Det är senhöst 2008 och jag sitter i min första lägenhet (en källarlägenhet) i Mariestad och är gräsänkling för kvällen. Jag hade detta år upptäckt att man på Gamestop (länge leve fina Gamestop!) kunde byta in sina gamla spel mot helt nya titlar. Bland flera nya spel som jag bytte till mig återfanns Dead Space, och detta bestämde jag mig för att börja spela just denna kväll då jag var helt ensam, men som en skräckfilmsfantast redan vid denna tid så var det ju givetvis inte några som helst problem. Jag dundrar igång min Playstation 3 och sitter som förstenad ända fram tills att jag stänger av för kvällen. Detta är snart 15 år sedan och således kan minnet svika mig en aning, men vad jag minns spelade jag i max 30 minuter. Jag rörde aldrig spelet mer efter den kvällen. Inte förrän jag åtog mig uppdraget att recensera 2023-års remake.

Det är någonting helt annat att spela ett skräckspel jämfört med att titta på en skräckfilm, det är helt klart. Det är någonting extremt otäckt med när man styr karaktären helt själv. Och så är det svårt att ”titta åt ett annat håll” när det börjar uppdaga sig en jump scare eller något dylikt som man kan göra under en film. Blundar man med en handkontroll i näven dör man. En hel del skräckspel har spelats genom åren, men kanske främst spel som Resident Evil och Bioshock som drar lite, lite mer åt actionhållet. Dead Space däremot lämnades alltså till handlingarna efter en effektiv speltid på max 30 minuter.

Kalla kårar, och rentav ångest, börjar krypa fram när man som protagonisten Isaac Clarke och hans arbetslag närmar sig USG Ishimura. Detta kombineras med en fascination över hur otroligt läckert spelet verkar vara grafiskt sett. Denna kombination är någonting som genomsyrar hela äventyret då spelet sammantaget är ett rent och skärt ögongodis, om man nu kan säga det om ett skräckspel innehållandes extremt mycket våld och gore. Många gånger blir jag hänförd över hur snyggt spelet är att jag för en stund glömmer bort att det faktiskt kanske väntar en jump scare runt nästa hörn. Det gäller att inte sänka garden för en sekund!

MER SKRÄCK: The Callisto Protocol

Eftersom jag, som jag redan raljerat kring, aldrig spelade originalet på riktigt (30 minuter får verkligen ses som ”inte på riktigt”) är det svårt att göra en jämförelse mellan denna remake och originalet. Men jag tycker att berättelsen berättas på ett strålande sätt och tempot skulle kunna uppfattas för alldeles för snabbt, men blir i själva verket alldeles lagom. Redan i introt, när man närmar sig USG Ishimura, får man tydliga indikationer på att det är någonting som har hänt då man tar emot ett nödanrop samt att det inte är några som svarar på anropen. Efter en väldigt kort prova på-inledning är man redan inne i stridens hetta då man kommer ifrån sin grupp och man får indikationer på att besättningen har blivit tillintetgjorda av någon form av aliens, eller monster om man så vill. Att handlingen introduceras så kort och koncist samt att det händer något actionrelaterat redan efter några få minuter (i stället för att det ska ta över halvtimme innan någonting händer) är ett genidrag och väldigt lyckat.

Jag vill minnas att originalet var grafiskt läckert för sin tid, men jag kan inte komma ihåg att jag tänkte på det lika mycket då som jag gör nu år 2023, och är det inte omgivningarna så är dunkandet och slamret från USG Ishimura också en behållning i sig som inte direkt fördärvar spelupplevelsen. Jag måste dock krypa till korset och fråga mig själv varför jag inte tog upp spelet igen den där senhösten -08. För så, så, så, så, så läskigt är det ju inte. Visst, jag sitter där livrädd många gånger och småkikar på TV-skärmen eller rycker till så att handkontrollen nästan flyger när det dunkar till i ett rör snett ovanför mig, men det är inga större problem att spela vidare p.g.a. rädsla. De muterade monstren blir lite väl repetitiva, ganska tidigt dessutom, och man gör uteslutande samma sak på dem – försöker kapa av deras lemmar och huvud. Man börjar givetvis med det ikoniska vapnet plasma cutter, men sedan finns det ett uppsjö av vapen att tillgå, och likt Resident Evil gäller det att ransonera sin ammunition. En strategi är att försöka kapa benen på monstren och sedan springa fram och göra en ordentlig stamp i huvudet medan de kravlar runt på golvet. Risken är stor att man får stryk, men man sparar i vilket fall på sin kära ammunition.

Utan att vara förmögen till att göra en komparativ analys mellan originalet och denna remake vill jag ändå hävda att Dead Space är ett väldigt, väldigt bra skräckspel. Helt klart ett av de absolut bästa under de senaste fem åren. Kanske rent av det senaste decenniet. Det står sig i samma klass som remaken av Resident Evil 2. Dead Space är dock klart mer skräckinjagande än det senare. För er som gillar Resident Evil och Alien: Isolation är det här verkligen ett spel för er!