Final Fantasy var länge en av mina stora laster i den berömda backlog som alla vi spelintresserade dras med. Final Fantasy XV blev mitt första försök i en serie jag aldrig tagit mig tid för, och även om jag gillade det mer än de flesta andra, var det först i Final Fantasy VII Remake som jag någonstans förstod var det här anrika varumärket handlade om. Snabba tådoppningar i både Final Fantasy XIV Online samt Final Fantasy XVI under den senaste hösten fick mig att förstå att det kommande spelet, Final Fantasy VII Rebirth, borde vara någonting att hålla ögonen på. Några förhandstittar senare och allting blev glasklart, Rebirth kan vara något utöver det vanliga. Tänk vad kul det är när förväntningar uppfylls. 

Det var tur att vi uppgraderade det mobila bredbandet till fiber i somras för annars hade de 145 gigabyten ännu inte varit nedladdade på min konsol. Någonstans gör det mig ändå glad, och lite märkligt imponerad, att det finns ett spel där ute som på riktigt tar upp kampen med Call of Duty om att vara störst, bäst och vackrast. Final Fantasy VII Rebirth vill ta lika stort utrymme på min hårddisk som det även vill ta i mitt hjärta. I övrigt finns det inga jämförelser med de båda giganterna, de gör vitt skilda saker.

LÄS MER: Final Fantasy VII Remake

Redan i menyn märks i alla fall kvalitén i Final Fantasy VII Rebirth då den sobra harpan från Nobuo Uematsu sakta fyller vardagsrummet med ett melankoliskt lugn och jag kommer på mig själv med att luta mig tillbaka och le, trots att jag inte har någon som helst nostalgi kring det sjunde spelet i Final Fantasy. Så stark är på något sätt kraften i huvudtemat som får varenda cell i kroppen att känna ett välbehag. Det är så milt och ljuvt men ändå så starkt och kraftfullt. Men efter en stund kommer jag på mig själv att man inte kan sitta och fulgråta en hel kväll så jag greppar kontrollen och ger mig ut på ett äventyr som tar vid precis där Remake slutade för ganska exakt fyra år sedan. Jag kommer inte ta upp några spoilers i den här texten, vill man veta hur det spelet slutade får man kolla upp det på egen hand, men bryggan mellan titlarna är både genomtänkt och snyggt presenterad och det tar inte lång tid innan man återigen är engagerad i Cloud, Tifa, Aerith, Barret och Red XIII:s öde.

Hela gänget är samlat igen.

Det har gått relativt fort för Square Enix att släppa en uppföljare i den här serien, i alla fall sett till dagens spelklimat. Jakten på snabba pengar via games as a service-tänket är så etablerat nu att vägen för restaureringen av Final Fantasy VII måste ha varit utstakad sedan länge då spelet är så stort och stundtals överväldigande att fyra utvecklingsår blir enormt imponerande sett till storleken. Men det gör mig ingenting, man blir snarare glad att kunna ta vid medan lågan fortfarande brinner. Den första känslan mellan det första och andra spelet är dock snarlik, men det är ingenting negativt i detta sammanhang. Kontrollen är fortfarande bra, presentationen är mer eller mindre identisk och grafiken är upphottad sådär lagom mycket att Remake inte behöver skämmas i någon skamvrå. Tvärtom känns båda istället relevanta och symbiosen mellan spelen går inte att ta miste på, det här är en duett som sjunger under bästa sändningstid tillsammans. 

LÄS MER: Crisis Core: Final Fantasy VII – Reunion – Lika bra nu som då

Det finns dock små punktinsatser där Rebirth skiljer sig från Remake. Framförallt sticker spelets regi ut jämfört med spel jag spelat förut men också om man bara jämför spelen mot varandra. Nu har de vågat ta ut svängarna mer vilket får föregångaren att kännas som en prolog mer än något annat. Det Rebirth gör extra bra är sättet de behandlar tid på och all berättelse som hör tiden till. Redan i inledningen får man spela en sekvens som går tillbaka fem år och breder ut ett större skeende som påverkar den historia man tar del av i nutid. Det svulstiga manuset i kombination med de genomarbetade kameraklippningarna får varje karaktär att andas liv på ett sätt som bara exempelvis Naughty Dog eller Rockstar lyckats med förut. Alla repliker känns genomtänkta och även om det finns en hel del japanskt fluff, trams och melodrama mellan de avgörande avsnitten, så var jag engagerad från den absolut första sekunden.

Hem ljuva hem.

Strukturen på spelet är också mer varierad nu där större mellansekvenser, i princip kortfilmer, blandas med öppna landskap och trängre korridorer. Man kan säga att Midgar i Remake har mött The Witcher 3 och tillsammans skapat den länkande materian vi döpt till Rebirth. Världen är proppfull av aktiviteter att ta sig an, välskrivna sidouppdrag som berikar världsbygget och mängder av hemligheter som väcker upptäckarlusten i en. Allt man gör samlas och presenteras dessutom i ett snyggt kompendium som verkligen ger en motivation att både vilja göra och se allt. Jag gillar den stordådiga känslan i Rebirth. Remake hade hela tiden en känsla av att vilja mer men inte riktigt hitta sätt att göra det på. Det här är snarare tvärtom där allt får ta plats, oavsett hur stort eller litet något är.

LÄS MER: Tröskeln ska bort till varje pris i Final Fantasy XVI

Det är också här spelet skiner som mest, i detaljerna, i dess grandiosa lyster. Varenda liten pixel känns minutiöst genomarbetad. Dels i karaktärerna som tidigare nämnt har extremt mycket personlighet i både uttryck och utseende, men också i stridsmekaniken som är precis sådär tight som man vill ha den. Vi har grafik som verkligen visar kraften i Playstation 5 och som körsbär på tårtan har finns menyerna som med sitt perfekt valda typsnitt och blåa nyans som lyfter Final Fantasy VII Rebirth till nästa nivå samtidigt som det behåller den nostalgiska känslan av det förgångna. Det här är ett sagolikt stridsskepp för Sony och jag kan verkligen tänka mig, utan att ta någon som helst ställning i konsoldebatten, att Microsoft avundsjukt och lite förfärat tittar på likt en Junon-invånare när Sapphire Weapon brakar in i dess kaj.

Jag vet inte vad jag förväntade mig innan Rebirth rullade igång framför mina ögon, jag är som sagt ingen veteran när det kommer till Final Fantasy. Men det jag fick ut var något fantastiskt. En vis man lärde mig en gång att man ska vara försiktigt med just det ordet, fantastiskt. Allt kan inte vara det. Men när det kommer till det här, då är jag beredd att mynta det begreppet, för det är i slutändan det som beskriver spelet bäst. Final Fantasy VII Rebirth är fantastiskt, och detta superlativ förtjänas med råge genom att vara ett pompöst, påkostat och episkt storslaget fantasibygge utan motstycke.