Jag vill tala lite kort om hur The Last of Us-serien på HBO Max till synes hanterar berättande. Nu har det förvisso bara släppts tre avsnitt men det första avsnittet är också ett av de viktigaste för det lägger upp mycket inför resten av serien. Det jag observerade var att serien verkar lita väldigt mycket på tittaren istället för att skriva nästan allt på min näsa, som annars kan vara förekommande.

—- Varning för väldigt milda spoilers av avsnitt 1 —-

Serien inleds väldigt klyftigt med en påhittad talkshow från 60-talet där en gäst (John Hannah) i programmet får förklara vetenskapen bakom infektionen långt, långt, låååååångt före det faktiskt inträffar. Det är effektivt och förmedlar delvis också ett budskap om hur vetskapen fanns länge och människans hybris vägrade göra några förebyggande åtgärder. Men ur ett berättarperspektiv innebär detta att när vi väl anländer till nutid och pandemin är ett faktum har vi inte en massa människor, 20 år efter utbrottet, som står och krystat förklarar för oss vad som hände och hur livet och världen ändrats eftersom vi redan har en god förståelse p.g.a. det smarta upplägget vid avsnittets första minuter. Efter att även ha sett avsnitt två fortsätter serien att brodera ut bakgrunden till utbrottet i seriens inledande minuter och jag är hittills ett väldigt stort fan av detta grepp. För att inte tala om episod tre som till stor del använder sig av vinjetter från dåtiden för att ge mening och textur åt världen som alla nu tvingas leva i.

Bortsett från detta vill jag sen fråga om ni insåg hur mycket information som den första episoden förmedlade enbart genom sina miljöer?

Omedelbart efter tidsskuttet presenteras vi för en obehaglig verklighet där ingen går säker från dödsdom om de bär på sjukdomen. Brännandet av en liten flicka förmedlar snabbt och effektivt hur kall och pragmatisk världen tvingats bli och den observante i undersökningsrummet ges även en chans att läsa en skylt som förklarar symptomer för cordyceps-infektionen och hur snabbt den påverkar kroppen. Kameran stannade knappt på skylten i 2-3 sekunder. Jag fick personligen spola tillbaka och pausa för att utläsa allt men det var så episoden valde att förmedla denna information, inte genom att människor som levt genom denna tragedi ska förklara det för andra människor som levt genom detsamma. Det är inte logiskt att de ska behöva förklara det självklara. Det är det rätta beslutet och ett beundransvärt sådant.

Enda gången som jag kände att programmet talade nedlåtande till mig eller inte litade på mig var när Joel fick en flashback mot slutet av episoden utanför stadsmuren strax före han angrepp en vakt. Jag behövde inte se honom minnas sin dotter, det var redan tydligt förmedlat genom ljud, ljus och Pascals ansträngda och plågade anlete i den stunden. Bombhål-upptäckten i avsnitt två var ett annat sånt tillfälle men det var inte lika uppenbart, och eftersom Ellie inte genomlevt fasorna kändes det någorlunda logiskt för henne att ställa frågor, likaså i avsnitt tre.

Jag tycker inte heller att vi behöver utforska mer hur Ellie och Sarah skiljer sig åt eller varför Joel är kapabel att bruka våld. Återigen har miljöerna berättat detta på förhand. Joel hade ett klistermärke på sin bil som tydligt insinuerade att han varit i armén och det är därför han är kapabel, fruktad av sin omgivning och farlig.

Första episodens bruk av miljöbaserat berättande var högst effektivt. Det borde helt ärligt inte komma som en överraskning då spelets egen game director, Neil Druckmann, står bakom ratten bredvid manusförfattaren Craig Mazin, men det är hursomhelst en välkommen detalj som jag uppskattar mycket. På det stora hela har jag gillat de inledande två delarna av HBOs serie och avsnitt tre tog helt ärligt saker till en oväntad och ny nivå. Serien har håvat in rekordbrytande tittarsiffror, en ny säsong är redan bekräftad och jag personligen är investerad i att fortsätta följa Joel och Ellies farliga strapats genom de cordyceps-infekterade staterna, men framförallt berättelsen om de sista av oss.