Visst är det underbart när saker och ting är på sin plats? När allt har en tydlig ordning och placering. Den där underbara känslan som infinner sig när en ska källsortera och det är tydligt markerat var alla saker ska slängas. Eller när en sorterar tvätten och varje plagg har sin angivna plats i garderoben eller byrån. Nån annan som känner igen sig…? Inte?

Personligen känner jag hursomhelst en enorm tillfredsställelse när ovan nämnda situationer uppstår. Därför kändes det också självklart att Wilmot’s Warehouse skulle träffa mitt i prick hos mig. Låt oss snacka lite spel!

I Wilmot’s Warehouse ska jag i rollen som den glada, lilla krabaten – förlåt, kvadraten – Wilmot sortera och organisera i en stor och inledningsvis tom lagerlokal. Till lagret kommer med jämna mellanrum leveranser med kvadratiska föremål föreställandes olika saker. Mitt jobb går sedan helt enkelt ut på att kategorisera dessa på ett sådant sätt att jag kommer ihåg var de är och lätt kan hitta tillbaka till dem.

Mekaniken är enkel: jag använder en knapp för att plocka upp, en annan knapp för att släppa ner och ytterligare en knapp för att plocka upp en hög föremål av samma sort. Har jag plockat upp ett föremål och fortsätter trycka på plocka-upp-knappen kommer jag att plocka upp angränsande föremål av samma sort eller i samma riktning. Håller jag däremot ner knappen kan jag styra och välja exakt vilka angränsande föremål som Wilmot ska fortsätta plocka upp.

ANNAT ATT PLOCKA UPP: Ett bättre grepp om det bärbara

Redan i spelets tutorial blir det uppenbart att det är upp till mig som spelare att välja hur jag ska organisera mitt lager. Jag uppmanas att själv hitta på olika kategorier för att sortera de olika föremålen. Så småningom märker jag att jag dessutom kommer behöva använda mig mycket av fantasin eftersom de olika kvadraterna med föremål varierar i tydlighet kring vad de ska föreställa. Vissa saker är väldigt självklara men ibland kan det vara ganska svårt att avgöra om det exempelvis rör sig om en boxningshandske eller en röd kaktus. Därför dyker det upp tillfällen då en helt enkelt får bestämma sig för att ”det där är en jordnöt” och att den således kan passa in bra i ätbart-kategorin.

Men plötsligt kommer det nya föremål som ställer till det. ”Vad fasen ska jag göra med en riddarhjälm? Jag har ju ingen kategori för det. Jahapp, då får jag väl ta och göra en huvudbonad-kategori. Eller borde jag kanske kategorisera den efter färg?” Allteftersom spelet fortgår tvingas jag att tänka om och hitta på nya fyndiga sätt att hålla koll på mitt lager. Mot slutet får jag dock ge upp på att minnas varje enskild kategoris exakta placering och istället försöka komma ihåg vilken generell del av lagret jag ska leta på.

Wilmot’s Warehouse består av två huvudsakliga delar. Den ena rör de varuleveranser som kommer till lagret, vilket också är själva sorteringsbiten av spelet. Den andra delen är när orderluckan öppnas och fyra av mina medarbetare behöver varsina högar specifika föremål av varierande antal levererat till sig. Då gäller det att så snabbt som möjligt leta reda på dessa och förse varje kollega med rätt vara.

Både lagerplock och leverans till luckan går på tid. Medan jag har tre minuter på mig för upphämtning och sortering från lastkajen får beställningarna en och en halv minut. Som tur är får jag andrum för ordentlig inventering var tredje leverans. Då kommer en extra stor laddning föremål som jag i godan ro kan sortera in utan någon tickande klocka.

Genom att klara av leveranserna så fort som möjligt belönas jag med stjärnor som jag sedan kan spendera på uppgraderingar. Bland annat kan jag köpa förmågan att bära fler saker åt gången, möjligheten till en aktiv speedboost, eller demolering av en av de sex stora pelare som står och tar upp utrymme på lagret. Jag kan också köpa en liten robotmedhjälpare vid namn Borky som hjälper mig att plocka upp varorna och sortera dem enligt mitt eget mönster.

Allteftersom du får fler nya sorters varor börjar utrymmet att tryta och du tvingas ut i lagerlokalens alla hörn för att utnyttja varenda ruta till fullo.

Även fast Wilmots kollegor efterfrågar olika saker i luckan går det utmärkt att bära med sig alla dessa på en gång – en aspekt jag tyvärr glömmer till och från. Genom att plocka upp fler saker åt gången sparar jag tid och slipper springa till samma del av lagret två gånger i onödan. Dock blir det snabbt väldigt trångt allteftersom lagret utökas med fler olika föremål. Stora ordrar blir riktigt utmanande att bära med sig i gångar som bara är två eller tre rutor breda. Eftersom det inte går att omforma högen när den väl har plockats upp måste jag försöka tänka till ordentligt innan jag plockar upp de olika varorna så att jag faktiskt kan ta mig fram.

FLER RECENSIONER: Ni no Kuni: Wrath of the White Witch

Den huvudsakliga utmaningen ligger som sagt i det kontinuerligt minskande utrymmet och spelarens förmåga att komma ihåg sitt eget sorteringssystem. Men hur mycket jag än tycker om det här konceptet är det största problemet med Wilmot’s Warehouse bristen på variation. När jag har spelat igenom de första 10-12 leveranserna har jag i princip upplevt allt spelet har att erbjuda. Varje ny leverans får jag fyra nya föremålskategorier till mitt lager och redan från start visar rutnätet som successivt växer fram att det kommer bli 200 block totalt. Efter lite snabb matte kommer jag fram till att detta innebär femtio spelomgångar med nästan exakt samma upplägg, vilket blir väldigt repetitivt. Det enda som blir aningen annorlunda är att det blir svårare att bära med sig flera block åt gången för att det är så trångt, samt att de uppgraderingar jag köper har en smärre inverkan på mitt sätt att spela.

Jag har brottats lite med att försöka placera in Wilmot’s Warehouse i något slags etablerad spelgenre. Om jag får dra en parallell till filmmediet skulle jag kategorisera det som ett feelgood-spel. Även fast det finns en stressande faktor i och med att delar av spelet går på tid upplever jag helheten som ganska terapeutiskt. När jag lyckats komma på en ny fungerande kategori eller plockar upp nya föremål som passar perfekt in i en kategori jag redan har infinner sig den där härliga känslan jag beskrev inledningsvis. Tyvärr varar den inte särskilt länge under spelets senare halva.

Som idé träffar Wilmot’s Warehouse som förväntat helt rätt hos mig. Däremot hade jag önskat att det funnits ytterligare ett lager – pun intended – i spelet; att utvecklarna hade vänt helt på steken ungefär halvvägs in och erbjudit något nytt. Som det är nu blir det långrandigt och har ganska lite omspelningsvärde. Men för den som inte är ute efter mer än ett behagligt tidsfördriv att ägna ett par timmar åt passar det här spelet bra. Bara luta dig tillbaka och låt din inre neat-freak ta över.