Vad hände i spelvärlden i oktober 2002?

Vi får äntligen spela Super Mario Sunshine – efter fem år av väntan – vi skakas om av nyheten att Microsoft köpt plattform- och action-kungarna Rare ur händerna på Nintendo, och så ser en helt ny svensk speltidning dagens ljus – gratis dessutom! Allt detta och mer i oktober 2002!

I den här artikeln samlar vi det bästa och det värsta från de svenska speltidningarna Super PLAY, Gamereactor och Codex för att ta reda på vad som hände i spelvärlden i oktober 2002!

(Varför börjar vi denna nostalgiska historielektion i just oktober 2002? För det var då jag tog steget in i spelvärlden. Så fast det inte är jag – utan den tidens spelskribenter – som kommer till tals i den här artikelserien, så är det här ändå min historia. Jag prenumererade på Super PLAY, jag prenumererade på LEVEL från första till det sista numret, och jag hämtade mitt exemplar (och snart mina två, senare tre, exemplar) av Gamereactor på den lokala videobutiken varje månad. På gott, och någon gång ont, var det här vår spelhistoria.)

Så vare sig du var med på den tiden, eller den här delen av spelhistorien är okänd för dig, så är du välkommen till oktober 2002!

Det går förstås inte att se Lara Croft på omslaget till en svensk speltidning utan att tänka på den klassiska Rocky-strippen:

Och så har vi den här månaden det allra första numret av en helt ny svensk speltidning:

Vår tredje tidning, Codex, började som en tidning huvudsakligen för papper-och-penna-rollspel, men började snart att handla om fantasy och science fiction inom alla media, inklusive tv-spel.

Intro och insändare

På insändarsidan i Super PLAY diskuteras bevaringen av spelhistorien och emulatorers roll i denna bevaring, och de lagliga gränserna för en sådan verksamhet.

Samt de usla PAL-konverteringarna, av bland annat det Playstation 2-exklusiva Final Fantasy X. Skriver Gustav Ahlman:

”PAL-konverteringen av Final Fantasy X är inte dålig, den är fullkomligt horribel. Trots att vi européer fick vänta fem månader mer än amerikanarna (och tio månader längre än japanerna) på spelet fick vi nöja oss med en slowmotion-version där 25 procent av skärmen fylls av svarta kanter.”

På insändarsidan av det första numret av Gamereactor är det feststämning bland internetforumets medlemmar, över att deras favoritsajt nu blivit en riktig papperstidning. (Blivande indiespelproducenten) Naseer Alkhouri är en av dem som skriver in och gratulerar:

”Och så kom nyheten att Gamereactor skulle vara en gratistidning… Min tanke var: kan Metro så kan ni också. Det ska bli kul att se hur ni klarar er,  jag vet i alla fall en sak och det är att jag ser fram emot det första numret av tidningen likväl alla andra nummer.”

Men vissa läsare har mindre roliga upplevelser att förtälja:

Bekymmersamma upplevelser av spelinköp har även Super PLAY-redaktionen:

(2002 behövde alltså varje spelare ha ett exemplar av ett spel för att kunna spela det mot varandra. Otroligt!)

Bland månadens nyheter…

… så bekräftar Xbox att deras nästa konsol – än så länge känd som Xbox 2 – kommer att släppas före Playstation 3. Oavsett vad som krävs!

”Vi kommer inte att låta dem få samma försprång igen,” förklarar J Allard.

(Med tanke på att Playstation 2 släpptes i november 2000 i Europa och Xbox släpptes i mars 2002 förstår man varför Microsoft inte tänker låta få Sony samma fördel igen i nästa generation. (Nintendo Gamecube släpptes, för övrigt, sist av alla i maj 2002.)

Vad som till sist krävdes för att Microsoft skulle komma först ut i nästa generation skulle förstås visa sig vara det miljarddyra hårvarufelet Red Ring of Death, men annars gick det faktiskt som Microsoft hade tänkt sig.)

Och om inte det uttalandet var spektakulärt nog så rapporterar Gamereactor att den klassiska demoniska förstapersonsactionfesten Doom ska bli spelfilm! Och det ryktas att ingen mindre än Gladiator-stjärnan Russel Crowe ska spela huvudrollen! Men Gamereactor håller nere förväntningarna:

”Gamereactor ställer sig skeptiska till filmplanerna främst eftersom spelserien i sig aldrig innehållit någon speciell handling att tala om och dels eftersom samtliga försök i genren (läs Resident Evil, Street Fighter, Super Mario Bros, Tomb Raider, Mortal Kombat) blivit misslyckanden.”

Super PLAY, i sin tur, påpekar angående ämnet spel-som-blir-film att ”Ingen [film baserad på ett spel] har varit direkt överväldigande, även om Final Fantasy var snygg och Tomb Raider hade sina stunder.”

Och om inte Doom faller dig i smaken har Codex flera spel-till-film-nyheter att bjuda på: Steven Spielbergs bolag Dreamworks ska att göra en Project Zero-film och även Return to Castle Wolfenstein ska äntligen ska bli film. Dessutom ska någon snubbe vid namn ”Paul Anderson” regissera en Alien vs Preditor-film. (Av er som har sett någon av dessa filmer, skriv gärna in och berätta vad ni tyckte om dem!)

Men om aldrig filmer basade på spel blir särskilt bra, hur är det då med filmer som handlar om spelaren och spel som fenomen? Nej, inte heller dessa blir särskilt  bra konstaterar Gamereactor på insändarsidan:

Codex var dock förtjust i den svenska biofilmen Livet i 8 Bitar och ger den 7/10 i betyg i sin filmrecension. Även om filmen – trots en ramhandling om att vinna världsmästerskapet i Nintendo – faktiskt inte handlar så mycket om tv-spel som en spelare kan önska:

”Fast i verkligheten känns [tv-spelandet] mest som en ursäkt för att ge filmen i röd tråd, som egentligen mest beskriver en judisk pojkes uppväxt. Visst, det är kul att se några gator av Stockholms innerstad som spel, men det är inte det jag kommer att minnas.” Istället handlar filmen mer om att stå ut med sina släktingar. ”Js farmor […] vill inte att någon ska gå hungrig. Hon propsar hela tiden på att bjuda på godis. Något som J har lärt sig att undgå genom att ha en Japp som halsband och vifta med så fort han blir trugad.”

Super PLAY rapporterar om hur communityn kring Biowares rollspel Neverwinter Nights bara växer. I slutet av september hade Bioware och Neverwinter Nights 500 000 registrerade medlemmar på sin hemsida, där man kan diskutera spelet i olika forum och framför allt få tips på hur man bygger sina egna äventyr.

Tips på hur man bygger sina egna äventyr i Neverwinter Nights får man även i Codex, i en matig artikel:

I Super PLAY får vi också veta att Gamereactor-redaktören Jonas Mäki – i samband med att det senaste spelet i Turok-serien, Turok Evolution, släpps – kommer att byta namn till ”Turok Mäki”. (Men det tog väl aldrig riktigt?)

Mässor och åter mässor!

Under september och oktober 2002 har det varit inte mindre än fyra stora spelmässor världen runt att hålla reda på: Xbox-spektaklet X02 i New York, Japans största show Tokyo Game Show (i, ja, Tokyo), Europa-versionen av X02 i Sevilla och den något brandskattade ETCS-mässan i London.

X02 i New York

På Xbox-spektaklet X02 i New York hade Xbox världspremiär för Halo 2 och visade upp den kommande online-tjänsten Xbox Live i all sin prakt.

