Året var 2001 och lilla Andreas hade precis varit och sett en film vid namn Harry Potter och de vises sten på den lokala biografen. Jag kan inte säga att det fanns några skyhöga förhoppningar inför just det här biobesöket men efter drygt 150 minuter i biostolen hade mitt kulturella liv förändrats för alltid. Sedan den dagen har jag försett klasskompisar med högst tveksamma Voldemort-imitationer, bett frisörer ge mig Harry Potter-frisyrer och skapat hela faktapärmar om karaktärer, skådespelare och deras svenska dubbningar. Under internets tidiga dagar kunde jag dessutom skriva in ”Harry Potter” i den lilla sökrutan och bara bläddra bland resultaten tills mamma eller pappa behövde använda telefonen nästa gång.

Jag har älskat Harry Potter, hans världar och hans vänner sedan den dagen 2001. Jag har läst, tittat, spelat och allt däremellan för att försöka överföra någon liten bråkdel av trollkarlsvärlden till mitt eget liv. Jag har tålmodigt väntat på den dagen då världen skulle vara redo att förse oss vanliga människor med vad som skulle kunna liknas vid en riktig Hogwarts-upplevelse. Jag har väntat på ett spel som Hogwarts Legacy i över 20 år.

Det blir snabbt uppenbart att även utvecklarna Avalanche Software har väntat länge på den genuina Hogwarts-upplevelsen. Jag får äntligen mitt antagningsbrev, jag besöker trollkarlsbanken Gringotts, jag sorteras in i ett av elevhemmen, jag köper min egna trollstav, ingredienser till trolldrycker, magiska växter och annan viktig skolutrustning. Min interna checklista kryssas av mer och mer för varje speltimme som går. Ganska snart går jag vilse på min väg till terminens första lektion, dels på grund av den luriga poltergeisten Peeves men mest för att korridorernas löjligt imponerande detaljrikedom fångar min blick var och varannan sekund. Slottet är nämligen så proppfullt med pricksäkra referenser, samtal och ljudkulisser att varje litet rum känns som ett påskägg för den Harry Potter-frälsta spelaren. Även om jag hade varit ganska nöjd med att bara vandra runt på Hogwarts i lugn och ro finns här likväl ett gediget och överraskande välgjort actionrollspel som intar och omringar det magiska slottet, något vi såklart behöver ta ett grepp om.

FLER MAGISKA ACTIONROLLSPEL: Forspoken

Hogwarts Legacy har på papperet den perfekta berättelsen för såväl ett rollspel som ett Harry Potter-spel. Handlingen utspelar sig mer än hundra år innan någon av Harry Potter-böckerna och kan därmed lägga ut ett blankt papper framför spelaren. Visserligen kommer många av oss känna igen efternamnen på karaktärer vi träffar, men där slutar igenkänningen ur ett rent narrativt perspektiv. Det där blanka papperet appliceras även på spelets huvudkaraktär som egentligen inte ges någon som helst bakgrundshistoria mer än den vi själva bygger upp i våra huvuden. Det blir verkligen som om det är jag själv som börjat på Hogwarts.

Ganska snabbt har det där blanka papperet förvandlas till en berättelse om dvärguppror och gamla magiska hemligheter. Ska jag vara helt ärlig är inte spelets handling något som höll mig vaken om nätterna. Den fyller absolut sitt syfte i att driva mig framåt och lägger snyggt upp scenarion för att jag ska få låsa upp nya förmågor, men överlag känns den mest som en ursäkt för att progressionen ska få ha sin gång. Visserligen bjuds jag emellanåt på uppdrag som spelar på exakt rätt strängar i mitt Harry Potter-hjärta och därmed bestämt drar i smilbanden. Några specifika uppdrag lyckades till och med resa varenda hårstrå på kroppen, men det går ibland lite väl lång tid mellan dessa tillfällen. Samtidigt har inte den huvudsakliga berättelsen i Harry Potter alltid varit det jag gillat mest med serien. Mina favoritdelar med böckerna och filmerna har istället blivit de vanliga lektionerna, quidditch-matcherna, frukostkonversationerna och läxläsningen i biblioteket. De små sidogrejerna emellan skiner alltså starkare än de breda penseldragen i filmerna och böckerna, något som ofta även är fallet i Hogwarts Legacy.

