Det har klagats en hel del på hårdvaran i Nintendo Switch den senaste tiden; att den är gammal och trött och inte orkar med längre. Speciellt i jämförelse med vad Xbox Series X och Playstation 5 mäktar med. Och visst, det är sex år sedan konsolen släpptes, och efter den tiden brukar det vara dags att tänka på nästa generation.

Långa laddningstider och krångel är dock inget man märker av när man spelar Splatoon 3, som släpptes förra hösten. Spelet är ett under, såväl spelmässigt som tekniskt. Grafiken är fantastisk – färgrik och stor och klar och underbar – och spelet flyter på som om hårdvaran enbart skapats för det här spelet. Trots att det oftast är full fart över hela skärmen – det är mängder av spelare, fiender, vapen och specialvapen, storslagna bakgrunder och färg, färg, färg som flyger överallt, på ett realistiskt och trovärdigt sätt – så hickar aldrig spelet till. Det fryser inte, det krånglar aldrig eller bråkar och gör sig till. Att spelarna ständigt byter fram och tillbaka mellan en vandrade ”kid-form” och en i färgen simmande ”squid-form” leder inte heller till att spelet kapsejsar eller buggar ur. Trots all denna fysik – som måste få den stackars Switchen att räkna matematik i överfart – så finns det inga buggar, inga glitchar och inga konstigheter.

Den typen av ilskna utrop – av förvirring och desperation – som många online-spel inbjuder till, som ”Vad f*n, jag sköt på honom, men inget hände, vad f*n?!” ”Men varför dog jag?!” och ”Men jag gjorde ju rätt, vad var det som hände?!” existerar inte här. Jag har aldrig skrikit åt spelet en enda gång, bara åt mig själv någon gång när jag klantat till det. För gör jag rätt så gör jag rätt, och gör jag fel så gör jag fel, och vad jag kan avgöra är det aldrig spelet som krånglar. Splatoon 3 har naturligtvis haft den fasta grunden – med mängder av insamlade fakta och erfarenhet – från Splatoon 2 till samma format att bygga på, men spelet är ändå ett underverk. Visst, förutsägbart nog har spelet kallats för ”Splatoon 2.5” av vissa, men med tanke på att precis allting har förbättrats och förfinats sedan det förra spelet, så varför skulle man klaga?

MER TEKNISKA NINTENDO-UNDER: The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom är en teknisk Switch-bragd

Ofta sitter jag och häpnar över att min Xbox Series X kan få ur sig något så här vackert och intensivt och underbart flytande och spelmässigt problemfritt, innan jag chockas av insikten att ”Vänta, det här är ju inte min Xbox Series X – det här är min gamla Switch som gör det här!” Eller det verkar som om det är min gamla Switch som står bredvid TV:n och ger mig detta anarkistiska färgkaos, men Nintendo måste ju ha smugit in under natten och bytt ut den mot en Switch 2, det finns ingen annan förklaring. Även nysläppta The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom känns som att spela på Nintendos nästa konsol, med sina vilda vyer och imponerande fysik, men Splatoon 3 är faktiskt ännu mera imponerande.

Fast det sprutar färg från de båda lagen i alla riktningar, från alla möjliga vapen, sekundärvapen och specialvapen, är det ändå aldrig otydligt eller förvirrande vad som händer. Ja, ibland blir man överväldigad, och närmast skräckslagen för någon sekund, när precis alla drar av sina specialvapen på samma gång för att försöka säkra spelmålet, men förvirrad blir man ju aldrig. Lägg till kraftfulla menyer, massor av innehåll, många olika platser, och minimala laddningstider så är det inte bara spelet som utspelar sig i en avlägsen framtid, utan även vi som spelar befinner oss någonstans i framtiden, med en Switch 2 i händerna, eller bortom.

När matcherna är som mest intensiva och allt bara är ett enda kulörkaos blir jag nästan lite orolig för vad Splatoon 4 på Nintendo Switch 2 skulle kunna ställa till med. För hur ska laddningstiderna kunna bli kortare? Matcherna mer intensiva? Eller spelplanen tydligare att överblicka? Nintendo har helt klart lyckats färga mina förväntningar inför framtiden.