Playstation kommer alltid vara en symbol för framgång och ett paradigmskifte vad gällde branschmentalitet, affärsmodeller och byte av industriledarskap. Alexander ifrågasätter dock konsolens och spelens relevans idag.

Idag är det hela 25 år sen Playstation äntrade konsolkriget där Nintendo och Sega duellerade för fullt. Ett krig som de med facit i hand skulle vinna och i sin tur göra att de blev synonyma med TV-spel. Ett av de stora samtalsämnena när Playstation nådde marknaden var hur den tog nationerna med storm, en efter en. Playstation blev ett fenomen som vi inte hade sett dess like av sen NES:ens dagar.

Playstation var den spelkonsol som på allvar började bygga ett fundament för att TV-spel skulle bli av med sin nördstämpel och bli en aning mer rumsrena, rentav coola. NES var riktad till familjer, Mega Drive och Super Nintendo likaså även om de också försökte fånga tonårs- och vuxenpubliken via sina löjeväckande, påklistrat coola och extrema TV-reklamer. Det är bara att kolla igenom en hög med gamla reklamfilmer så förstår ni precis vad jag talar om när det kommer till det bild- och talspråk man använde sig av. 90-talets början ger folk inre bilder av MC Hammer i glittriga vida byxor och kepsar; ord som “radical” och “stoked” var det häftigaste som kunde sägas.

Det existerade någon form av uppfattning att den stereotypa surfarmentaliteten var sättet att vara cool eller riktigt extrem på. Garth och Wayne från Waynes World skapade en slags nidbild av vår stereotypa syn på 90-talets uppfattning av coolt men blev ironiskt nog också uppfattade som coola, den tidens dudebros. Var människor såhär? Jag kan inte påstå att vi var så i Sverige i alla fall, men vad vet jag? Jag var 14 år vid denna tidpunkt och älskade artisten Scooter. Att vara hipp och trendmedveten har väl aldrig riktigt varit på min agenda så det var inget jag direkt lade märke till hos andra heller. Jag vågar likväl påstå att ingen direkt var på detta surfarvis, inte på riktigt. Faktum är att vi var på väg ut ur denna period vid 1995. Detta hade dock ingen informerat spelutgivare om så de körde på med samma tröttsamma, påklistrade och hippa stil i sina reklamer. Sen hände något: Playstation.

LÄS MER: Den mindre framtvingande 3D-revolutionen

Playstation marknadsfördes inte via skrik och skrän, grälla färger och fräna ord. Sony tog en annan infallsvinkel genom att vandra en mer artistisk väg. Jag kan inte neka till att även Sony gapade lite i bland men i grund och botten fick de fram budskapet att Playstation var lite mer raffinerat, lite mer coolt. Detta uppnådde de genom att förvåna, vara annorlunda och mer lågmälda. De genuint coola personerna är trots allt de som inte behöver skryta och påpeka hur coola de är – detta förstod Sony och därför förstod också vi till slut att vi inte kunde undervärdera kraften i Playstation. Vår insikt kom dels via marknadsföringen och dels genom alla lysande spel. Genom smart marknadsföring lyckades Sony få ett järngrepp om konsumenterna och med spelen behöll man dem.

Det jag skall tala om är dock inte reklam och marknadsföring utan om spelen, det kändes bara relevant att först måla upp en bild av hur världen såg ut för över 20 år sen. Bortsett från vad media matade oss med hade spelindustrin nämligen en otäck identitetskris p.g.a. vad moderniteter som CD-ROM och FMV (Full Motion Video) kunde tillföra till spelen vi konsumerade. Vi visste vilka succéer Super Metroid, Mega Man X, Sonic the Hedgehog och Super Mario World var; 2D-plattformsspel eller actionspel var de spel som enligt tradition blev riktigt framgångsrika på konsol. Detta var på väg att förändras.