En annan uppenbar favoritdel i Harry Potter för undertecknad är såklart musiken. Den ikoniska filmmusiken av John Williams är så starkt förknippad med den magiska världen att det måste ha känts som ett omöjligt uppdrag för kompositörerna Chuck E. Myers, J Scott Rakozy och Peter Murray när de blev ombedda att skriva musiken till Hogwarts Legacy. Om nu så var fallet kan jag meddela att de oroade sig helt i onödan då musiken i det här spelet är fantastisk. Den lånar precis lagom många fraser från filmernas teman och väver snyggt in dem i ett alldeles utsökt soundtrack. Ett soundtrack som bestämt talar om att vi mycket väl befinner oss i Harry Potters värld men utan någon Harry Potter. Det låter tillräckligt bekant för att vi inbitna fans ska känna igen oss men känns samtidigt tillräckligt fräscht för att spelets ljudkuliss ska kunna stå på egna stabila ben.

Så småningom är jag utrustad med trollstav, flygande kvast och ett till synes generöst tillstånd att vandra och flyga runt Hogwarts och kringliggande områden hur och när jag vill. Detta är utan tvekan det starkaste kortet i hela spelet samtidigt som det skär sig lite med den allmänna Harry Potter-upplevelsen. Jag absolut älskar känslan av att flyga runt och lösa magiska pussel och hjälpa människor i deras små charmiga upptåg. Jag älskar också hur smidigt och häftigt det känns att plocka fram kvasten och bara susa iväg till närmsta markör på kartan. Kvasten har dessutom implementerat ett väldigt smart system där min boost-mätare blir och förblir oändlig så länge jag håller mig relativt nära marken. På så vis uppmuntras jag hålla ögonen öppna för nya utmaningar och inte bara glida runt uppe bland molnen. Jag får med andra ord alla förutsättningar för att uppleva den magiska världen på bästa möjliga vis, åtminstone tills dess att spelet kommer på att det faktiskt är ett actionrollspel.

MER HARRY POTTER: Spelmelodier vi minns: Harry Potter and the Chamber of Secrets – Diagon Ambient

Ni som känner mig vet att jag älskar action- och äventyrsspel med inslag av rollspelsmekanik. Släng dessutom in en någorlunda öppen värld så är jag såld på ett kick. Problemet är dock att den här typen av spel kräver vissa designval som inte alltid stämmer överens med spelvärlden. Jag behöver kunna hitta kläder och andra föremål som förbättrar min karaktär, samtidigt känns det väldigt malplacerat att en Hogwarts-student skulle springa på en legendarisk kappa i en av bibliotekets kistor. Jag behöver kunna bemästra nya förmågor relativt snabbt, samtidigt känns det orimligt att en tonåring skulle bli världsbäst på en komplicerad trollformel under en enda lektion. Jag behöver bli konstant anstormad av fiender för att få använda spelets vassa stridssystem, samtidigt hade en 15-årig Hogwarts-elev blivit rejält traumatiserad av en eller två våldsamma dvärgar, än mer av elva sådana. Jag är fullt införstådd med att vissa designval och spelsystem är livsviktiga för att spelet ens ska vara roligt att spela och i slutändan tycker jag det är rätt val. På samma gång går det lite emot den så tydligt uttalade Hogwarts-fantasin som spelet försöker förmedla.

