Låt mig oss börja med att omedelbart bara riva av plåstret kring det ni alla vill veta. Är Astro Bot bra? JA. Många gånger JA. Det är fantastiskt bra. Det är en riktigt kanonspel som alla Playstation 5-ägare borde ha i sin spelsamling. Det är det bästa plattformspelet jag spelat sen Bowser’s Fury i 2021 och det är tveklöst än så länge min GOTY för 2024.

Då var det sagt.

Idag på morgonen när jag klarat slutbossen klockade jag in på 20 spelade timmar där jag hittat 57% av spelets alla godsaker. Huvudstigen tar dig längs 21 stycken nivåer fördelat på fem galaxer men här finns såklart otroligt mycket mer. Dessa galaxer kryllar nämligen med miniplaneter och hemligheter av alla dess slag.

Då har jag dessutom inte räknat med bosszonerna och den planet som följer som extra belöning efter varje avklarad batalj. Så ur det perspektivet kan vi addera fem till tio stycken ytterligare nästan fullgoda banor.

LÄS MER OM SPELETS BOSSDESIGN OM NÅGRA DAGAR.

Jag gillar verkligen upplägget med att följa upp en bossstrid med en extra bana som är en kul belöning för ett väl utfört arbete som kommer kittla Playstation-själen i dig. För är det något som Astro Bot-serien alltid gjort så är det just att vara ett ymnighetshorn av fanservice för Playstation-älskare.

Astro Bot-universumet dryper av Playstation-historik i formen av ikonografi, banor, musik och alla små robotar som klär ut sig till allsköns Playstations-kändisar.

Till skillnad från Astro’s Playroom-infallsvinkeln att behandla gästspel som påskägg där man kunde hitta kameramän som spelade in sekvenser från spelet med robotar iklädda olika dräkter från Playstation-historiens karaktärer så är dessa s.k. VIP-modeller i Astro Bot själva målet med upplevelsen. Dom är genre-motsvarigheten till stjärnor, shines, jiggies. Kalla det vad ni vill.

På varje bana samlar du på robotar, Astro Bots många pansarpolare, där några är av standardmodell medan vissa är av VIP-typ. Jag tröttnar aldrig på att hitta en VIP, klura en stund vilket spel den är från och läsa den balla medföljande texten. Det ska även tilläggas att dessa VIP-droider inte nödvändigtvis bara kommer från Playstations egen spelkatalog utan här har Sony gått runt och frågat om lov att få använda alla möjliga spelikoner som associerats med det 30-åriga varumärket.

LÄS MER OM SPELETS ORDVITSAR OCH SKÄMT OM NÅGRA DAGAR.

Utöver robotar jagar man även runt efter pusselbitar och det tredje elementet som vissa banor gömmer kan vara en alternativ utgång som leder till spännande okända platser och högre utmaningar. För även om huvudstigen i Astro Bot är förhållandevis enkel att vandra så finns det definitivt avstickare som ställer ens färdigheter på betydligt högre prov. För om vi snabbt ska tala om Astro Bot som plattformshjälte så är hen väldigt simpel när det kommer till repertoaren av rörelser i förhållande till sina jämlikar i genren.

Vår lilla gynnare hoppar inte särskilt högt och använder raketer under fötterna för att kurskorrigera som en effektivare F.LU.D.D. Utöver det kan Astro Bot på sin höjd veva med händerna och bjuda på en skruv-attack. Därför är arsenalen av hjälpredor viktig för att variera den hoppiga rymdupplevelsen och här finns det mycket att ta av. Power ups som hjälper till med vertikal rörelse finns det gott om men här finns såklart mycket mer men det låter jag er upptäcka själva.

Astro Bots banor är generellt uppbyggda som de alltid varit. Det är förhållandevis linjära historier som stundtals kan expandera för att skapa utrymme att utforska och leta runt efter hemligheter i väldigt varierande miljöer. Team Asobi har 100% blivit sålda på Super Mario Galaxys “vi gör som vi vill”-mantra när det kommer till val av spelmiljöer. Inget är orimligt, allt är välkommet. Vissa miljöer känns superfräscha och olika något jag sett inom genren medan annat känns bekant men ändå har sin personliga lilla twist av påhittighet och viss pampighet.

För en som alltid föredragit den mer utforskande typen av plattformspel så som Super Mario 64, Sunshine, Odyssey och Banjo-Kazooie så passar denna speldesign mig alldeles utmärkt. Jag får lite av det bästa från två världar i Astro Bot. Vi kan kalla det restriktiv öppenhet. Robotarna man räddar agerar som nycklar för expandera hubben vilket tillåter mig att dyka djupare och djupare in i spelet medan pusselbitarna låser upp skoj saker i nämnda hubb.

