I vår värld existerar det musik som har inneboende associering med specifika teman. Det beror såklart på att vi blivit hjärntvättade av hur dåtidens media valt att skildra vissa teman och hur det i sin tur var så framgångsrikt att vi nu bara accepterar det som en universal sanning.

Anledningen varför jag nämner detta är för att Crash Site, hubben i Astro Bot, är djupt stöpt i de musikalisk regler som spagettivästern lärt oss att uppskatta och älska. Aaron Copland började etablera detta sound i baletten i Billy the Kid från 1938. Detta följdes sen upp av kompositörer som Elmer Bernstein och Alfred Newman, men det är tveklöst Ennio Morricone som cementerade detta ljudlandskap i samband med filmer som A Fistful of Dollars ,The Good, the Bad and the Ugly.och så ofantligt mycket mer.

Vi känner alla igen tonerna som blev etablerade under åren 60-75 då spagettivästern-genren frodades och de är idag så djupt förknippade med vilda västern att det är svårt att dissociera från dessa specifika noter, konstruktioner och instrument. Det är idag djupt ingrott i folksjälen.

Jag måste erkänna att jag blev väldigt överraskad när ökenplaneten jag kraschlandat på började sprida denna klassiska ljudbild. Jag trodde jag stod i en klassisk öken och var därmed redo att höra musik i stil med ”Trapped in Time” från samma spel eller något mer Astro Bot-neutralt eftersom det trots allt var hubben jag sprang runt i. Istället valde Kenneth C M Young att överraska genom att hedra Morricones musikaliska arv med detta makalöst käcka musikstycke som jag hade noll problem att lalla runt till i evigheter med jag studerade VIP-robot-animationer och dioraman av hjärtans lust.

En ensam gitarr inleder allt lite stillsamt, i bakgrunden kan även en lustig vibrerade mungiga höras försiktigt. Den kommer omedelbart ta mer plats så fort tempot skruvas upp när gittaåsträngerna börjar sjunga rappare. Vid dess sida sällar sig ett annat klassiskt vilda västern-ljud, nämligen den ikoniska visslingen, och den visslar på exakt det där viset som du förväntar dig i en film på temat. 

Här hör man även de första spåren av Astro Bot-elementet med digitala lekfullheter. I detta fallet väljer Young att låta tonerna elektronisk stamma för att påminna dig om att detta är ett Astro Bot-soundtrack och inget annat.

LYSSNA På MER MUSIK: Spelmelodier vi minns: Pizza Tower – It’s Pizza Time!

Galloperande trummaskiner och en ”wobblande” basgång skänker soundet fyllighet för att ge musiken både häst och ryttare i sin musikaliska galopp. Detta parti avslutas sen med en sampling av västerninspirerad triumf och mungige-kärlek.

Därefter glider fiolen in och får kort därpå sällskap av mariachi-trumpeter. Värt att uppmärksamma är även att en digital trumvirvel smyger sig i det här partiet för skapa ytterligare textur och energi medan trumpeterna äter upp mer och och mer av ljudmattan, för att inte tala om hur trumvirveln eskalerar sitt tempo rejält.

Efter ytterligare ett mungige-varv kommer mitt personliga parti, introduktionen av en gitarr med stålsträngar som för mig verkligen definierar det här soundet som jag belyst i hela den här genomgången. Här är den rejält sönderdistad men det skänker verkligen effekt och extra flärd åt sessionen. 

Den ges sen sällskap av allt det andra vi hört fram till denna punkt med undantag för trumpeterna. En annan intressant sak som sker här är att ett piano lite oväntat smyger sig in och kör sitt eget race med en nästan drömsk lycklig slinga som ytterligare adderar nivåer att älska till det här stycket. Det sista som ansluter sig en kort stund är en kör, bara för att ge lite extra piff och puff till hela föreställningen, och finalen nås genom att alla i kören plockar fram sin mungiga och flyger iväg till nya okända galaxer.

Det roliga med det här melodistycket är att allt från första ton till sista skriker vilda västern. Jag skulle inte påstå att Crash Site som plats i sig själv ger från sig denna känsla men p.g.a. musikvalet som klär in upplevelsen så är den för evigt i mitt hjärta lassoinhalad till den amerikanska västerns vildaste era.