Man passade också på att kommentera den heta debatten om våldet i tv-spel som blossat upp igen efter att den amerikanske federale domaren Stephen N Linbaugh konstaterat att tv-spel inte innehåller några som helst ”uttryck, idéer eller yttringar”, och således inte borde skyddas av den amerikanska konstitution och yttrandefriheten – ett uttalande som inte bara Microsoft tagit illa upp av. Som Xbox-höjdaren Ed Fries uttryckte saken från scenen i New York:

”Vi får komma ihåg att alla konstformer har råkat ut för liknande saker tidigare. På Shakespeares tid stängde man teatrar, böcker har bränts på bål. Elvis och Eminem har ifrågasatts. Vi står idag inför samma svårigheter som dessa medier gjorde då.”

Den stora grejen var dock att koppla spelare samman online, det vill säga Xbox Live, som ska släppas i Europa i mars 2003. Och Super PLAY var imponerade:  ”Ju mer man lär sig om Xbox Live desto mer känns det som att Microsoft tar över där Sega slutade, den stora skillnaden är att Microsoft både har kunskap och kapital att ro det här projektet i hamn, och om de gör de kommer de att ha ett oöverskådligt försprång framför Nintendo och Sony. Xbox Live är i grunden en flexibel men på många sätt kompromisslös bredbandsservice.”

”Microsoft vill på inga sätt hamna i smalbandsträsket och satsar till skillnad från Sony enbart på bredband. En annan distinkt skillnad mellan de båda företagen är att Microsoft vill integrera alla spelare och spelutvecklare under samma paraply, vilket betyder att alla online-baserade Xbox-spel lyder under samma service, Xbox Live. Varje prenumerant på Xbox Live får dessutom en unik användaridentitet, en så kallad Gamertag. Vidare går det även att gratis eller mot betalning ladda ner nya banor, karaktärer, uppdrag och statistik till hårddisken.”

Just att kunna ladda ner extra lull-lull till sina spel är något som Xbox-höjdaren Ed Fries tror stort på, och det är något som också spelarna kommer att kunna bidra med:

”Att ta tillvara på spelarnas kreativitet är något Valve framgångsrikt gjorde med Half-Life. Nu för tiden är mods gratis och spel skapade av spelare är något som folk idag förväntar sig att hitta till PC, och samma väg kommer konsolerna att gå så småningom.”

Super PLAY fortsätter att dissa Sonys online-alternativ som de snickrat ihop till sin Playstation 2: ”Till skillnad från sina konkurrenter vill Microsoft öppna upp det gränslösa spelandet på ett billigt och enkelt sätt. Bredbandservicen Xbox Live verkar i jämförelse med Sonys närverkssatsning som ett mycket mer genomtänkt och framför allt billigare alternativ. Xbox står inför hösten i det närmaste startklar med sin inbyggda hårddisk och sitt ethernetkort. Allt som behövs är Xbox Lives startkit och en bredbandsuppkoppling. Sony har fortfarande inte klargjort pris på sin hårddisk och nätverksadapter, eller vad tjänsten ska kosta.”

Halo 2 – uppföljaren till ”spelet som räddade Xbox” – är förstås också en viktig del av planerna för både Xbox och Xbox Live, även om trailern som visades upp kanske inte avslöjade så mycket av spelet. Bungie-producenten Jason Jones var dock väldigt nöjd med deras framsteg och spelets förbättringar från föregångaren, inklusive en helt ny grafikmotor:

”En del saker har vi nu visat upp, bland annat det nya maskingeväret som har olika typer av uppgraderingar. Jag kan även berätta om en ny farkost, Shadow, som används av profeterna, Covenans andliga och politiska ledare.”

Men mycket vill ha mer, och Xbox-framtiden ser ljus ut enligt Super Play: ”Men det behövs ytterligare några starka kort, och enligt Microsoft kommer ett par av dessa att visa sig på Tokyo Game Show i slutet av september.”

Ja, nästa anhalt på vår resa är alltså Tokyo Game Show! ”För bara ett par år sedan gick Tokyo Game Show av stapeln två gånger om året, men på grund av en sviktande konjunktur, färre spel och besökare och mindre pengar i spelutvecklarnas krigskassor tvingades mässan ställa in sin vårupplaga. Det såg helt enkelt mörkt ut för mässan och dess arrangörer.”

Tokyo Game Show

Årets Tokyo Game Show var en blandad kompott, med höga toppar och djupa dalar, men kanske mest positivt trots allt: ”Det som årets mässa gjorde tydligt var att det är en hel del intressanta spel under utveckling. Samtidigt gav den en fingervisning om att Sony alltmer kopplar greppet om spelbranschen. Microsoft höll visserligen sin fana högt och exponerade 18 tunga Xbox-titlar, men för Nintendo Gamecube var det desto värre. Tredjepartsstödet för Nintendos lilla kub var oroväckande svagt.” […] ”Det enda som kändes positivt i Nintendos fall var en rad nya Game Boy Advance-spel, bland annat Final Fantasy Tactics Advance, Sonic Adventure 2 och Sega Rally.”

Vad tycker italienska speljournalister om Tokyo Game Show 2002?

Super PLAY frågade tre ledande italienska spelskribenter vad de tyckte var bäst på Tokyo Game Show? Alla tre svarade Zone of the Enders: 2nd Runner och Devil May Cry 2. (Så antingen är italienska spelkritiker bra på att prata ihop sig innan en intervju… eller så tycker de precis som varandra?)

Sämst då? Xbox bleka utbud av exklusiva spel i allmänhet – och det hiskeliga plattformsspelet Blinx i synnerhet. Gamecubes brist på spel överhuvudtaget. Det hajpade Virtual On: Marz som ”hade dålig kontroll och grafik”. Samt Sammys och Atlus titlar som ”i regel är bleka kopior av av vad de andra större spelbolagen sysslade med för två tre år sedan”.

Ett annat uppmärksammat spel som utannonserades på Tokyo Game  Show var…

Starcraft: Ghost

Äntligen satsar Blizzard stort på konsoler igen – med utannonseringen av Starcraft: Ghost! Gamereactor skriver:

”Starcraft Ghost är ett så kallat taktiskt actionspel. Det handlar om att ljudlöst infiltrera baser, men det betyder inte att avtryckarfingret får vila. Mycket tyngd läggs på spelets handling och Nova kommer att träffa på Terrans, Zergs, Hydralisks och andra välkända ansikten från Starcraft-världen.”

Även Super Play uppskattade utannonseringen:

”Jag gillade även att Blizzard och utvecklarna Nihilistic fokuserat sig på att göra kontrollen och Novas interaktion med sin omgivning så okomplicerad. Allt för många av dagens spel har en för krånglig kontroll.”

Det rådde dock en viss förvirring kring vilka format spelet egentligen kommer att släppas till:

”Enligt Blizzard kommer Starcraft: Ghost att släppas till alla de största konsolformaten någon gång under 2003, men när jag talde med spelets producent Ray Cresko påstod han att de utvecklade spelet för Xbox och Gamecube, men inte PlayStation2. Någon PlayStation2-version fanns inte heller på plats under presentationen av spelet.”

(Vi kan här notera att i Super PLAY skrev man 2002 genomgående ”PlayStation2”, istället för ”Playstation 2” som nuförtiden är det sedvanliga bruket i svensk spelmedia. Gamereactor körde redan då med ”Playstation 2”, medan Codex finner en trygg medelväg och skriver ”PlayStation 2”. Vad gällnade udda stavning kör dock Gamereactor med den inte särskilt svenska varianten med stor bokstav på alla årets månader.)

Starcraft: Ghost beräknas släppas mellan november-december 2003.

X02 i Sevilla:

På det europeiska varianten av X02-spektaklet var det alla undrade när Xbox Live skulle få sin premiär i Europa. Det fick vi som tur var raka besked om!

”Som väntat avslöjade Microsoft planerna inför Europalanseringen av Xbox Live under X02-mässan i Spanien. Xbox Live ska öppna portarna i Europa den 14 mars 2003, men redan från 30 oktober kommer 3000 utvalda betatestare få använda tjänsten.”