Dessa små skavanker till trots är spelets utforskande delar en starkt skinande stjärna och då har jag inte ens pratat om Hogwarts i sig. Det här är liksom inte bara någon glorifierad hub-värld där jag endast plockar upp nya uppdrag och lär mig nya trollformler. Slottet är ett enormt, otroligt detaljerat tekniskt och estetiskt underverk. Det är så sprängfyllt med samlarobjekt, magisk inredning, spännande sidouppdrag och vilseledande korridorer att jag blir helt snurrig och alldeles varm inombords på en och samma gång. Jag hittar ständigt platser och föremål som antingen är bekanta från filmerna eller som jag tidigare endast kunnat föreställa mig från böckerna. Jag imponeras även ständigt över hur snabbt slottets alla rum laddas in. Det krävs liksom ingen stor laddningskärm för att jag ska kunna gå in genom en specifik huvudingång. Jag kan komma flygandes från vilket håll jag vill och använda i princip vilken ingång jag vill. Jag kan till och med hitta utvändiga genvägar genom att flyga upp till en balkong och kliva in genom dörren där. Det enda som ibland står i vägen är några sekunders laddning innan dörren flyger upp, vilket är ett litet pris att betala för en så omfattande och uppslukande spelversion av Hogwarts.

Utforskandet i Hogwarts Legacy är inte bara fängslande av tekniska och estetiska anledningar, jag belönas dessutom rikligt för i princip allt jag gör ute i världen. Detta sker dels genom en minst sagt generös XP-fördelning för den upptäcktsresande spelaren men även genom en hel rad utmaningar med tillhörande belöningar i min så kallade ”Wizard’s Field Guide”. Så fort jag samlar in eller klarar av något i spelvärlden ploppar det upp en liten notis om min progression. Jag har alltid nära till någon ny kosmetisk uppgradering eller modifikation till mina kläder när jag utforskar världen. Det finns även grejer på kartan som har en direkt inverkan på många av spelets grundläggande system. En slags sidoaktivitet påverkar hur mycket saker jag kan bära med mig medan en annan påverkar hur ofta jag kan använda olika specialattacker. På så vis samspelar mycket av grejerna i den öppna världen med resten av spelet på ett väldigt elegant vis.

I takt med att jag avancerar i handlingen låser jag upp ytterligare anledningar till att utforska den öppna världen, jag pratar närmare bestämt om det mångfacetterad vid behov-rummet och tillhörande system. Likt motsvarigheter i spel som Fallout 4 är det här ett helt spel inuti spelet. Jag kan inreda och pynta rummet hur jag vill med föremål jag låser upp genom diverse utmaningar. Jag kan använda rummet till att brygga trolldrycker, uppgradera mina kläder, plantera våldsamma växter och till och med föda upp och ta hand om magiska vidunder. Det här är för det mesta en helt frivillig del av spelet, men med tanke på hur söta och charmiga djuren är blir det helt klart svårt att låta bli.

Även renodlad XP delas ut i mängder till spelaren som stänger av allt vad quest-markörer heter och bara utforskar spelvärlden. I många fall känns det nästan lite obalanserat hur mycket erfarenhetspoäng jag tilldelas för sidoaktiviteter och samlarobjekt kontra vad jag får för ett längre huvuduppdrag. Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla hur mycket spelet belönar mig för att jag tar ett kliv bort från den gyllene vägen även om jag också kan förstå frustrationen från en person som endast vill uppleva berättelsen.

LÄS MER: Första gången 2023 – vad hände i januari?

Balansgången mellan vad som känns rimligt för ett actionrollspel och vad som passar in i ett Harry Potter-spel gör sig synlig även i spelets strider och pussel, här blir dock resultatet inget mindre än utomordentligt. Jag kan ärligt säga att jag var lite orolig inför striderna i Hogwarts Legacy. Dels för att jag sett en del skräckexempel på magiska strider från spelversionerna av de två sista Harry Potter-filmerna men också för att magiska strider inte alls har samma upplägg som traditionella spelstrider med antingen svärd eller gevär. Dock var min oro totalt onödig då det här spelet bjuder på ett alldeles delikat stridssystem. Trollformler används på ett naturligt sätt och samtliga fyller en logisk funktion. Förutom det smarta designvalet att färgkoda de olika trollformlerna för att sedan använda färgerna i fiendernas sköldar bjuder systemet in till en kavalkad av kreativa lösningar ute på slagfältet.

