Jag har svårt att bestämma mig för vilken som är den värsta sortens spel. Är det spelet helt utan endgame och med en aldrig sinande ström av sidouppdrag och collectibles samt en gigantisk öppen värld som ständigt pockar på min uppmärksamhet? Eller är det spelet som är alldeles fantastiskt balanserat, fokuserat och underhållande men som plötsligt tar slut, precis när det börjar bli som roligast? De flesta som har någorlunda koll på mina spelpreferenser borde utan större problem kunna peka ut vilken av ovanstående speltyper jag föredrar, men låt oss för mitt resonemangs skull låtsas som ingenting.

När jag fick nys om Storyteller var det enda som fanns av spelet en trailer och en kort spelbar demo. I trailern fick jag veta allt jag behövde för att förstå att det här var ett spel för mig och bara minuter in i demon var jag helsåld. I väntan på det färdiga spelet blev jag så småningom lite otålig och irriterad, för det visade sig att det inte skulle släppas förrän drygt två år senare. Demon hade gett mig blodad tand som bara den, och att låta mig vänta så länge var nästintill oförskämt.

När jag sen spelade det färdiga spelet fullkomligen uppslukades jag av det. Allt jag fått smaka på i demon finns också i slutprodukten men i större kvantitet. Det lyckas kryssa för nästan alla mina rutor:

  • Det har en innovativ spelidé.
  • Det är urgulligt.
  • Det är klurigt.
  • …men det är precis lagom svårt.
  • Det har en handfull skojiga achievements.
  • Det finns ett tydligt slut.

Först och främst älskar jag den utpräglade sagoboksestetiken med sin lilla serietidningstwist samt karaktärsdesignen som ger både ett gulligt och expressivt intryck. Aldrig har fyra nyanser av brunt varit så vackert! Vidare är pusselmekaniken med utplacering av platser (eller sceneri om man så vill) och karaktärsarketyper lätt att lära sig och kul att leka omkring med. Idén att med dessa lösryckta beståndsdelar skapa ett händelseförlopp som matchar titeln i varje ”bana” – eller kapitel – är lika briljant som det är stimulerande. Dessutom erbjuder vissa av kapitlen alternativa lösningar för spelaren som önskar lite extra utmaning och en stjärna (läs: prick) i boken.

FLER TANKAR OM SPELET: Storyteller – kreativt sagoberättande där du bestämmer

Med andra ord är det här ett David-spel så det står härliga till. Även när jag kör fast i något av kapitlen har jag roligt. Att sitta och flytta runt de olika karaktärsarketyperna och skådeplatserna är på något plan stimulerande trots att det ibland tar ett tag innan jag hittar rätt lösning. Och eftersom varje kapitel har ett begränsat antal scenerier och karaktärer att välja bland finns alltid lösningen inom räckhåll. Bland det värsta jag vet är när lösningar på spelpussel finns att hitta någon helt annanstans än där själva pusslet är – jag tittar på dig Super Mario Odyssey! – och det slipper jag helt och hållet i Storyteller. Här har jag allt jag behöver rakt framför mig. Jag behöver bara lägga pannan i djupa veck och sitta och experimentera en stund.

Tyvärr varar inte dessa stunder särskilt länge. För nu kommer vi nämligen till pudelns kärna: det enda, och största, problemet jag har med det här spelet är att det är alldeles för kort. Helt plötsligt var det bara över och jag blev nästan lite fundersam på om jag hade missat något. Jag hade ju ändå väntat två år på det färdiga spelet så nog måste det finnas mer innehåll än så här. Men det var helt enkelt bara ett väldigt litet spel. Jag hade älskat att få ägna veckor åt att sitta och småpilla med de gulliga och kluriga bildrutorna (istället för den enda kvällen det egentligen tog att nå slutet). Med handen på hjärtat blev jag faktiskt en smula upprörd över att så tvärt ha nått vägs ände, samma kväll som jag betalade för och laddade ner spelet.

Men i det långa loppet gör det inget. Spel måste få finnas i alla storlekar, och även om jag personligen hade föredragit Storyteller som ett fullängdsspel (+10 timmar) är det alldeles underbart i sin nuvarande omfattning. Och kanske är det till och med så att tjusningen med spelet skulle gå om intet ifall det fick hålla på längre. Själva spelidén är som sagt lättbegriplig och det går snabbt att komma in i rätt tankebanor. Så efter ett tvåsiffrigt antal timmar hade även det här upplägget troligen börjat kännas tradigt och långrandigt.

LÄS MER: Den enes klon blir den andres genre

Jag skulle självklart inte tacka nej till framtida, nedladdningsbart innehåll om sådant så småningom skulle dyka upp men jag har egentligen inga större förhoppningar om det. Spelets utvecklare, Daniel Benmergui, har av sin spelkatalog att döma inte för vana att dröja kvar vid sina redan utgivna titlar, utan blickar framåt mot nya innovativa spelidéer. Så jag får acceptera Storyteller för vad det är och likt dess skapare vända fokus mot framtidens nya, och förhoppningsvis lika kreativa, spelupplevelser.

För att återknyta till inledningen av den här texten råder det egentligen inga tvivel om vilken sorts spel, av de tidigare nämnda, som åtminstone är den minst sämsta sorten. Jag tar en superfokuserad och munsbitstor spelupplevelse alla dagar i veckan framför en svulstig och övermäktig AAA-titel med mer än lovligt mycket innehåll. Storyteller är förvisso på tok för kort, men jag älskar det ändå villkorslöst, för underbart är ju trots allt kort.