Även om morgondagen är fattig på löften
Skall ingenting förutspå min återkomst
Ty att bli den dagg som släcker marken
Att skona sanden, havet, och himlen
Utlovar jag dig denna tysta offergåva.

– Loveless, femte akten

Det var ett par saker jag visste angående Crisis Core: Final Fantasy VII – Reunion innan jag började spela det (framförallt efter att jag spelade Final Fantasy VII-remaken för något år sedan):

1: Det skulle se helt fantastiskt ut.
2: Crisis Core är och kommer förbli mitt definitiva favoritspel från hela Final Fantasy VII-eran.
3: Jag skulle komma att gråta som ett barn genom hela det här äventyret eftersom jag är sjukt svag för det här spelet.

Jag hade rätt i alla tre fallen.

Square Enix:s Crisis Core: Final Fantasy VII – Reunion utspelar sig innan Final Fantasy VII, närmare bestämt sju år tidigare, och vi får följa en ung,  SOLDIER av andra klass. Zack Fair är en bubblig, positiv ung man som drömmer om att en dag bli en hjälte och hans största förebild är Sephiroth, en  SOLDIER av högsta nivå och klass. Zack är inte rädd för att visa sina känslor när han ställs inför svårigheter och sorg. Han är dock inte ensam, i alla fall inte till en början. Hans mentor Angeal är också han en SOLDIER med stor erfarenhet, men efter att Angeal antas vara saknad i strid gör Zack det till sitt personliga uppdrag att ta reda på vad som hände med hans mentor. Det är också något konstigt som händer runt Genesis som är, eller var, en nära vän till Angeal och Sephiroth, som nu även han antas vara saknad i strid.

VÅR RECENSION AV: Final Fantasy VII Remake

Reunion skiljer sig väldigt mycket från Final Fantasy VII Remake då detta inte är ett helt nytt spel. Idag kan vi inte ens försöka oss på att jämföra Final Fantasy VII från 1997 och remaken från 2020 då de inte ens är i närheten av samma spel. Men Reunion och dess föregångare Crisis Core: Final Fantasy VII är mycket mer lika än vad jag hade förväntat mig, och förstå mig rätt, Reunion är ett mycket bättre spel tack vare detta val. Det finns en del saker som skiljer Crisis Core från Final fantasy VII när det kommer till hur spelen är uppbyggda. Final Fantasy VII Remake är ett jrpg medan detta spel är ett mer linjärt uppdragsspel. Detta innebär att Zack har en tydlig historia som han följer, samt att att det inte finns en ”öppen värld”. Kartorna är små med ett tydligt start och slut. Det finns inte direkt någonstans som man kan utforska, utan det finns specifika rum och platser.  Spelet är uppdelat i tio kapitel och innehåller en hel uppsjö av sidouppdrag som man kan göra lite när man vill för att låsa upp ny materia, summons och limit breaks.

Eftersom att detta är ett action-rpg utspelar sig alla strider i realtid. Zack är som väntat utrustad med svärd och magi men också en annan mekanik som är ganska unik i det här spelet: den så kallade Digital Mind Wave. DMW ser ut som en enarmad bandit och är baserad på Zacks känslor för de olika personerna som han stöter på under spelet. När Zack startar en strid börjar DMW:n att snurra och det finns två olika ”hjul”, där det ena är med bilder på de personer som Zack har sina relationer med, och det andra är ett klassiskt 1-7 nummerhjul. Båda dessa snurrar och kan ge allt mellan status-buffar till limit breaks. Limit breaks är de klassiska specialattackerna som Final fantasy är så kända för. Om man har tur kan man få jackpot och då landar DMW:n på 777 och detta är det enda sättet för Zack att gå upp i level.

Det finns ingen faktisk erfarenhetsmätare utan den är undangömd från spelaren. Det är slumpmässigt när man kan levla men när den gömda mätaren når nästa nivå är det mer troligt att Zack får en 777 på DMW:n. Detta kan kännas konstigt men man kommer aldrig att fastna på en nivå. Om man skulle känna att man fastnat kan man nästan när som helt under spelet komma åt ”uppdragsfliken”. Zack kan nämligen i teorin sticka ut på ett utdrag i mitten av ett kapitel och samla materia, vapen-buffar eller limit break-materia, samtidigt som man kan få mer erfarenhet om man känner att man fastnat. Dessa uppdrag kan gå ganska snabbt, särskilt om Zack är en smula överlevlad för dem, och det är ett ganska bra sätt att träna sina stridsfärdigheter.

