Jag fixar inte skräck. Jag kan överleva en och en annan skräckfilm om jag tillåts täcka halva ansiktet med en kudde, men där går gränsen. Det som är så bra med filmer och serier är att handlingen fortskrider oavsett vad jag håller på med. Hjälten bränner spökets kvarlevor och räddar dagen vare sig jag gömmer mig bakom ett mjukt skydd eller ej, i spel är det däremot inte riktigt lika enkelt. Det är just därför jag har ett väldigt bra knep när det kommer till skräckspel: jag undviker dem likt pesten. För det mesta fungerar det väldigt bra, åtminstone fram till den stunden då ett till synes tryggt och trevligt spel kastar obehagliga scener mot en ovetande Andreas.

Alla som spelat den utomordentliga Arkham-serien vet att det knappast handlar om några läskiga spel. Visst finns det obehagliga inslag här och där, men de är mer psykologiskt obehagliga och inte riktigt ”flyga upp ur soffan”-läskiga. Därför väntade jag mig inte heller något sådant sommaren 2015 när det efterlängtade Arkham Knight trillade ner i brevlådan. Det jag då inte visste var att spelet skulle innehålla ett fruktansvärt sidouppdrag som skulle göra mig evigt osäker och skraj varje gång Batman susade mot hustaken i Gotham City.

MER BATMAN: Speciella stunder: När Arkham Asylum bröt den fjärde väggen

Har ni inte spelat Arkham Knight bör ni veta att en stor del av speltiden går åt till att flyga runt i den nyligen evakuerade staden i jakt på brottsligheter. Spelet har förädlat det alldeles lysande transportsystemet från föregångaren Arkham City där takskäggen används för att ge Batman ytterligare glidfart när han susar över hustaken med hjälp av sin änterhake. Glidandet över staden var en av de största dragkrafterna för egen del innan Arkham City släpptes och detsamma gällde för uppföljaren. Därför känns det extra sorgligt att spelet utsatte mig för detta svek.

En stund efter de första uppdragen hamnat bakom oss öppnas världen upp och vi får tillgång till Batmans uppdragslogg. Det är också här du som spelare uppmuntras utforska staden från ovan. Jag var en av många som gjorde just detta samtidigt som jag njöt av det ljuvliga transportsystemet. Jag började sakta närma mig marken och letade hastigt efter en byggnad att dra mig mot. Rätt som det var dök en passande takkant upp och jag tryckte på RB-knappen för att skicka iväg min änterhake. Medan jag akrobatiskt flög mot den höga byggnaden började kameran sakta zooma in, jag skulle precis kasta mig över kanten och glida vidare mot nya äventyr och… BAM.

Hastigt och plötsligt ställdes jag inför en lika delar oväntad som skräckinjagande syn i form av den enorma hybridskurken Manbat, en obehaglig fladdermus i mer än mänsklig storlek. Ett hårresande vrål och ett våldsamt slag mot min hjälte senare flög varelsen iväg och kvar stod jag på taket. I vanliga fall hade detta varit slutet. Här hade jag stängt av TV-apparaten och tittat på något snällt och mysigt på Netflix, men detta var ju inget vanligt fall. Jag var fast besluten om att se allt som spelet hade att erbjuda, jag hade ju sett fram emot det så länge, och denna traumatiska upplevelse hade nu förvandlats till ett sidouppdrag. Så det var bara att ge sig iväg på fladdermusjakt, trots att jag var tvungen att kisa med ögonen varje gång jag drogs upp mot de suspekta hustaken.

Även efter att uppdraget var avklarat och Manbat var neutraliserad hade jag svårt för att glida runt i staden på samma vis som förr. Arkham-spelen är knappast kända för sin förutsägbarhet och vi vet att det allra mesta kan hända (jag tittar på dig, Scarecrow), så en liten del av mig var länge säker på att ytterligare läskigheter väntade uppe på de mörka hustaken. Men tack och lov så klarade jag mig. Åtminstone till den allra första sekvensen i spelets ”New Game Plus”-läge, men det är en annan historia.

LÄS MER: Backspegeln: Batman: Arkham Asylum

Jag har som sagt väldigt svårt för skräck, och extra svårt blir det när jag själv måste styra kosan mot läskigheterna. Arkham Knight tog en aspekt som jag älskade med spelen och förvandlade det till något osäkert och spänt. Så småningom gick det såklart över, men om vi skulle bjudas på ytterligare äventyr i Batmans värld kommer jag återigen sitta där och vara livrädd för takskäggen.