Men det var bara grädden på moset förstås. (Eller bullen under moset under grädden, snarare?) För även om alla vägar faktiskt inte leder till Rom, verkar alla virtuella vägar leda till Xbox Live:

”Vi fick höra Peter Molyneux tala sig varm om Fable och BC, ett känslosamt tal av Ed Fries och en lite kaxigare redogörelse för Xbox Live av J. Allard. Sverige nämndes som ett av de åtta länder som blir först ut i Europa med att få chansen att spela online via Xbox, redan den 14 mars nästa år. Ett startkit kommer att innehålla 12 månaders prenumeration, ett Communicator Headset för röstkonversation under spelsessioner samt två spel, samt priset ligger strax under 600 kronor. Inte farligt alls, med andra ord.”

Som om det inte var nog fick vi ännu flera goda nyheter:

”I samma andetag meddelande man att även Controller-S, den mindre handkontrollen som ursprungligen var avsedd för Japan, kommer att börja säljas även i Europa, på grund av efterfrågan. Om responsen blir god kan den till och med ersätta den stora versionen i basenhetspaketen.”

Den stora nyheten på det spanska Xbox-spektaklet var ändå:

Microsoft köper Rare!

”I vad som är de senaste årens största affär i spelbranschen köper Microsoft upp hela Rare, inklusive den andel som Nintendo tidigare ägde. Med i uppköpet följer också alla de varumärken som Rare skapat, såsom Banjo-Kazooie, Perfect Dark och Conker. Däremot kan alla Xbox-ägare glömma att få spela spel som Star Fox Adventures och Donkey Kong Country då de bygger på Nintendos egna figurer.”

Hur viktiga Rare har varit för Nintendo de senaste tio åren? Förmodligen ganska så viktiga:

”Rare har gjort fem av de 20 mest sålda spelen till Nintendo 64 samt Donkey Kong Country – det mest sålda 16-bitarspelet (drygt 8 miljoner exemplar) genom tiderna.”

”Rares prislapp låg på 3.5 miljarder svenska kronor. Uppgifterna om hur många procent av företaget som Nintendo tidigare ägde pendlar mellan 37 och 49 procent, men om vi utgår från den senare siffran vandrar alltså 1.75 miljarder kronor från Microsoft direkt till konkurrenterna. Om de pengarna investeras klokt kan det innebära många nya utvecklingsstudior eller plantskolor för lovande unga spelskapare.

Huruvida Microsoft betalat ett överpris eller inte återstår att se. Å ena sidan behöver de precis den typ av spel som Rare hör till världens främsta på att skapa. Å andra sidan är inte alla Rares anställda nöjda med försäljningen och Microsoft kan förstås inte hindra att företagets anställda bryter sig ut och börjar skapa spel under ett annat namn. Vi har redan sett det i fallet Free Radical Design, som består av nyckelpersoner från Goldeneye-teamet.”

 

I vilket fall har Xbox-spelarna har mycket att se fram emot då Rare planerar att släppa sex nya spel till Xbox under de kommande två åren!

LÄS MER OM KATTMASKOTAR: Tidssveparens gästspel

Förutom X02 i New York, Tokyo Game Show och X02 i Sevilla har det även varit ECTS-mässan i London, en tillställning som dock enligt de flesta bedömare har sett sina bästa dagar. Det som man en gång trodde skulle utvecklas till Europas motsvarighet till E3 har istället blivit en tillställning som de flesta av de största spelföretagen bojkottar. Och inte ens hos de som faktiskt dök upp hade Super PLAYs utsände det särskilt kul:

”En del krävde att man hade bokat ett möte i förväg för att släppa en innanför de lykta dörrarna. Andra var bara allmänt otrevliga. Och ingen verkade tycka att det var av vikt att visa upp någonting nytt. Om ECTS ska kunna leva kvar som åtminstone värdig konkurrent till E3 i USA måste mycket förändras. Årets mässa var ett steg i rätt riktning, men det är fortfarande långt kvar att gå.”

Det stora dragplåstret på ETCS 2002 var Tomb Raider, eller snarare tjejen som spelade Lara Croft…

Lara Croft vs Tomb Raider

”I Sonys jättemonter är det en enda jättelång kö. Den leder fram till den holländska 20-åringen Jill De Jong. Hon är utklädd till Lara Croft och skriver autografer på närgångna bakifrånbilder på henne. Och det blir med ens väldigt tydligt hur många fler det är som vill byta ett par ord med den officiella Lara Croft-modellen än prova en bana i det nya Tomb Raider-spelet The Angel of Darkness. Väntetiden på att få ta Lara i hand är en dryg timme. Men det tar bara fem minuter innan man får testa det nya spelet på en av fem TV-skärmar. Och då talar vi ändå om den efterlängtade riktiga uppföljaren.”

Spelmakarna själva hävdar dock att de kämpar hårt för att det nya Tomb Raider-spelet ska bli det bästa och mest intressanta hittills…

Codex är inte särskilt uppspelta på Lara Crofts återkomst, efter att ha kollat in demot av Angel of Darkness:

”Lara Croft är själva sinnebilden av elektroniska spel, åtminstone för de som inte spelar själva. Vi som lärt känna henne närmare har däremot hunnit bli något frustrerade över att hon tvunget skall in i våra datorer eller konsoler och visa upp sig en gång om året, oavsett om hon har något nytt att komma med eller inte.”

Betygshets?

I månadens krönika i Super PLAY attackerar Thomas Wiborgh de som kritiserat tidningens bitvis ”snåla” betygsättning:

”Att vi ibland går emot strömmen, är det verkligen dåligt? Är det inte ett större problem att så många recensenter skriver av reklamblad och sväljer allt som utvecklarna matar dem med, än att några få av oss tänker själva? Om [vi] har rätt i våra åsikter är förstås upp till var och en att avgöra, men gör det då baserat på den där textmassan som föregår betyget, för siffran i sig är inte mycket värd. En bra recension ska motivera ett betyg, övertyga läsaren och kanske till och med omvända henne. Efterlängtade spel är inte automatiskt bra spel.” […] ”Även om det ska mycket till att förändra åsikterna hos de redan frälsta så kanske en bra och kritisk recension åtminstone få läsaren att fundera lite själv.”

Till och med betygsamlarsidan Metacritic (hade hade premiär i januari 2001 för övrigt) får en del av sleven på detta tidiga stadium:

”Att vi är snåla med betygen, är det dåligt? 7 i Super PLAY är inte det samma som 7 på IGN.com exempelvis. Och på de internetsidor som räknar ihop ett snitt av betyg finns en lång rad officiella, och därmed partiska, publikationer. Att använda en sådan tjänst är inte helt klokt, eftersom man går miste om de motiveringar som utgör en recension. Om recensent A till exempel prioriterar en sak och recensent B något helt annat, kan det i teorin resultera i ett toppbetyg och ett bottenbetyg. Att räkna ut snittet av dessa två och hamna någonstans i mitten av skalan gör ingen glad, eftersom personerna som presenterade sina åsikter för att motivera betygen inte får komma till tals. Som läsare har du ingen aning om vad de båda recensenterna prioriterade och kan därför inte själv avgöra vad du tycker är viktigt. Därför är snittbetyget värdelöst.”

Reklam i spel

Super PLAY konstaterar att det är svårt gissa hur framtiden för spelvärlden och spelmediet kommer att se ut, förutom det faktum att det kommer att vara ännu mer reklam i spel i framtiden:

”Vanligtvis är det väldigt svårt att sia om framtiden i spelvärlden. Saker och ting förändras över en natt, gamla hörnpelare faller och tidigare otänkbara samarbeten genomförs. Men att reklam i spel kommer att bli vanligare framöver är något vi vet. I takt med att spel växer till en underhållningsform jämte film och musik kommer allt fler att inse potentialen i den. Och reklamen kommer att finna nya vägar. Idag är två av tre stora aktörer i spelbranschen ännu större inom andra områden och båda lanserar inom kort onlinetjänster vilket medför en rad nya möjligheter. Reklamen kommer att kunna vara aktuell på ett annat sätt än idag, den kommer att kunna riktas ännu mer och exponeringen kan mycket väl komma att bytas ut mot speltid. Kanske kommer vi i framtiden att få se reklam för kommande spel när vi över Xbox Live letar efter en server att spela Halo 2 på.” … ”Det är inte heller omöjligt att onlinetjänsterna i framtiden blir helt reklamfinansierade, åtminstone för dem som inte vill betala en månatlig summa för att slippa reklam.”

