Det visade sig att 2019 skulle bli det år då jag kom att spela många fler spel än jag någonsin tidigare spelat under ett år. Sen jag blev en del av Player 1-redaktionen har jag av förståeliga skäl fått mycket mer på min speltallrik, inte minst vad gäller dagsaktuella spel. Jag har också fått spela många spel som jag, om jag inte hade haft mitt skribentuppdrag, aldrig hade testat annars.

Nu tänkte jag presentera de spel som jag har haft allra roligast med under året som gått. Inte helt otippat kommer min lista bestå enbart av sånt som jag spelat i recensionssyfte. Men låt oss börja med ett par hedersomnämnanden som fått stryka på foten.

Hedersomnämnanden 

Northgard: Relics
Det är lite på gnällen att det här spelet räknas som att ha släppts under förra året, för grundspelet kom ut redan 2017. Men tillägget Relics släpptes 2019 och var också anledningen till att jag fick chansen att spela den här realtidsstrategi-pärlan. Det är det mysigaste spelet jag har spelat inom sin genre. Det såg snyggt ut, var roligt att spela och kunde erbjuda rejäl utmaning om jag så ville. Om den här topplistan varit för 2017 hade det tveklöst fått en riktig placering.

Beat Cop
Det såg inte mycket ut för världen och jag hade inga höga förväntningar alls på det. Men att som snut i 80-talets New York försöka jonglera underbetald hederlighet med vinstgivande korruption var mycket mer underhållande än jag hade kunnat ana. Grafiken var grundläggande men ändå uttrycksfull och spelmekaniken så enkel att det gick fort att ta till sig.

5. Robbie Swifthand and the Orb of Mysteries

Det här är vanligtvis inte min kopp te. Spel som är kasta-handkontrollen-svåra brukar inte alls falla mig i smaken. Det hade i vanliga fall fått mig att faktiskt lägga ner Switchen och göra något roligare. Men balansen mellan frustration och underhållning är så hårfin i Robbie Swifthand att det fick mig att bita ihop och köra ända in i kaklet.

Banorna var precis så lagom långa att det aldrig kändes omöjligt att hela tiden börja om från början för att klara av dem. Visst blev jag förnedrad av spelet flera gånger om, men det gjorde det bara ännu mer tillfredsställande när jag till slut lyckades. Jag klarade varenda bana och lyckades hitta samtliga gömda mynt. Dödsantalet hamnade någonstans strax under fyrsiffrigt, men hjälp vad kul jag hade!

4. Superliminal

Superliminal dök upp sent på året men lyckades precis sno åt sig en listplacering. Jag behövde inte titta länge på det för att inse att det var något jag skulle tycka om. Fysikpussel är rakt upp i min gränd och allt som påminner ens litegrann om Portal kastar jag mig över. Spelidén med perspektiv som huvudsaklig mekanik såg häftig ut redan i trailern och levde absolut upp till förväntningarna. Det gick snabbt att förstå men blev lika snabbt klurigt igen och fortsatte att utmana till slutet. Medan det inte kändes särskilt banbrytande kändes det heller aldrig gammalt eller urvattnat. Spelet var kort men jag tycker att utvecklarna gjorde klokt i att inte dra ut på det för länge. Dessutom var det oväntat obehagligt på sina ställen. En oväntad men fullvärdig fjärdeplacering.

3. Cathedral

På ytan såg det ut som precis vilket retroflörtande plattformsspel som helst. Det visade sig dock överraska i både svårighet och storlek såväl som estetik. Det kändes genomgående klurigt, utmanande, underhållande och snyggt. Nog fick jag nöta för att klara spelets samtliga bossar men det kändes aldrig övermäktigt. Dialogen har en underfundighet och ett fjärde-väggen-brytande som gör att spelet sticker ut bland andra likande spel.

Cathedral är dessutom ett lysande exempel på att metroidvaniaspel spelas bäst med handkontroll. Jag började spela med tangentbord men förstod ganska snabbt att usb-kontroll nog var rätt väg att gå. Om inte annat så för att slippa dö riktigt lika ofta. Och kontrollen i det här spelet är supertajt! Det blir till en vacker dans i fingerfärdighet när jag måste sammanväva hopp, svärdshugg, sköldparering, magier och specialföremål för att navigera mig igenom spelet och göra ner fienderna. Det slutade aldrig att varken utmana eller vara roligt.

2. The Occupation

Eftersom jag redan har skrivit både en recension för The Occupation samt en motivering som ett av decenniets viktigaste spel ska jag inte bli långrandig här. Jag vill bara passa på att understryka att det här är ett fantastiskt spel.

Precis som jag har nämnt tidigare engagerade det här spelet mig på ett sätt jag inte känt på väldigt länge. Stämningen är tät spelet igenom och mysteriet som nystas upp är intressant. Men behållningen ligger såklart i det underbara och samtidigt förhatliga realtidselementet. Det simpla faktum att det inte går att gör allt i spelet gör det både frustrerande och nervkittlande. När jag ställs inför ett val måste jag offra det ena eller det andra; jag kan inte välja båda alternativen. Var jag ska spendera mina sista fem minuter innan säkerhetsvakten låser ner arkivet jag just nu befinner mig i? Ska jag fortsätta rota bland filerna eller försöka smyga mig igenom lufttrumman in till rummet intill?

Även om jag fortfarande inte funnit tid att återbesöka det har jag för avsikt att så snart jag får möjlighet spela det igen.

1. Days Gone

Nu kanske ni tänker ”men gav inte du Days Gone bara en sexa i betyg när du recenserade det?” Jo, det stämmer alldeles utmärkt. Men min svala recension till trots fortsatte jag spela vidare stötvis även efter att mitt recensionsuppdrag var färdigt. Plötsligt fann jag mig längta efter att få återvända till det postapokalyptiska Oregon så fort jag fick lite tid över. Därför ser jag ser det här lite som min chans att återgälda det, med facit i hand undermåliga, betyg jag gav till Days Gone i våras. Hade jag kunnat skulle jag byta Days Gone till en sjua och Bloodstained: Ritual of the Night till en sexa – there, I said it!

Allteftersom jag fortsatte spela lyckades jag förbise många av de brister som hämmade den upplevelse jag fick när jag började spela (flera av dessa försvann också så småningom i patchningar). Huvudkaraktären fortsatte vara en halvhjärtad och träig stereotyp och handlingen var väl egentligen aldrig det som lyfte spelet. Men mekaniken, med en bra blandning av smyg- och actionelement, var dess styrka. Detta i kombination med att samla resurser för att bygga och modifiera föremål och vapen erbjöd lagom med variation och utmaning. Att dessutom kunna bränna runt på motorcykel i ett härjat men till viss del fortfarande vackert Oregon gav spelupplevelsen lite extra krydda. Måhända är inget av ovanstående något som får spelet att i någon längre utsträckning stå ut i mängden. Men trots det hade jag väldigt kul med Days Gone, och det blev så småningom det första spelet jag tog platinum i på PS4.

Därmed slår vi igen det kapitel som var 2019 och blickar framåt mot vad 2020 har att erbjuda. Det som just nu hägrar vid min horisont är främst The Last of Us: Part II, ett spel jag kanske egentligen inte känner att jag behöver men som jag är väldigt, väldigt sugen på. Dessutom har jag fått upp ögonen för Animal Crossing: New Horizons som ser ut att fullkomligt tala till min inre fixare. Spännande ska det bli!