Det nya utrymmet på CD-skivor lockade utvecklare så till den grad att experimentlustan tog över, vilket resulterade i några år med interaktiva FMV-baserade spel på konsoler som CD-I, Mega CD och 3DO. Väldigt många förstod sig helt enkelt inte på mediet och hur man skulle tillämpa mellansekvenser, än mindre narrativ, i spel. Spel försökte plötsligt imitera film och det gick som det gick. Det resulterade i några år med vidrigt usla halvspel där utvecklarna glömde bort de grundläggande byggstenarna för vad som gör utgör ett bra spel eller ett spel över huvud taget. Det första riktigt ordentliga steget togs istället inte förrän spelhusen faktiskt kunde börja nyttja polygoner på allvar i spelmaskinerna. Playstation var en av de första konsolerna som gjorde det med bravur – och därmed var spelindustrin på väg åt rätt håll igen.

Man skapar inte en framgångsrik konsol utan bra spel. Genom aktiv och effektiv dialog med världens främsta spelutgivare lyckades Sony tillsammans med sina egenägda studior leverera spelen som kunderna ville ha. Hösten 1995 var en period då världen blev bekant med varumärken som Ridge Racer, Wipeout, Destruction Derby, Twisted Metal, Ace Combat och Tekken. När man ser tillbaka på detta inser man snabbt hur konsolen kunde bli så inflytelserik inom en så kort tidsrymd. Förväntar man sig något annat av en konsol som lade grunden för många framgångsrika serier redan från dag ett?

Här kommer dock knorren på det hela. Alla dessa spel, hur bra de än var 1995 och några år framåt, är idag knappt relevanta (med några undantag). Några av de varumärken jag räknade upp har helt dött ut, medan resten mest lever på gamla meriter eller att licensen fortfarande drar in lite pengar. Men bara för att något drar in pengar betyder det inte att dess relevans i industrin är stor längre. Det är just denna tanke som slagit rot i mig.

Jag minns när Twisted Metal återvände under E3 2010 efter många års tystnad. Jag avgudade Twisted Metal när det var nytt. Jag nötte säkert detta spel på samma vis som många idag nöter Fortnite, Overwatch eller Dota 2. Jag har spenderat löjliga mängder timmar i Mr. Grimm och Roadkill och kan konstatera att det var en älskad spelserie – för dess tid, vill säga. Idag vet jag med Twisted Metal för Playstation 3 som facit att serien och kanske hela genren har spelat ut sin roll. Subgenren car combat ser ut att ha sett sina bästa dagar. Kanske kan många nya idéer och koncept ingjuta nytt liv i varumärket men jag är faktiskt skeptisk. Jag hoppades på Playstation 3-spelet men känslan var verkligen inte densamma. Jag trodde inte jag växt ifrån konceptet men det kanske jag hade, det kanske hela världen hade. En gång i tiden superpopulär, nästa dag förlegad. Denna känsla får jag av många spel som startade sin karriär på Playstation.

Destruction Derby är också ett bilspel där spelarens destruktiva ådra gavs adrenalinkickar. Ju mer tiden gick desto mer miste konceptet sin glans även här. Det kan bero på att utgivarna mjölkade dem torra men även på att tidens tand helt enkelt inte varit snälla mot dem. På samma vis som det inte är hippt med vida flanellbyxor längre är det inte lika tufft med bilactionspel som Twisted Metal och Vigilante 8. Det var häftigt att åka nästan helt på sniskan genom kurvorna i Ridge Racer i mitten av 90-talet men idag finns det så många racingspel som byggt vidare och förfinat liknande koncept att Ridge Racer känns kraftigt daterat.

PLAYSTATION HADE GRYM MUSIK: Veckans spelmelodi: Gran Turismo – Moon Over the Castle

Wipeout var ett av Playstations starkaste kort. Det var vrålsnyggt, snabbt och hade licensierad techno- och drum & bass-musik från artister som Chemical Brothers och Prodigy. Det var ett racingspel som snabbt fick väldigt god ”street cred” i de flesta tonårskretsar, och det är ett av de främsta skälen att TV-spelen plötsligt blev en mer accepterad underhållningsform än tidigare. För nu började spelen nästla sig in hos en vuxnare publik, en publik som inte i samma grad eller ens alls var beroende av några föräldrars ekonomiska uppbackning. Därigenom hittade man en ny målgrupp av konsumenter och marknaden växte. Det skulle dock dröja ungefär fem till tio år till innan spelkonsoler fanns i var mans hem, men det var med Playstation och Wipeout där mycket av det här inleddes.