Och så det viktigaste… månadens recensioner!

Colin McRae Rally 3

I sin första recensionen i sitt allra första nummer fyrar Gamereactor av sin första 10/10! Det utvalda spelet är den arkaddoftande rallysimulatorn Colin McRae Rally 3:

”I direkt jämförelse med låt säga V-Rally 3 och WRC är Colins vilda framfart överlägsen.” […] ”Upplägget i Colin McRae Rally 3 skiljer sig från de föregående spelen på flera punkter. Dels eftersom du axlar rollen som Colin själv och får en välbalanserad och superbt utformad inblick i rallyvärldens absoluta högborg, nämligen Ford-stallet. Det gäller att jobba hårt för att nå de resultat som förväntas av dig och i slutändan är detta något som inget tidigare rallyspel lyckats med, även om V-Rally 3 till viss del redan försökt.”

”Förutom en underbar fysik och ett superbt upplägg innehåller Colin 3 en av de mest imponerande grafikmotorer som jag överhuvudtaget har sett.”

Super PLAY är också imponerade och ger spelet 9/10.

”En av nyheterna som det har ordats mest om före releasen är det faktum att spelet ska vara mer fokuserat på just föraren Colin. Det ska helt enkelt känns som att du är Colin, inte bara en anonym Player 1.” Eh, what? ”Det verkar som om det går en trend i racingspel att de ska vara mer personliga och bjuda på mer än bara ett antal tävlingar. Först kom V-Rally 3 med sitt utmärkta karriärläge. Sedan kom Toca Race Driver med en spännande handling som knöt ihop tävlingarna. Och nu kommer alltså Colin McRae Rally 3, där mycken möda har lagts ned på att låt dig uppleva hur det är att vara Colon och åka för Ford-stallet.” […] ”Fast så himla personligt blev det nu inte. Det tydligaste tecknet på att du lagt på dig rollen som Colin är att du vid servicestoppen får se din bil omgärdad av Ford-teamets mekaniker. Inga intervjuer med Colin, inget snack med mekanikerna, inga krav från stallet. Helt enkelt känns det inte alls särskilt personligt. Då tycker jag att V-Rally 3 lyckades mycket bättre med att förmedla en bra och intressant karriärkänsla.”

Super PLAYs recension är dock en bra bit från Gamereators konstaterade att ”allt är perfekt, helt perfekt.” Framför allt är det bristen på innehåll som skaver:

”I Colin McRae Rally 3 kan du egentligen bara välja mellan två saker: att spela tre säsonger i rad med åtta rallyn per säsong, eller att spela en enskild specialsträcka från ett specifikt rally. Det är allt. Är det bara jag som tycker att det är lite futtigt?” […] ”Det saknas helt enkelt lull-lull, som Trafikmagasinets Christer Glenning skulle ha sagt när han levde.”

Men varför får ändå spelet ett så högt betyg?

”Det viktigaste i ett rallyspel är ju trots allt körkänslan, och den är precis så bra som man kan förvänta sig av bilspelens okrönta kungar Codemasters. Självklarheten i styrningen sitter där nästan direkt. Det känns precis som man vill tro att det känns att köra en riktig rallybil.” […] ”Upplevelsen blir knappast sämre av att fartkänslan är enorm. I sina bästa stunder griper man krampaktigt om handkontrollen och blir svettig av rädsla. Det är ju trots allt helt galet att köra i 200 knyck på en lerig stig genom en tät skog.”

”Kartläsarens sällsynta men allvarliga misstag tillsammans med bristen på vibrationer i handkontrollen gör att jag fortfarande tycker att det första Colin McRae Rally är bäst. Men den hejdlösa fartkänslan och den näst intill perfekta kontrollen går inte att bortse från.”

Ett spel som förmodligen var ännu mer efterlängtat bland läsarna var…

Super Mario Sunshine

Både Super PLAY och Gamereactor är imponerande av och besvikna på Super Marios nya 3D-äventyr – det som vi väntat på i fem och ett halvt år sedan Super Mario 64 släpptes i Europa i mars 1997. Men när dammet har lagt sig gav Gamereactor gett spelet 8/10 och Super PLAY 9/10.

”Liksom alla riktiga klasspel försätter Super Mario Sunshine spelaren omedelbart i ett transartat tillstånd. Men till skillnad från Super Mario 64 är detta ett rusningsmedel med avtagande effekt.” […] ”Efter de första timmarnas lyckoyra upptäcker man tyvärr att livet på Dolphic Island inte riktigt är den utopi som man först trodde att det var. Banorna är helt enkelt inte uteslutande briljanta och många av de nya karaktärerna känns förvånansvärt alldagliga och intetsägande.” […] ”Den enda slutsatsen jag kommer fram till är att Super Mario Sunshine är en lightprodukt. Välgjord och roligare än det mesta, men fortfarande mindre varierande, mindre omskakande och aningen mindre inspirerande än det mästerverk som för sex år sedan stal hela mitt sommarlov.”

Allting har dock inte blivit lite mindre briljant: ”Glädjande nog finns det dock några saker som blivit bättre, däribland spelkontrollen. Just på denna punkt har faktiskt Nintendo överträffat sig själva och tagit ännu ett kliv närmare perfektion.”

Gamereactors recensent har också upplevt denna blandning av eufori och besvikelse: ”Han är tillbaka och visst, Sunshine är inte lika fullkomligt, revolutionerande eller lika nära total perfektion som föregångaren, men det är fortfarande ett strålande spel.”

Vad är det då som gör Super Mario Sunshine unikt?

”Den stora skillnaden mellan detta spel och tidigare Mario-spel rent spelmekaniskt är vattensprutan Mario bär på ryggen. Främst används den för att ta bort klotter som den falske kopian spridit, men den ger också Mario helt nya möjligheter. Genom att använda den som en vattendriven jetpack kan man till exempel flyga korta distanser, förvandla ett löv till en jetdriven flotten eller helt enkelt använda den som en vattenkatapult.”

Men så var det det där med att inte leva upp till sin föregångare:

”Det finns problem såsom en stundtals irriterande spelkamera och även vissa mindre underhållande banor. Det finns även gånger då jag tycker att Nintendo borde ha jobbat mer på spelets texturer. Men trots detta är det ändå Mario som återigen lunkar omkring på TV:n och i slutändan gör han det i samma goda form som han alltid gjort.”

Den svenska färgerna försvaras den här månaden av…

Battlefield 1942

Battlefield är något så spännande som ett lagbaserat online-spel. Super PLAY är övervägande positiva i en 7/10-recension:

”Battlefield 1942 är riktigt imponerande och roligt i sina bästa stunder. Framför allt är känslan av frihet enorm, eftersom man kan hoppa in i så många olika fordon och bara åka iväg utan vidare.” […] ”Många av fordonen kan ta flera personer, så samarbete premieras.” … ”Det här öppnar upp för ett mycket trevligt lagspel där några samspelta individer kan uträtta militära underverk på slagfältet.”

För det här är ett spel där lagarbete trots allt premieras: ”Baserna är hur som helst mycket viktiga att försvara, och det är ett upplägg som redan är väl beprövat i modkretsar och fungerar bra.”