DMW:n är ett roligt sätt att krydda till stridssystemet. Personligen har jag inte spelat något annat spel med den här typen av kontinuerligt slumpelement när det kommer till just stridsmomenten och jag gillar det. När jag spelade kände jag mig lite mer exalterad varje gång den snurrade – vad skulle jag få för förmån eller summon den här gången? Ju mer man spelar desto fler karaktärer och förmåner kan man låsa upp. Jag kunde inte vänta länge nog på att låsa upp mina favoritkaraktärer eller göra sidouppdrag för att låsa upp nya summons. Det lockar till att vilja spela mer och längtan att låsa upp allting var och är fortfarande stark. Min favorit är definitivt Aerith då jag är sjukt dålig på att komma ihåg att hela mig själv.

Jag måste få komma ut och säga att jag älskade verkligen Crisis Core-originalet även om jag inte spelade det precis när det kom ut. Jag fick tag på det långt, långt senare och även fast jag spelade det efter att jag spelade Final Fantasy VII Remake så tyckte jag att det var ett långt mycket bättre spel. Detta är en åsikt som jag starkt står fast vid nu efter att jag spelat denna remake. Reunion är mycket mer av en HD-uppfräschning med ett polerat stridssystem och detta är enligt mig den perfekta sortens remake. Inte bara för att det var ett mycket bra spel från början utan för att den här remaken är mycket mer trogen originalet än Final Fantasy VII Remake någonsin var.

Sen gör det ju ganska mycket att jag tycket att Zack är en oändligt mycket bättre protagonist än vad Cloud är. Zack försöker alltid vara positiv medan han samtidigt försöker hitta sin plats i världen. Han står för det han tror på, han ler och skrattar och han bryr sig om sina vänner, det är hela poängen med DMW:n. Ju mer han interagerar med dem runtomkring sig, desto starkare blir hans limit breaks. Under spelet och genom specifika interaktioner får han också starkare känslor för specifika personer och då kan deras motsvarande limit breaks komma upp oftare. Zacks hela karaktär är byggd på hans känslor gentemot dem runtomkring honom och det gör honom extremt lätt att tycka om och sympatisera med.

Jag spelade Reunion på mitt Playstation 5 och jag tycker att spelet ser absolut fantastiskt ut. Nostalgin är stark även om den inte är så gammal. Originalspelet släpptes till PSP och jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt i sin nya form på PS5. Spelet har också släppts till Nintendo Switch och PCo (och därmed även Steam Deck), och jag skulle nog säga att det passar bättre som ett handhållet spel. Detta kommer dock inte att stoppa mig från att lägga många, många timmar på det. Jag är också glad att det inte är exklusivt för Playstation då detta är ett spel som är ett måste för fans av Final Fantasy VII. Jag måste dock påstå att Reunion är den enda versionen av spelet som bör spelas, särskilt om man är ny på Final Fantasy VII-serien. Det finns ingen anledning att gå tillbaka till Crisis Core från 2007 då Reunion är ett mycket mer åtkomlig spel och bättre på alla sätt.

Läs även denna text om Final Fantasy VII: Spår av rädsla i Final Fantasy VII

Crisis Core: Final Fantasy VII – Reunion är dock kopplat till Final Fantasy VII Remake, så även fast jag ser det som enbart en HD-remake är det också en del av den nya återberättelsen av Final Fantasy VII. För den som spelat Final Fantasy VII Remake – Episode Intermission DLC:n och har sett det ”nya slutet” så kan det vara lite svårt att ta sig igenom Reunion. Inte för att de ändrat på någonting i och med Reunion, och det är väl kanske precis det som är problemet. Reunion existerar lite i samma limbo som Final Fantasy VII: Advent Children gör och därför är svårt att veta vad exakt som är kanon och vad som är helt nytt. Square Enix har ändrat så mycket att det är svårt att hänga med. De skrev om hela Final Fantasy VII men ändrade ingenting med Crisis Core. Detta gör det väldigt förvirrande för ett gammalt, såväl som ett nytt, fan av serien. Det är ingen tvekan att Reunion är den perfekta remaken av det här spelet och mitt favoritspel än så länge men det ska bli spännande och intressant att se var Square Enix tar det här vidare.