jag behövde det för att inte ge upp helt. Det är ju trots allt en inställning i spelet.

Nåja, dags att lägga locket på denna grävande journalistik. Det finns inget som direkt bryter ny mark i spelet men det lovar dig rikligt med utmaningar och utforskande. Se dock till att ta en paus eller två från handkontrollen, för känslan av karpaltunnelsyndrom kan uppstå med all action på skärmen som du skall manövrera dig förbi. Jag rekommenderar er absolut att slänga ett öga på Dig om ni liksom mig missat serien i övrigt.