”Problemet, precis som i de flesta andra onlinespel, är att graden av engagemang och erfarenhet mellan de olika spelarna varierar kraftigt. Så bara för att du har en läkare på ditt lag ska du inte räkna med att han kommer springande om du blöder och ropar på hjälp.”

”Spelet har verkligen allt som behövs för att vara ruskigt kul. Det enda som krävs är att man är ett sammansvetsat lag, och det är lika svårt här som i Counter-Strike.”

Recensenten tvivlar inte på att spelet kan bli ännu bättre framöver, efter ett par uppdateringar och diverse mods, men att vi inte är där riktigt än:

”Spelet kommer säkert att se ett antal mods framöver, men det medföljer ingen editor av något slag för att göra egna banor eller dylikt. Dessutom skulle det gott kunna ha inkluderats fler spelstilar och regler. Till exempel kan man inte spela en vanlig Team Deathmatch och bestämma hur många liv varje spelare ska ha.”

Codex tycker att spelet är mästerligt redan vid premiären och slår till med 10/10, även om deras spådom om framtiden kanske är något vild:

”Man skulle kunna få för sig att vi har fått nog av spel om andra världskriget nu, och man skulle kunna ha rätt i det. Battlefield 1942 ser ut att kunna bli det sista spelet om andra världskriget som över huvud taget behöver skapas och spelas.”

Recensionen gör en stor poäng om att det funnits många spel tidigare där man kunnat flyga flygplan under andra världskriget, eller köra tank, eller vara en vanlig infanterisoldat, men det här är första gången som allt finns med i ett och samma spel. Och där man sömlöst och lätt kan hoppa fram och tillbaka mellan de olika rollerna i spelet:

”Battlefield 1942 är allt i ett, och det är inte utan att man undrar varför detta inte gjorts tidigare. Det är enormt omfattande att skapa ett sådant här spel, men Dice är erfarna utvecklare och de har verkligen lyckas med att omfatta alla spelstilar i ett enda strömlinjeformat paket.”

Höst betyder nya sportspel och det betyder…

NHL 2003

Enligt Super PLAY har inte mycket hänt sedan förra årets utgåva, men ger det trots allt 7/10 i sin recension. En uppskattad förändring är dock ökad mänsklighet och ökad slumpmässighet i spelet på isen:

”Bland annat har målvakterna blivit mycket mer mänskliga än tidigare. Kommer man fri med motståndarens målvakt och väntar med att skjuta kan han mycket väl bli nervös och göra något misstag.” […] ”Väldigt trovärdigt och därmed också väldigt kul. En annan bra sak är att pucken nu kan studsa lite hur som helst.”

Spelet som helhet når dock inte ända fram:

”Tro nu inte att jag kräver att alla sportspel ska vara realistiska.” […] ”Vad jag däremot inte klarar av är licensspel utan innehåll. Betalar man för riktiga lag och riktiga spelare vill man ju även att spelet ska vara så verkligt som möjligt. Och när det gäller just detta har NHL-serien fortfarande sina brister.”

Som spelets kommentatorer: ”Frågan är snarare om det finns någon som står ut med spelets kommentatorer i fler än fem matcher i följd. Visst, de är pålästa, men vad spelar det för roll när de i stort sätt hela tiden försöker göra sig lustiga på spelarens bekostnad.”

LÄS MER OM NHL-SPELENS TVEKSAMMA KOMMENTATORER: Speciella stunder: Humorn som tog död på NHL 2002

”Som helhet betraktat råder det dock ingen tvekan om att NHL 2003 är ett bra och tämligen välgjort hockeyspel.” Dock gäller alltjämt samma gamla sanning som det alltid gör när det gäller sportspel: ”Har man redan det förra spelet finns det nog bättre saker att lägga pengarna på.”

(I nästa avsnitt av den artikelserien får vi recensioner av inte mindre än tre (!) fotbollsspel från den fotbollstokiga hösten 2002. (Det hade precis varit Fotbolls-VM med Dödens Grupp, och den unge Zlatan som satt alldeles för länge på avbytarbänken, och allt det där.) Se fram emot det!)

Tekken 4

Super PLAY konstaterar med ett Gyllene Tider-citat att ”Det är över nu” i sin 6/10-recension av Tekken-gängets fjärde slagsmål.

”Åtta år efter premiären släpps fjärde delen i Tekken-sagan, mellanspelet Tekken Tag Tournament ej inräknat. Dead or Alive 3 och Virtua Fighter 4 har redan funnits ute i drygt ett halvår och fick båda välförtjänt betyget 9 i Super PLAY. Dead or Alive 3 är inte bara det snyggaste slagsmålsspelet någonsin, det är också begåvat med en enkel men säregen spelmekanik som innebär att fem minuter är lika underhållande som 50 minuter. Virtua Fighter 4 å sin sida förvaltar seriens arv bra och står för ett sanslöst innehållsdjup och belönar rikligt den som orkar kämpa med en brant inlärningskurva. Till råga på allt håller det på alla sätt lysande Dreamcast-spelet Soul Calibur än idag, och får snart även det en uppföljare. Tre spel som tillgodoser alla smaker, alltså. Var kommer då Tekken in? För min del som ett helt odugligt bokstöd.”

Det som mest av allt saknas är någonting nytt eller spännande. ”Man bör [..] vara medveten om att det inte har hänt särskilt mycket sedan Tekken Tag Tournament eller ens Tekken 3. Idag slåss två fantastiska spel om vår uppmärksamhet och ett tredje är på väg. Ärligt talat ser jag inte varför någon skulle välja bort dessa spel för Tekken 4.” … ”Om jag är överdrivet petig när jag säger att Tekken har sett sina glansdagar och att Namco borde satsa på Soul Calibur-serien, är som vanligt upp till var och en att avgöra.”

Gamereactor är mer positiva i sin 8/10-recension, även om de håller med om att det inte är mycket nytt under solen i spelet: ”Ännu en gång återser vi Namcos välkända ansikten och allting är egentligen som förut.”

Men det är trots det ett väldigt bra och genomarbetat spel: ”Tag Tournament var inte det spel jag väntat mig och Virtua Fighter 4 är djupare och mer krävande men detta är fortfarande riktigt roligt. Tekken 4 är en otroligt finputsad fjärde del i serien som ger ordet polering en helt ny innebörd.” […] ”Spelkontrollen är bättre än någonsin med mer fokus på blockering och förutom en lite obalans mellan låga och höga attacker är detta otroligt välgjort.”

Castlevania: Harmony of Dissonance

Super PLAY är redo för det andra nya Castlevania-spelet till Gameboy Advance och ger spelet 9/10!

”Castlevania: Circle of the Moon var förra sommarens bästa bärbara äventyr. Castlevania: Harmony of Dissonance förvaltar arvet väl.”

Codex är också positivt inställda till ytterligare ett bärbart slottsuppdrag och belönar spelet med 8/10:

”Ännu en expedition till Draculas slott för att rädda en försvunnen person. Men Konami kan konsten att fräscha upp ett gammalt koncept med nya detaljer.”

”Generellt sätt påminner det här en hel del om det förra Castlevania till GBA, Circle of the Moon. Men huvudpersonen är mer manöverbar redan från början och varje miniboss som besegrats på vägen till den slutgiltiga konfrontationen skänker en ny förmåga, som ofta tillåter åtkomst till delar av kartan man inte kunde nå tidigare.”

Framför allt har grafiken blivit bättre. Dock inte musiken!

”Circle of the Moon fick kritik för sin mörka grafik, som enligt många gjorde äventyret oöverskådligt. Konami har därför gjort uppföljaren mer anpassad för just Game Boy Advance, spelet har ljusare färger och är tydligare än sin föregångare.” […] ”Ljudkvalitén kommer emellertid inte alls upp i föregångarens klass, och då rör det sig ändå om exakt samma konsol. Circle of the Moon bjöd på körer och pampiga stycken, nu får vi nöja oss med ett pipigare och allmänt mindre avancerat sound.”