Förutom min så kallade ”basic cast” som är spelets version av en vanlig lätt attack använder jag konstant olika formler för att bland annat skicka upp fienden i luften, frysa dem till is, dra dem till mig och sula ner dem i marken så hårt att de studsar upp igen. Alla dessa gör att fienden blir orörlig en liten stund, något som bjuder in till många tillfredsställande kombinationer med antingen ett par lätta attacker eller några tyngre, betydligt mer våldsamma och ibland även explosiva formler. Släng även in förmågan att lyfta upp föremål runtomkring mig (eller från fiendens egna händer) och kasta iväg dem på närmsta måltavla så har du ett stridssystem som passar väl in i såväl spelvärld som genre.

Hogwarts Legacy har inte bara lyckats spelifiera trollkarlsduellen på ett utmärkt vis, det använder sig även av trollformler på ett smart sätt i pussel och utforskande. Jag imponeras över hur elegant många trollformler implementeras i spelet utan att nödvändigtvis vara relevanta i striderna. Jag gillar hur ”Revelio” används för att synliggöra hemligheter och interaktions-vänliga föremål runtomkring mig eller hur ”Lumos” och ”Wingardium Leviosa” blir stöttepelare i spelets många pussel. Saker som hade behövt förklaras i ett vanligt rollspel utan en redan existerande fantasivärld passar här in fullt logiskt i Harry Potters magiska värld.

Tyvärr kräver ett spel i den här genren en hel del tid i menyerna för att välja uppdrag, byta kläder, uppgradera förmågor, lämna in avklarade utmaningar och så vidare. Det går liksom inte komma ifrån. Därför är det så synd att menyerna i Hogwarts Legacy har lagt alldeles för mycket fokus på stil och flashiga animationer och helt glömt bort vikten av funktionalitet och effektivitet. Pausmenyn är jättefin att titta på, men varje gång jag går in där för att byta till en ny scarf eller mössa tar det ett par sekunder längre tid än vad som hade varit nödvändigt. Lägg sedan till den där infernaliska flytande markören á la Destiny så har du plötsligt spenderat en hel del onödig tid inne i spelets menyer. Det här hade kanske varit acceptabelt i ett mer linjärt äventyr där jag endast pausar för att spara spelet med jämna mellanrum, men ett spel i den här genren får inte innehålla menyer som är såhär slöa.

Om vi håller oss kvar vid spelets kringliggande system men istället vänder på tummen och blir lite positiva så måste jag berömma spelets allra lättaste svårighetsgrad. Under de få stunder som jag lyckats slita mig från Hogwarts Legacy har min sambo (som spelar hellre än bra) hoppat in och startat sin egen Hogwarts-resa på spelets snällaste svårighetsgrad. Inte bara blev fienden svagare och hjälten starkare, spelet gick även in och justerade en hel rad med olika spelsystem för att underlätta upplevelsen. Det ploppar bland annat upp indikationer på vilken knapp du ska trycka på för att parera i strider och du har mycket mer tid på dig att reagera innan fienden attackerar. Minispelet för att lära sig nya trollformler går inte längre på tid, det har blivit enklare att fånga in magiska vidunder och det smått irriterande minispelet för att låsa upp dörrar med ”Alohomora” kan nu skippas helt och hållet. Jag blir glad när jag ser hur spel sänker svårighetsgraden på fler och mer kreativa vis än bara ”du dödar fiender lättare” och det förtjänar helt klart en eloge.

LÄS FLER RECENSIONER: Season: A Letter to the Future

Under tiden som ledde fram till lanseringen av Hogwarts Legacy hade jag bara en tydligt utformad fråga i bakhuvudet: är detta spelet jag väntat på i över 20 år? Även fast det finns skavanker här och där kan jag likväl konstatera att det här är det nästintill bästa spelet en Harry Potter-nörd som jag någonsin hade vågat drömma om. Hogwarts och dess kringliggande områden är så kärleksfullt utformade och trogna till den magiska världen samtidigt som de utvidgats och utforskats ytterligare för sin spelversion. För den ännu ej frälsta Harry Potter-fantasten dukar Hogwarts Legacy fram ett gediget och högst underhållande actionrollspel som förvandlas till all världens spel- och upptäckarglädje för sådana som jag. För vanliga människor är Hogwarts Legacy ett mycket bra spel. För små killar som precis klivit ut från biografen är det ren och skär magi.