Under veckan som passerat har jag sett till att få undan det sista av mina “spel från 2017 jag måste spela”-spel. Det spelet var inget mindre än Nier: Automata som hade oturen att släppas mitt i all Breath of the Wild- och Persona 5-hype. Jag har under året hört gott om dess soundtrack och när jag lyssnat på det har jag tyckt det varit helt okej men det var inte förrän all musik kom i kontext med spelet som saker verkligen började falla på plats.

Spelet kryllar med minnesvärda stycken så det är inte konstigt att det blivit nominerat och vunnit en rad musikpriser föregående år. För egen del är det melodier som City of Ruins, Memories of Dust, Amusement Park, Pascal, Birth of a Wish och Bipolar Nightmare som tilltalade mig mest.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Ys VI: Ark of Napishtim – Release of the Far West Ocean

En spännande sak med Nier: Automatas musik är att många stycken är inspelade upprepade gånger för presentera både avskalade och mer pompösa versioner av samma melodi. Det är ett smart och diskret sätt att förmedla känslostämningar. Utöver detta finns det även en bunt 8-bits-inspirerade versioner som spelas varje gång man äntrar 9S hacking-minispel. All musik flyter in i varandra genom dynamiska övergångar på ett sätt jag inte hört på ett tag.

Kompositören bakom musiken heter Keiichi Okabe. Han har till stor del arbetat med Bandai Namco men driver en frilansande musikstudio vid namn Monanca. Han har jobbat med Tekken-serien ända sen del tre och med Square Enix gjorde han musiken till Drakengaard 3 och Nier-serien, vilket var spelen som verkligen satte honom på kartan bland spelmusikfans.

MER SPELMUSIK: Metal Gear Solid 4 – Old Snake

Nier: Automata är influerad av klassisk musik med en tydlig tyngdpunkt på melankoli. På grund av sina teman fick Nier: Automata dessutom en mer mekanisk och lite råare ton än i Nier som utspelade sig i byar och gröna slätter.

Spåret Weight of the World är musiken som spelar när sluttexterna rullar, vilket är stycket vi skall fokusera oss på i dag då det stegvis får mer och mer innebörd desto fler av Automatas slut man når. En annan unik sak med just denna melodi är att den framförs på både engelska och japanska och inte bara det hittepå-språk som speldesignern Yoko Taro kommit på, vilket är det språk som övriga stycken ackompanjeras av.

Huvudsaklig vokalist för spelet är Emi Evans som sjunger på det s.k. angelic-språket som löper genom hela spelet men för specifikt den här låten lät man Nami Nakagawa framföra stycket på japanska och gav sångerskan J’Nique Nicole uppdraget att skriva och framföra den engelska tolkningen. Det ger låten lite olika betydelser och perspektiv beroende på vilket språk det framförs på och det är en smaksak vad många föredrar.

Det är en mysig och samtidigt oerhört sorgsen låt som växlar från tysthet till mer fylliga toner. Det är en i överlag ganska instrumentalt avskalad låt med stråkar och trummor där det faktiskt är sången i sig själv som verkligen förstärker kraften i den övergripande presentationen, oavsett vilket språk den framförs på. Här nedanför kan ni lyssna samtliga tre versioner.

Emi Evans version
https://youtu.be/94DuXnr-87Y

Engelska versionen av J’Nique Nicole
https://www.youtube.com/watch?v=Egn_VNVKzI4

Japanska versionen av Nami Nakagawa
https://youtu.be/mk8GmgeEbxc

Sen råkar det vara så att det finns en fjärde version av den här låten som gömmer sig i det så kallade ending E. Det råkar också vara min favoritversion av låten då den mixar alla versioner och låter dem vävas ihop snyggt. Utöver detta finns det även två extra musikaliska tillägg som jag inte kommer berätta om mer här för det skulle kunna uppfattas som en spoiler. Därmed avslutar jag Veckans spelmelodi-segment här och den som inte bryr sig om spoilers kan klicka sig vidare för att lyssna på min motivering varför denna mix är min favoritversion av stycket.

 

Klicka här för att se bild – Spoilers!

 Den växande musikaliska vägen mot slut E

De som nått slut E i Nier: Automata vet exakt vad jag pratar om. Vissa beslut man gör leder nämligen till eftertexterna som i sin tur leder till slut E. När dessa beslut är gjorda förvandlas de ordinarie eftertexterna till ett litet shoot’em up som påminner om spelets hacker-minispel där alla utvecklare, producenter, skådespelare och kodare skall skjutas ner innan deras egen laserdusch tar död på dig istället. Så fort texterna börjar rulla kan man höra hur Weight of the World tonar in men nu i en väldigt naken 8-bitsversion som lite senare får sällskap av sången där versionerna sen växlar sinsemellan tills man når vissa milstolpar i skjutandet.

Slutligen når man ett parti mot slutet då laserkaskaden blir en övermäktig och döden ofrånkomlig. För varje misslyckande frågar spelet om man vill ge upp, om vår blotta existens är meningslös, om spel är triviala ting och lika ofta svarar man nej. Slutligen börjar dessa frågar få sällskap av en massa upplyftande meddelanden från okända parter. Det verkar som folk hejar på på dig, att de önskar dig lycka till i din kamp och tror på dig. Det är rena rama Dragonball Z-slutet och otroligt stärkande för ens moral som skjutit febrilt i över 10 minuter.

Det hela kulminerar i att man till slut får frågan om man vill ha hjälp. När man väl sväljer sin stolthet och tillåter att andra kommer till ens undsättning omringas ens lilla skepp av flera andra likadana skepp vilket resulterar i betydligt mer eldkraft. I samma stund som man får sällskap kickar finaletappen av Weight of the World in där sångerskorna nu ackompanjeras av en stor kör och helhetsintrycket blir inget annat än en enda stor power-tripp där man känner sig stärkt och lyft av spelare runt hela världen. Denna ensliga vandring som började i 8 bit har plötsligt växt monumentalt till något som både känns passande och som ett värdigt slut på den långa resan.

 

En av årets starkaste symbioser av musik och gameplay. Fenomenalt.