Codex håller med:

”Grafiken är mycket, mycket bättre än i Circle of the Moon. Till största delen beror detta på att när Konami gjorde det förra spelet så visste de länge inte de slutgiltiga specifikationerna för GBA. Det gjorde att bilden blev för mörk, och att användandet av specialeffekter var ganska konservativt. I det nya spelet är ljusstyrkan åtgärdad och maskinens kapacitet utnyttjas betydligt mer. Däremot låter musiken inte lika bra – men det kanske man borde väntat sig av människor som är så förvirrade att de tror det kan finnas en harmoni i dissonanser…”

När allt ska summeras överväger dock det goda:

”Att musiken inte är lika bra som förr är visserligen riktigt synd, och gör att spelet tappar lite av den där mysiga Castlevania-känslan. Å andra sidan är grafiken tydligare nu, vilket nästan är kompensation nog. Att det här är ett av konsolens bästa spel hittills är i alla all klart.”

”Som helhet är detta ändå ett lyft för serien. De som gillat tidigare Castlevania-spel bör inte tveka en sekund. För de som är nybörjare och vill prova ifall de gillar genren är det också lämpligt att börja här i slutet.”

Crazy Taxi 3

Det är dags för den tredje taxiresan, och Super PLAY ger spelet 7/10:

”Den nya banan saknar lite av de gamla klassikernas tempo och planering, men om vi ska utgå från att de som köper det här spelet antingen är helt sålda på Segas taxiresor eller aldrig har åkt med förut finns det gott om gator, passagerare och vansinnesrutter att upptäcka.”

Gamereactor nöjer sig med att ge spelet 6/10:

”Ett enkelt spelkoncept är oftast det bästa.” Men ”Förvånansvärt lite har hänt sedan föregångarna och Crazy Taxi 3 bör ses som en Greatest Hits snarare än ett nytt spel.”

Spelet hade dock kunnat vara mer genomarbetat och påkostat:

”Att inte ens föregångarnas problem med sjunkande skärmuppdatering är helt åtgärdade tror jag inte handlar om någonting annat än slarv från Segas sida, och säkert en vilja att tjäna snabba pengar på ett samlingsspel – för det är precis vad Crazy Taxi 3 i verkligheten är.”

”Crazy Taxi 3 är inte ett spel man kan spela några längre stunder utan att det bli enformigt, men ett fruktansvärt bra partyspel är det likväl med mycket musik från kända band som bland annat svenska Silver Bullit.”

(När lyssnade du på svenska Silverbullit senast? Inte? Skämmes!)

”Crazy Taxi är redan i originalutförande ett alldeles strålande arkadspel för hemmabruk, och här får vi så många och underhållande taxiresor för pengarna att det är svårt att klaga. Om det här spelet är köpvärt eller inte beror alltså helt och hållet på hur mycket tid du har spenderat med de båda Dreamcast-delarna.”

Need for Speed: Hot Pursuit 2

Det är åter dags att som bilgalning fly från polisen, eller som polis ge dig ut i jakten på fartdårar! Super PLAY ger EA:s nya arkadracing-flaggskepp 8/10:

”Känslan i spelet är mitt i prick. Det är hetsigt, stressigt och äventyrligt. Det känns som man är med i Nu blåser vi snuten eller någon annan road movie från det glada 80-talet. Fartkänslan är enorm och ibland vill man nästan bromsa av rädsla fastän man vet att det innebär att man blir arresterad av polisen.”

Gamereactor ger spelet 7/10 i en online-recension:

”Fartkänslan är precis som i tidigare spel underbar och vissa gånger suger det till sådär härligt i magen då man svischar förbi ännu en poliskontroll. Att bli jagad av polisen är roligt och väldigt välgjort i Hot Pursuit 2.” […] ”Det är faktiskt bland det bästa i hela spelet då man knycklar snutarna mot vägkanten och vräker om den i andra filen varpå de skriker högt åt varandra.”

”Det är i Ultimate Racer som spelets riktiga kvaliteter finns. Här får du allt: galna motståndare och ett ännu galnare polisuppbåd som gör allt för att stoppa er framfart.” […] ”Lägg till ett underbart roligt multiplayerläge där du och en kompis kan leka fartsyndare och polis så får du ett spel med mycket lång hållbarhet.”

”Grafiken håller inte samma höga klass som upplägget och spelbarheten även om den är ganska bra. Need For Speed: Hot Pursuit 2 ser lite väl mycket ut som sin föregångare fast med fler grafiska effekter och trots välgjorda bilmodeller och halvsnygga miljöer förblir jag skeptisk.” 

”Det här är läckert, snabbt och roligt. Kanske det bästa spelet hittills i serien.”

”Need For Speed: Hot Pursuit 2 är ett spel som i all sin enkelhet lyckas med något som många, många andra bilspel aldrig gör, nämligen roa på helt egna premisser. Detta är på alla sätt en lyckad titel för alla som drömt om att blåsa snuten i en knallgul Lamborghini.”

Terminator: Dawn of Fate

Licensspelen fortsätter att vara en sorglig historia. Super PLAY ger det hett efterlängtade The Terminator: Dawn of Fate 4/10, Gamereactor ger det 5/10 och 5/10 är också vad det får av Codex.

”Efter att ha spelat ett par banor i Terminator: Dawn of Fate känns det som om Paradigm Entertainment har kopplat på autopiloten. Inga överraskningar, inget utöver det vanliga, bara en evig slentrianaction som fylls ut med klichéer.”

”Detta är definitivt inte ett dåligt spel, inte alls men Infogrames hade kunnat använda denna svindyra überlicens till något bättre.”

”Det är sorgligt att Paradigm tar så lätt på en sådan tung licens.”

”Grafiken får godkänt, men annars är det inte mycket att jubla över.”

”Karaktärdesignen är grov, och människorna i spelet känns ungefär lika kantiga som sina motståndare, robotarna.”

”Konstruktörerna har för det mesta lyckats fånga stämningen och utseendet från den framtida värld som finns i filmerna, men på en punkt fallerar det rejält: robotarna är mycket klenare i spelet. Några salvor från ett automatgevär är allt som krävs för att de skall explodera eller bara falla samman i en skrothög. Istället för ett fåtal stenhårda motståndare möts man av en hord långsamma och klena typer; det känns nästan som ett zombie-spel.”

”Spelkontrollen i Terminator: Dawn of Fate ligger verkligen på gränsen för vad som kan accepteras.”

”Spelkontrollen är knappt godkänd och kameran spökar flitigt och skapar ologik i styrningen. Tillkommer gör brist på variation, tråkiga vapen och en ganska blek utmaning.”

”Om allt du vill göra i ett spel är att kuta och skjuta så kan du få ditt lystmäte härifrån, men har du högre krav framstår detta som en tämligen medioker titel.”

Ett betydligt bättre licensspel visar sig – något oväntat – vara…

The Thing

Kan ett 2002-spel byggt på en film från 1982 verkligen vara något att hänga i julgranen? Ja, säger Super PLAY, som ger spelet 7/10 i betyg:

”Handlingen i The Thing kanske inte är unik, men är trots allt bättre än i de flesta actionrullar som ligger och lökar i videobutiken.”

Spelet är mest känd för gruppdynamiken, där du måste ta hand om dina gruppmedlemmar för att de inte ska förlora sin lojalitet för dig, och – med tanke på att skurken i dramat är en utomjordisk parasit – så kan någon av dina gruppmedlemmar när som helst kan visa sig vara en förrädare!

”Jag gillar att Computer Artworks inte drar sig för att fläska på med ett par riktigt tunga scener. Interaktiviteten mellan handlingen och spelets elva banor känns naturlig och The Thing har ett ovanligt bra dramaturgiskt flyt. Att man mer eller mindre sträckspelar sig genom äventyret kan inte tolkas på något annat sätt.” […] ”The Thing är trots allt ett bra äventyr i höstmörkret.”