Idag är Wipeout ett varumärke som på sin höjd gör sig bäst i lanseringar via Playstation Network, om ens det. Det har fortfarande ett troget fanfölje men det känns likväl som att det mist sin relevans i dagens spelsamhälle. Ett nytt Wipeout-spel är inte samma event längre. Människor, smaker och krav förändras och desto mer beroende och influerad man är av sin samtid desto större risk löper man att kännas som en fossil 10, 20 eller 30 år senare.

Det finns så mycket i Playstation-andan och spelen som tydligt visar varifrån konsolen kommer, vilka rötter den har och vilken mentalitet som genomsyrade den och samhället i stort under 90-talet. Det är en konsol vars framgång låg i dess förmåga att hantera polygoner effektivt – idag ser de flesta Playstation-spel ut som något som katten släpat in. CD-skivan tillät riktig musik samt ljud- och talsamplingar, men är det någon som tycker detta är imponerade idag? Dessutom var röstskådespelet från denna tidiga period rent ut sagt horribelt och detsamma kan sägas om många av de hundratals CGI-sekvenser som Playstation-spel innehöll. Väldigt få av dessa kan vi se på idag utan att rynka på näsan. Medan ett Super Nintendo- och Mega Drive-spel fortfarande kan se fantastiskt ut upplevs Playstation-spel ruskigt föråldrade. Saker som speldesign, val av genrer och de tekniska styrkorna i konsolen imponerar helt enkelt inte längre.

Vi kan aldrig ta ifrån Sony och Playstation den framgång de fick när maskinen var relevant. Däremot känner jag idag att Playstation och dess ursprungliga stall med spel inte direkt åldrats med värdighet. Konsolen och dess spel saknar någon komponent för att kännas tidlösa. Jag kan inte sätta fingret på detta, men föregående konsoler från Sega och Nintendo ger den där tidlösa känslan, Nintendo 64 (trots tekniska begränsningar) och Playstation 2 likaså. Det är något med utbudet som gör att många av dessa konsolers spel aldrig kommer kännas irrelevanta. I Playstation 2-biblioteket finns det spel från dess tidigare år som vid det här laget är snart 20 år gamla och fortfarande känns som tidlösa klassiker. Maskinen håller dessutom en grafisk nivå som gör att spelen ser bra eller acceptabla ut än idag.

Playstation förde rollspelen in i Europa och gjorde genren till en relevant och populär sådan för all framtid i väst. Tomb Raider, Metal Gear Solid och Resident Evil är också tydliga exempel på spel och en mentalitet för sin tid där våld, cool image, sex appeal och action fick en större betydelse och mer utrymme i industrin. Skälet till varför båda dessa lever kvar är främst att ägarna arbetat med att ge varumärkena nystarter, eller att utvecklarna helt enkelt varierat dem tillräckligt för att stå emot tidens tand. Därmed har självfallet även Playstation några riktiga pärlor i sitt förråd som förmodligen aldrig någonsin kommer att kännas föråldrade.

Playstation var en konsol som släpptes vid en tidpunkt när marknaden var mogen att expandera och den blev framgångsrik genom att leda sagda expansion. Sony tillfredsställde den specifika målgrupp som var på väg att växa ifrån Nintendo i sinnet; de såg snabbt till att utnyttja tonåringens typiska strävan att bli vuxen och ”mogen” medan Nintendo febrilt arbetade med Project Reality som inte skulle bli verklighet på ytterligare två år. Frågan är dock om dessa två år hade gjort någon skillnad i skenet av Sonys briljanta tajming och förmåga att känna samtidens puls och sedan leverera på ett strålande sätt. Även om det enligt min mening ledde till en konsol som i backspegeln känns föråldrad är det samtidigt ett bevis hur bra något kan göras när man agerar vid rätt tidpunkt och alla stjärnor står rätt.