För elva år sedan släpptes ett spel som blev så kritiserat vid släpp att Blizzard blev tvungna att bygga om det under flera år för att göra en hel spelarbas tillfreds. Spelet hette Diablo III och det var tal om serverproblem, för ljus och färggrann design samt ett auktionshus som kostade riktiga pengar att använda sig av. Det här är nu en del av historien och Blizzard har lärt av sina misstag när vi nu, år 2023, går in i nästa kapitel i sagan om Diablo. Borta är det glättiga, borta är serverproblemen och borta är det auktionshus som tillät spelare att köpa sig framgång. Vad som finns kvar är ett actionpackat rollspel för de mest inbitna men som också tillåter en ny publik att upptäcka vad Diablo är, på riktigt. 

Diablo IV inleds med en lång grafisk video som visar födelsen av Lilith, dottern av hat, och redan här märker man en distinkt skillnad mot föregående spel. Dels i form av förinspelade öppningssekvenser som är så snygga att man önskar att Blizzard gjorde animerad långfilm på fritiden. Men också i det faktum att den Disney-osande fantasyinramningen är borta och istället har en djävulsdyrkande ton som bara hårdrockare från Norge kan leverera tagit plats. Det märks att utvecklarna vill leverera ett spel som flörtar med det förgångna för att tilltala veteranerna men även en sådan som mig, som spelat alla spelen på ett tillbakalutat sätt, blir otroligt imponerad över det hantverk som Diablo IV är. Det är mörkt och vidrigt, men också varmt och omsorgsfullt på samma gång.

LÄS MER: När Horizon Forbidden West: Burning Shores bjuder upp till romans

Just Lilith är särskilt skrämmande då hon med sina enorma djävulshorn och lysande hud sveper in och förför varenda människa som kommer i kontakt med henne. Människorna gör i sin tur hemska saker å hennes vägnar: de slår ihjäl andra, stympar dem, flår huden av deras kroppar och dansar runt själarna som lämnat denna jord. Lilith är inte bara ond, hon är ondskan själv och en perfekt antagonist som får varenda cell i kroppen att vilja ställa saker till rätta. En perfekt måltavla för mig att skicka tillbaka till underjorden.

Det finns fem spelbara klasser som ska underlätta denna uppgift: du har den hårt slående barbaren, den demondyrkande nekromantikern, den bågskjutande roguen, den besvärjande magikern samt den trädkramande druiden. Just druiden är klassen som lockar mig mest och blir vad jag återvänder till när spelet väl släpps, men det går inte att frånse det faktum att barbaren känns som den klassiska rollen att ta sig an, vilket också var det jag gjorde under denna första inferno-expedition. Stor och stark, motsatsen till mig i verkligheten. Perfekt! Och även när spelet väl drar igång är känslan återigen på topp. 

Mörkret ligger som en våt filt när jag stapplar mig ut ur en grotta i ett snötäckt landskap. Det tar inte många minuter innan vargar attackerar mig, varpå blodet både flyger och flyter medan jag letar efter skydd från en annalkande snöstorm. En by tornar upp sig framför mina kisande ögon. En varm hand hjälper mig och förklarar att demoner huserar i ett närliggande grottsystem. Jag tar mig dit, rensar ut deras näste och återvänder för att fira min bragd med invånarna. Jag serveras ett stop av deras finaste brygd, den smakar seger. Men plötsligt svartnar det för mina ögon och jag vaknar medan byborna tornar upp sig framför mig, redo att slå sitt första slag. Jag står emot, sänker varenda en innan jag tar mig ut och inser att allting kanske inte är som det verkar vara.

Ungefär så fortsätter prologen som bara den lovar på ett enormt spel, ett Diablo som hittat tillbaka till mörkret, till brutalitet och skoningslöshet. Redan här i inledningen märker jag också klara förbättringar i gameplay som är tyngre än i trean med slag som känns. Dessutom har Blizzard varit smarta nog att lägga in små cinematiska inspel som bryter av den isometriska vyn under viktiga sekvenser i berättelsen vilket får en att bli än mer investerad i den karaktär man byggt upp. Återigen för att förstärka den ton som utvecklarna har valt att ge åt spelet. Så om man vet med sig att man har svårt att ta till sig en berättelse från ”vid sidan av” behöver man inte misströsta, man känner sig verkligen investerad i jakten på Lilith. Dels tack vare designbesluten att involvera dig som spelare men också för att manuset är otroligt välskrivet. Under de inledande timmarna har Diablo definitivt hittat hem igen. Spänn fast er, för det det här ser ut att gå käpprätt åt helvete, på allra bästa sätt.