Codex är mer skeptiska och ger spelet 5/10. De recenserar spelet på PC, och är aningen konfunderade över att spelet är ett konsolspel från början, som låtit sig konverteras rakt av från konsol till PC. Vilket medför vissa problem då tidningens recensent förkunnar med glatt humör att han aldrig har spelat ett enda konsolspel i hela sitt liv! (Och ”Ingvar Gräns” låter onekligen inte som namnet på en konsolrecensent, men som en recensent av PC-spel!)

”I reklamen för spelet betonas att man leder en grupp. Detta moment fungerar dåligt, och oftast är det bäst att ställa upp sina medhjälpare i ett rum där de inte kan komma till skada, och rensa området från monster på egen hand.”

”Mycket av det som det tagit tid för mig att vänja mig vid är sådant som konsolspelare säkert är vana vid. Till exempel att det bara går att spara åtta olika stadier av spelet. Sedan får man skriva över en tidigare sparad version för att kunna spara igen.”

”Trots bristerna tycker jag om spelet. Det går snabbt och man får skjuta mycket. Jag undrar dock om inte spelets målgrupp är ovana spelare som uppskattar att det är lätt, och som accepterar förenklingarna och den rätlinjiga handlingen.”

Super Mario Advance 3: Yoshi’s Island

I Nintendos serie med Super Mario-spel som ursprungligen släpptes till Super NES men som nu släpps i nya, något upppiffade, utgåvor till Gameboy Advance har turen äntligen kommit till mångas Super NES-favorit Yoshi’s Island! Super PLAY fyrar av en 9/10-kaskad och Gamereactor svarar med 8/10.

”Yoshi’s Island utspelar sig långt innan de andra Super-Mario-spelen. Mario och Luigi är på väg att bli levererade till sina föräldrar med storken när den onda Kamek plötsligt skjuter fram ur molnen och kidnappar Luigi. Han har nämligen sett in i framtiden, där de båda bröderna utgör ett stort hot mot Kameks herre, Bowser.”

”Härlig och varm design, och miljöer som ser ut av att vara målade med kladdkritor samt en hel del vackra effekter gör att spelet lyser av kvalitet. Dessutom är det mycket skarpt och tydligt, man ser allt bra på skärmen.”

Dock är det ett spel vi sett förut förstås:

”Själv har jag till exempel inget större intresse av att köpa det här, i och med att jag redan äger versionen till Super NES. Men för de som missade den finns här chansen att uppleva ett underbart plattformsäventyr med fantastisk kontroll, charmig grafik och en värld full av fantasi.”

Alla de 48 banorna från originalet är med, plus sju helt nya banor. ”Överlag är det mycket bra överfört och att spela det med hjälp av Advancens fyra knappar går utmärkt. Yoshis Island är precis lika kul som jag minns det, och det vill inte säga lite.”

Beach Spikers

Beach Spikers är ett bra spel, men rår inte riktigt upp till Sega-föregångaren Virtua Tennis klass konstaterar Super PLAY i en 7/10-recension.

”Det är på stranden som ett av årets hetaste tv-spelskrig utspelar sig. Dead or Alive-dockorna möter flickorna i Beach Spikers i en lång och fysiskt krävande beachvolleyball-match, och inte en manlig handflata är torr.” Trots det är Beach Spikers inte ett spel för en ensam (manlig) spelare: ”Det är så här Beach Spikers är som bäst, med fyra mänskliga spelare på plan.” […] ”Att spela på samma lag kräver koncentration och samarbete, att möta en annan människa bäddar för samma täta spänning som i Virtua Tennis. Skillnaden är att spelkontrollen inte är lika finkänslig och att man aldrig får samma utrymme att utvecklas som spelare. Där Virtua Tennis är roligt efter ett halvårs eller mindre konstant spelande är Beach Spikers allra bäst ett par timmar åt gången med gott om andrum mellan matcherna. Som lättsamt förfestspel är det ett av årets mest självklara val.”

Gamereactor håller med i en 6/10-recension:

”Den enkla kontrollen i Beach Spikers kan ses på två sätt. Spelet är lätt att ge sig in i men skapar snabbt en längtan efter mer möjligheter.” […] ”Att din lagkamrat är fullständigt värdelös på volleyboll gör inte saken bättre.” Beach Spikers är helt enkelt inget att spela själv, utan något för dig ”som letar efter något lättillgängligt som du kan ta fram när tre polare kommer på besök.”

Är du en ensam spelare är spelet endast för den som föredrar ”enkla kontroller och lättklädda damer” framför ”livslängd och djup”.

Ja, hur var det egentligen med de där (i spelsammanhang) ovanligt lättklädda flickorna? ”Atleterna i Beach Spikers blir lite överdrivet gosiga, men de flesta militanta feminister kan lugnt spara klagomålen till Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball, som ser ut att bli det första spelet att på allvar kliva över den där flytande gränsen för vad som anses vara anständigt.”

”Sammanfattningsvis är Beach Spikers precis vad det var i arkadhallen, ett jätteroligt spel som jag tappar intresset för efter några timmar.”

Unreal Tournament 2003

För alla PC-spelare sugna på action i förstaperson bjuder månaden på Unreal Tournament 2003 – uppföljaren till, ja, just det, Unreal Tournament. Det är idel höga betyg när Super PLAY ger spelet 8/10, Gamereactor 9/10 och Codex 8/10.

”Spelmässigt känner jag mig fullständigt hemmastadd förutom att spelets tempo skruvats upp en aning. UT 2003 känns mer som Quake 3 rent tempomässigt än sin föregångare, vilket givetvis uppskattas. Här lämnas ingen plats alls åt eftertanke och försiktighet, utan vad som krävs är snarare ett ännu snabbare avtryckarfinger, svettband och sportdryck.”

”UT2k3 är i grund och botten enbart ett onlinespel. Singelspelet är trots detta mycket bra.” […] ”Jag är överraskad av hur trevligt singelspelet faktiskt var.”

”Botarna, alltså de datorstyrda motståndarna, är i de flesta fall mycket smarta och mänskliga. Botarna var en av de starka sidorna i föregångaren, och så även nu.”

”Annars är det grafiken som glänser mest. Digital Extremes använder grafikmotorn som Epic utvecklar till spelet Unreal Warfare, och resultatet är ett av de snyggaste actionspel jag skådat. Det är särskilt imponerande hur vissa banor ser runda, mjuka och organiska ut.”

”Modelleringen är fantastisk och allt från karaktärer till miljöer och vapen är skapat med en härlig fingertoppskänsla. Hela produktionen är oerhört homogen i sitt utförande och Epics framtidsvision har blivit smutsigare, råare, mer vansinnig än sist.”

Nytillskottet Bombing Run är ett slags lagbollspel, där man ska hjälpas åt att föra en boll över kartan – mitt genom alla striderna.

”Speciellt roligt är Bombing Run” konstaterar Codex.

Gamereactor håller med:  ”Framför allt sticker spelmomentet Bombing Run ut hakan och utmärker lagandan på allvar. […] Bombing Run känns båda fräscht och nyskapande. Att vara ett sammansvetsat lag kommer att vara helt avgörande ute på nätet.”

Och det är precis detta krav med spelläge Bombing Run, att man verkligen måste ha bra lagkamrater online, som Super PLAY har problem med: ”Det är ett bra försök att hitta på något originellt, men jag är inte alls förtjust i resultatet.”

Särskilt mycket nytt bjuds det annars inte på:

”Dessutom kan man undra vilka nya upplevelser spelet bjuder på. Bortsett från grafiken så är ju spelet det samma som det var 1999, bortsett från snygga dödssekvenser och [spelets power-ups] adrenalinpillren.” […] ”Den här gången känns det lite mindre fräscht, den nya grafiken till trots. Det är faktiskt bara samma spel i ny förpackning.”

