Den 21 november 2014 släpptes Dragon Age: Inquisition, ett spel som hade tagit BioWare tre år att skapa. Jag hade sett fram emot spelets släpp av flera anledningar. Jag är, som tidigare erkänts, ett stort fan av Dragon Age-serien. Jag hade spenderat många timmar i Thedas redan, den mörka fantasy-världen där spelen utspelas i, i de två föregångarna. Jag hade utvecklat min helt egna kanon, ett sinnetecken för serien, för Thedas. Genom att skulptera fram mina spelkaraktärer, fatta moraliska och taktiska beslut och spela i timmar hade Thedas ändrats och formats till mitt eget.

MER FANTASTISKA VÄRLDAR: Jag prövade vingarna i Sky: Children of the Light

Min rödhåriga magiker Ffion Amell kämpade sig igenom Dragon Age: Origins, löste konflikter, samlade allierade och räddade världen, ofta med hjälp av favoritbesvärjelsen Chain Lightning. Bara något år senare visade sig Ffions kusin Isobel Hawke vara lika magiskt begåvad och rödhårig som den tidigare protagonisten.

I den något bristfälliga men inte så pjåkiga uppföljaren till succéen från 2009 hade Isobel händerna fulla med att medla mellan magiker och templarer, Qunari och människor samt alla möjliga som hade den minsta form av fnurra på tråden i Kirkwall.

Miljöbild från Dragon Age inquisition

Här utforskar man i godan ro och så kommer det ett troll!

Nu var det äntligen dags för mig att åter igen skriva vidare på min berättelse, för det är så jag ser på det. Min förtjusning över böcker, TV-serier och spel kan kokas ner till en gemensam nämnare; historieberättande. Om du kan berätta en bra historia, då har du min odelade uppmärksamhet. Det är det som också gjort mig så förtjust i Dragon Age. Förutom det rena spelandet är det min möjlighet att påverka hur historien forskrider och att mina beslut verkligen formar framtiden, som gör det så njutbart.

2014 var en riktig vargavinter och även om jag köpte spelet samma dag som det släpptes satte jag inte in det i spelkonsolen utan väntade tålmodigt. Jag hade en plan för spelet och tänkte inte bryta mot den. Den tionde december skulle jag börja spela. Inte en dag tidigare. Den nionde december skulle jag nämligen operera min fot. Jag hade fått reda på att det inte skulle vara någon lek efteråt och insåg att timingen ändå kunde användas till min fördel. Jag skulle bli sängbunden i några veckor, men tänk om jag ändå kunde göra det till något positivt? Jag bestämde mig för att använda spelet som min räddning från immobilitet och tristess.

MER OM DRAGON AGE: När spel tar ton: Dragon Age: Inquisition

Den elfte december satte mitt äventyr igång. Inte den tionde som jag planerat, men den första dagen var…ingen lek som det förutspåtts. Alls. Så den elfte december startades spelet upp. Jag skapade min spelkaraktär Igreyne, återigen en magiker. Jag har en preferens, det måste medges. Spelet startade med en explosion, bokstavligt talat och så var jag igång.

Jag satt, blek och smärtpåverkad, med foten i högläge medan jag blev serverad te och mat när jag kunde äta, och såg en värld öppna upp sig framför mig. Istället för att vara Andrea i mycket smärta i ett vintrigt Skåne, var jag Igreyne, en kraftfull men oerfaren magiker som kastades in i skeenden som var större än hon någonsin föreställt sig.

Jag slogs, rekryterade folk, valde sidor och utforskade. Jag var i öknar, skogar, träsk och kuststräckor med dramatiska vågor. Jag red, sprang och hoppade, allt medan jag själv var sängbunden eller kröp runt hemma på händer och knän. Det här var dataspelande i sin yttersta form. Underhållning, distraktion och interaktivt historieberättande. En dörr ut i en annan verklighet. Högst välbehövlig eskapism.

Dragon Age - Storm Coast

Stormkusten, ett av mina favoritställen i Thedas

Jag var begränsad men samtidigt väldigt fri. Att dataspelande inte används mer inom sjukvård är märkligt. När jag för ett år sen såg en VR-app för vaccinering blev jag fascinerad. I VR-världen kan barnet utforska en fantastiskt vacker och färgrik värld, en äng fylld med ljus och blommor. Och sen där från ingenstans kommer ett litet snabbt stick. Men samtidigt kommer det en vacker regnbåge! Det är inget annat än briljant, i all sin enkelhet.

DRAGON AGE 4: Dragon Age: The Dread Wolf Rises – teaser-trailer

Särskilt minnesvärt för mig var när jag utforskade Stormkusten i spelet.  Jag kom runt en krök och såg en episk strid mellan en drake och ett troll. Jag stod bara och tittade på kampen framför mig innan jag försiktigt smög runt giganterna. Det där var långt över min nivå vid det tillfället men bidrog till känslan av att allting inte bara roterade runt min karaktär. Det skapade det där djupet i Thedas som får fansen att tugga fradga av att se en illa genomtänkt teasertrailer under 2018 års Game Awards. Det är vad som gör att jag nästan blir gråtfärdig av att läsa Jason Schreiers olycksbådande rapportering kring nästa spels utveckling. Jag kan knappt bärga mig till att få ge mig ut i Thedas igen. Förhoppningsvis behöver jag inte smärtstillande med på resan när det väl är dags igen.