Denna hubb går under namnet Crash Site och är navet för hela operationen att rekonstruera robotarnas kraschade Playstation 5-skepp. Här samlas varenda knatte man samlat på sig genom eskapaden och det är en ren fröjd att återvända till denna ökenplanet emellanåt och se hur det briserar av liv och rörelse.

Om första steget är att rädda en robot är nästa att gå till nedslagsplatsens enorma gacha-maskin, betala med sina insamlade mynt, dra i handtaget och hoppas att man får en lustig emote åt sin VIP-robot. De var redan från början roliga att se genom sin blotta närvaro men när de ges en emote så välsignas dem med en animation som bidrar till så mycket charm och glädje. Det är en briljant sätt att motivera jakten på fler VIP och gör robotarna till enormt roliga samlarobjekt äventyret igenom. Gacha-maskinen är förresten en av de konstruktioner som låses upp av pusselbitarna man plockar på sig och dessa byggnader bidrar främst till att skräddarsy dig, ditt skepp och det mesta kring dig.

Jag spenderade en stor andel tid på denna plats just för hur euforisk den är. Crash Site påminner mig om varför jag älskar spelhubbar så mycket och hur mycket jag saknar riktigt bra och ambitiösa sådana för de är tyvärr idag en bristvara. Detta är den bästa jag haft nöjet att utforska och leva i på väldigt länge. Den är en vital del av Astro Bot-upplevelsen och den är exceptionellt genomförd.

Då är det också tur att den bjuder på en av spelets absolut bästa musikstycken, vilket inte helt osökt leder mig till just spelets soundtrack som är av den där härliga syntwave-stilen som den alltid varit.

Kenneth Young som gjort sig känd för musiken från LittleBigPlanet, Tearaway och Astro Bot-serien är tillbaka, och bjuder helt enkelt på väldigt rolig musik åter igen. Här finns teman och låtar som känns igen från tidigare spel men här finns även utrymme för experimenterande. Man kan tro att det vore lockande att bara glida fram på en räkmacka genom att tillämpa klassiska spelstycken från älskade titlar genom historien men det gör inte Young utan det är spelets originalkompositioner som tar mest plats vilket bidrar med spelseriens funkiga, syntiga och digitala atmosfär.

LÄS MER MUSIKSTYCKET CRASH SITE OM NÅGRA DAGAR.

Även om jag älskar spelmusik så stuvar jag oftast undan den när skriver om spel, som helhet, man måste prioritera. Undantaget är om den sticker ut rejält men det är just vad den gör i Astro Bot. Musiken tar plats och är en stor del av upplevelsen, precis som det ska vara i ett högklassigt plattformspel.

Det är ofantligt kul att se ett plattformspel som getts både tid, resurser och budget som inte är ett Super Mario-spel. Jag klankar absolut inte ner på briljanta indie-plattformare som gjort sitt yttersta i många år men det är något särskilt med att spela ett spel inom genren med höga produktionsvärden.

Exempel på detta är den vansinniga mängd prylar och pinaler som kan vara synlig på skärmen samtidigt. Oavsett om det är ädla stenar, ekollon, bollar, godis eller annan allsköns bråte så bombar spelet skärmen med detaljer. De som spelat Ratchet & Clank: A Rift Apart kan ha ett hum om vad jag talar om. Spelets drar även nytta av DualSense alla tänkbara funktioner och är därmed likt Astro’s Playroom en mästarklass i hur haptik kan användas i våra spel för att göra det mer än en gimmick och faktiskt lyfta upplevelsen till något alldeles extra.

Som extra grädde på moset finns här unika animationer och skriptade sekvenser som alltsom oftast överraskar och bjuder på oväntade händelser på många av spelets banor. Det gillas även att leka med skala till och från. Det finns alltid något att överraskas eller förundras över i denna rymd-odyssé.

Det märks tydligt att Team Asobi vill utforska ny mark när det kommer till vad man kan göra med genren när man har en monstermaskin som Playstation 5 i ryggen. Astro Bot känns sällsynt och lyxigt. Det är precis vad genren förtjänar.

Jag har alltid varit skeptisk till ordet spelglädje. Det känns retoriskt slappt att använd i brist på annat. Därför använder jag det personligen sparsamt men Astro Bot är uppriktigt definitionen av spelglädje just p.g.a. hur bekymmersfri hela expeditionen känns. Allt rör sig i takt till den klämkäcka musiken, världen bubblar över av gulliga robotar som bara vill roa och dumma sig. När dessa dessa kromkrabater samlas för att skapa broar och stegar genom att samlas i 100-tal både imponeras jag och ler från kind till kind. Allt känns glädjefullt rakt igenom och det smittar av sig genom rutan. Det är ett lyckopiller av binär kod.