”Förutom den upphottade grafiken finns det dock få överraskningar…” […] ”…men gillade du UT så kommer du att älska UT2k3.”

”Tack vare dödsmatch med mästerskapsupplägg och sportsmannainriktning blandar Epic och Digital Extremes det bästa från flera världar. UT 2003 är som sagt varken oförutsägbart eller revolutionerande, bara fantastiskt roligt och välgjort.”

Timesplitters 2

Vill du istället ha pang-pang i förstaperson till konsol så är det Timesplitters 2 som gäller. Super PLAY ger den efterlängtade uppföljaren 8/10. Gamereactor belönar också spelet med 8/10.

”Brittiska Free Radical Design är tillbaka med en actionkavalkad som står konkurrenterna på fingrarna tack vara sin nyfikna syn på genren.” […] ”Timesplitters är helt enkelt ett potpurri av tidsåldrar, karaktärer och vapen. I föregångaren tyckte jag att sammanställningen av dessa tidsåldrar var för lösryckt, men i den här uppföljaren lyckas Free Radical Design få pusselbitarna att passa.”

”Det krävs att du smyger ibland och det krävs att du undviker kameror, larm och skjutglada vakter samtidigt som du tillåts motionera avtryckarfingret mer än tillräckligt. Detta gör att även de personer som normalt inte gillar genren bör kunna roas av Timesplitters 2.” […] ”På många sätt exakt som det första [spelet] med skillnaden att detta är betydligt snyggare, har superstabil skärmuppdatering samt har ett riktigt genomarbetad och spännande story.”

Super PLAY lovordar kontrollen i spelet:

”En av de viktigaste aspekterna i ett spel är kontrollen, och det här spelets utvecklare är experter på detta område. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: det var länge sedan jag med en sådan enkelhet tog kontrollen över ett spel. De två analoga styrspakarna fungerar i perfekt symbios med varandra och skapar en känsla av smidighet få spel i den här genren kan leverera. Under den tid jag har spenderat med Timesplitters 2 har jag inte en enda gång stört mig på kontrollen – den flyter på som ett rinnande vatten.”

Gamereactor finner dock att kontrollen är ett litet problem:

”Som så många andra förstapersonsskjutare till konsol blir spelkontrollen ett litet problem i Timesplitters 2. Precis som i föregångaren kan man nämligen inte ställa in känsligheten på analogspakarna. Den hastighet man har är helt enkelt för långsam och detta är enligt mig spelets största och kanske enda riktigt stora svaghet.”

Den största styrkan med spelet är förstås multiplayer:

”Multiplayerdelen i Timesplitters 2 är på ytan som vilken annan förstapersonsskjutare som helst. Men den som skrapar lite finner snabbt några annorlunda saker där det kanske mest ovanliga är faktumet att alla spelbara figurer är olika bra.”

”För mig är flerspelarläget nästan roligare än att tåga igenom uppdragen ensam. Den tillfredsställelse som finns i att ideligen förnedra sina medspelare i Timesplitters 2 är obetalbar.”

Inte minst då spelet bjuder på lokal multiplayer för 32 (!) spelare.

(Lokal multiplayer är inte längre vad den en gång var! Vi uppmuntrar förstås också alla våra läsare att idag, så här 20 år senare, försöka få ihop 32 spelare till en kväll med Timesplitters 2. Skicka gärna in bildbevis på hur det blev!)

Vilket leder oss till månadens sista spel, ett spel som visserligen inte tillåter 32 spelare, men som låter en ensam spelare ta sig an 12 olika huvudpersoner. Vi pratar om…

Eternal Darkness: Sanity’s Requiem

Nintendos efterlängtade skräckspel, signerat Silicon Knights, får recensenterna på synnerligen glatt humör. Super PLAY ger det 9/10, Gamereactor 8/10 och Codex 9/10.

”Det var på tiden att det hände något nytt inom survival horror. De flesta spel har suttit fast i mallen som Resident Evil skapade, inte minst RE-serien själv. Men Eternal Darkess är nyskapande på så många sätt att det nästan omdefinierar genren egenhändigt.”

”Med en historia som sträcker sig över de senaste 2000 åren, 12 olika huvudpersoner och ett välutvecklat magisystem kan väl ingen med gott samvete kalla spelet för ännu en Resident Evil-kopia?” […] ”Genom en uråldrig boks magiska kraft transporteras spelaren genom världshistorien och tar kontroll över olika karaktärer. Sen skall olika problem lösas innan spelaren kastas vidare genom tidsväven till en ny plats och kropp.”

”Spelet ändrar karaktär med nästan varje nytt kapitel, och bjuder således på en ovanlig och välkommen mångfald.”

Det syns dock på grafiken att spelet ursprungligen var menat för Nintendo 64:

”Det är stundtals kantigt, suddigt, lego, stenålder.” Men ”om du någon gång i år ska blunda för undermålig grafik och köpa ett spel för innehållet, låt det bli den här gången. Och försök inte bilda dig en uppfattning på tio minuter i spelbutiken, eftersom det helt enkelt inte gör spelet rättvisa. Eternal Darkness är en helhet och bör upplevas just så. För dig som köper det här väntar 15 av årets mest spektakulära speltimmar.”

”Den stora variationen…” […] ”…ger spelaren en uppsjö av fantasieggande miljöer och personligheter. Samtidigt tenderar spelet att skutta vidare precis när man som spelare börjat engagera sig. I en genre där identifikationen är så sammankopplat med upplevelsen är detta ett inte helt obetydligt problem. Jag undrar om Silent Hill hade varit lika otäckt om du ständigt blev tvungen att byta huvudrollsinnehavare?”

”Skräcken i det här spelet består inte av chockeffekter som att zombiehundar kraschar genom fönster, utan är mer psykologisk. Den kommer av att rollpersonerna har en egenskap som kallas sanity, vilken sjunker när de möter onaturliga varelser.” […] ”Den krypande galenskapen kan bli en stor del av spelets behållning för den som så vill.”

”Spelmässigt övertygar magikerna, även om det är alldeles för lätt att hela sig själv, och bota den psykiska ohälsa som ligger till grund för skräcken och spänningen i spelet.”

”Rent speltekniskt är Eternal Darkness på många punkter ett föredöme. Enkla kontroller, smidiga menyer och ett involverande magisystem ger spelaren möjlighet att koncentrera sig på historien, och det behövs. Spelet är nämligen stort, något som jag tackar för eftersom svårighetsgraden är väl nedskruvad.”

Nästa månad blir det…

…sprit och brudar och vackra solnedgångar!

Välkommen tillbaka i nästa avsnitt, i november 2002!

Recensionerna som citeras i artikeln skrevs av:

Gamereactor

Petter Engelin (Numera: Petter Hegevall): Colin McRae Rally 3, Super Mario Sunshine, Tekken 4, Terminator: Dawn of Fate

Jonas Mäki: Timesplitters 2, Crazy Taxi 3, Yoshi’s Island

Jonathan Leijonberg: Unreal Tournament 2003

Orvar Säfström: Eternal Darkness, Beach Spikers

Super PLAY

Tommy Rydling: Battlefield 1942, Unreal Tournament 2003

Thomas Wiborgh: Tekken 4, Eternal Darkness, Beach Spikers, Crazy Taxi 3

Martin Johansson: Timesplitters 2, The Thing, Terminator: Dawn of Fate

Victor Sjöström: Castlevania: Harmony of Dissonance, Yoshi’s Island

Daniel Grigorov: NHL 2003, Super Mario Sunshine

Codex

Johan Norton: Castlevania: Harmony of Dissonance

Ingvar Gräns: The Thing

Per Ekman: Battlefield 1942

Jonas Schiött: Terminator: Dawn of Fate, Eternal Darkness