Det finns få saker i spel som är så osexigt som en lösenordsskärm. Idag är det en närmast ovanlig, för att inte säga icke-existerande företeelse att behöva använda sig av ett lösenord för att kunna spara och återuppta sin spelsession vid ett senare tillfälle, men för sisådär 30 år sedan var det regel snarare än undantag. När ditt sista liv var förbrukat slussades du vidare till en sorglig syn i form av en x antal tecken lång serie siffror och bokstäver som skulle erbjuda möjligheten att fortsätta från där sista livet tagit slut. Så om du inte var beredd att börja om från ruta ett vid nästa speltillfälle var det bara att skrapa fram penna och papper och flitigt skriva ned lösenordet – och hoppas att du inte skulle råka slarva bort det.

Men det tog heller inte slut där. Även om du lyckades hålla reda på lösenordet till nästa spelomgång behövde du då gå igenom allt krångel med att knappa in det i spelet. Bara en sån sak att du var tvungen att använda dig av en handkontroll gjorde det hela mycket mer tradigt och irriterande än om du kunnat använda ett tangentbord. Vissa spel hade dessutom problemet att nollor såg ut som o:n och vice versa. Hade du då inte tecknat ned exakt rätt siffror och bokstäver var det bara att börja testa olika kombinationer med vissa tecken utbytta mot andra likartade. Lösenordssystemen var minst sagt ett gissel.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Fable – Darkwood

Som tur är stämmer detta inte alls in på lösenordsskärmen i Mega Man X. Och tur är väl det, för den som ämnar att klara av Mega Man X gör bäst i att använda sig av den. Jag har stirrat på den här skärmen många gånger. Dels på grund av att jag spelat för dåligt, men också för att jag inte sällan har orkat spela igenom spelet i en enda sittning. Men Capcom tänkte till när det begav sig och gjorde denna nödvändighet både trevlig att titta på och nöjsam för öronen.

Skärmen består av ett rutnät på fyra gånger tre rutor med en siffra i varje, vilket ger en sifferkombination på totalt tolv siffor. I varje ruta huserar dessutom en av spelets dussinfiender, ett slags gruvhjälmsbeklädda huvudfotingar, som egentligen inte fyller någon direkt funktion annat än att se gulliga ut.

Men det är såklart själva musiken som på riktigt lyfter den här lösenordsskärmen från att vara enbart funktionell till att bli något fint och njutbart. Med en upprepande kompfigur lägger keyboard, bas och trummor ett studsigt och puttrande komp stycket igenom. Ovanpå ligger en kontrasterande synthmelodi bestående av huvudsakligen långa toner. Melodin i sig består av två delar som sammanlagt knappt är längre än en halvminut, men jag skulle kunna lyssna på den i evigheter. Ett utmärkt exempel på när less is more.

Att snabbt skickas till den här lösenordsskärmen efter att ha dött fungerar ganska bra som plåster på såren. Stycket går i dur men melodin lyckas ändå förmedla en något svårmodig känsla. Litegrann som för att säga: ”Det gick inte så bra just den här gången, men jag vet att du kan greja det här. Nästa gång så…”

https://www.youtube.com/watch?v=9hA71h3cLeE&t=40s

Originallåten från spelet.

Jag har en viss försmak för stränginstrument, så här kommer ett elgitarrarrangemang.

Kalla mig partisk, men det är få som kan göra välljudande covers på TV-spelsmusik som Smooth Mcgroove.