Begränsad skärmtid är något jag tycker alla bör se över. Oavsett om man är en die hard gamer, eller en förälder som läser speltips på Aftonbladet.

Precis som förra blogginlägget inom kategori “spel & familj” så är skärmtid en återkommande fråga. Ska mitt barn sitta en begränsad tid framför skärmen? Får man fyrkantiga ögon? Etc. Förra inläggets ämne tog upp frågor kring barn och åldersgränser. Detta har varit en fråga som jag ändrat åsikt om relativt mycket sedan mina barn växt upp och blivit två spelande individer. Att basera sina åsikter på minnen från barndomen, likt jag gjorde kring ämnet innan barn, kan kännas väldigt rätt samtidigt som det kan bli väldigt fel tokigt. Det tyngsta argumentet där är troligtvis att barnets hjärna inte är färdigutvecklad och att den därmed kan pussla lite med ens minnen för att passa bättre med ens åsikter. Det är också ett barns minnen och tankar, inte ens förälders tankar. Lite som att; “När jag blir stor ska jag äta glass till frukost varje dag”.

Men nu tänkte jag lämna mitt senaste blogginlägg bakom mig och istället lyfta fram en annan tanke. Detta är en tanke baserad på lång erfarenhet inom spel och en lite kortare av att vara förälder. För visst är det så att barn vill spela. Jag är inte förvånad, jag vill med spela. Det är skitkul att spela tv-spel då man kan välja att uppleva i stort sett vad som helst. Nu har jag snöat in på Forza 7 vilket låter mig vara en racerförare någon timma på kvällen och köra bilar för miljontals kronor. Detta hade varit omöjligt i mitt vanliga liv. En annan dag är jag en polis, brottsling, skateboardproffs, äventyrare eller ja, vad som helst.

Jag började spela i slutet av 80-talet. Jag vill minnas att jag upplevde spelen betydligt snyggare då än hur de ser ut idag, troligtivis för att min hjärna fyllde i de saknade formerna och dimensionerna. Men mycket har hänt sedan min barndom, saker som gör att fler barn väljer att sitta framför TV:n än att gå ut och springa i skogen.
Nej, jag ska inte dra parallellen att spel gör barn lata och att ingen är ute längre. Däremot ska jag lägga ut mina tankar kring varför en viss form av påtvingad skärmtid faktiskt kan vara nödvändig i en mycket större utsträckning idag jämfört med 80-talet.

Med risk för att låta konspiratorisk så börjar vi med företagen. Det är ingen nyhet att företag vill tjäna så mycket pengar som möjligt, det är pengar som driver företagen framåt. Och hur fantastiskt det än är att uppleva en kreativ och öppen värld i ett plattformsspel så har det suttit folk och analyserat detta. Det handlar inte om en välgörenhetsorganisation som vill bjuda alla människor i världen på en fantastisk upplevelse. I de absolut flesta fall handlar det om multinationella företag som lägger pengar på att göra spelen så fängslande som möjligt. Detta är ingen nyhet, jag vet. Se bara på Blizzard och World of Warcraft. En perfekt balans mellan två triggerpunkter, morot och piska.

Super Mario Bros till NES = klara dig eller börja om. Super Mario till moderna Nintendo-konsoler = dö tills du får en kompis.

 

 

 

Denna analys och grundidé för en bredare/ökad försäljning ökar i samma takt som konkurrensen ökar, det vill säga enormt. Alla publishers vill ha en storsuccé, det är ju rätt självklart. Om vi backar till 80/90-talet så var spelen annorlunda på ett mer nördigt sätt. Balansen mellan piska och morot var inte riktigt lika genomgående. Vissa spel var svinsvåra och de lätta spelen räknas även dom som relativt svåra idag. Super Mario Bros till NES = klara dig eller börja om. Super Mario till moderna Nintendo-konsoler = dö tills du får en kompis som håller dig i handen genom hela banan.
“Men det är ju jättebra för min 5-åring, annars blir han ju bara arg på spelet”. “Ja, men kom inte och gnäll sen när han är fängslad, för den ilskan gör att barnet inte orkar spela 24/7.”

Visst är det gulligt och behändigt med en digital filur som hjälper de allra minsta att ta sig igenom banorna när det börjar bli för svårt. Men det är också en väldigt smart lösning av Nintendo att fängsla barnen i spelet. En “bonus” man får på köpet är att prestigen av att klara vissa spel försvinner helt när hjälpmedel som dessa läggs in.

Det jag försöker få fram är att barnens ökade beroende av spel och skärmar inte har så mycket med att barnen föds latare i dagens samhälle. Det har till viss del med att spel är mer psykologiskt genomarbetade idag jämfört med för 25 år sedan. Sen har vi ju de naturliga argumenten att det utvecklas fler spel idag, det är generellt roligare spel idag etc. etc.

Min slutsats i min tanke kring skärmtid kontra företagens spelutveckling är; Ge ditt barn svåra spel. Vill de spela plattform? Ge dem Super Meat Boy. Vill de köra bil? Ge dom Project Cars 2 och ställ in svårighetsgraden på något snäpp över lättaste. Ett svårt spel är jobbigare att spela då det är mer påfrestande och krävande för spelaren, man måste vara mer på sin vakt och man orkar helt enkelt inte av lika långa sessioner som exempelvis Skylanders som är en av de största “morotsspelen” jag testat. Svinkul idé och härliga spel, men de är byggda för att fängsla barnen framför spelet och få föräldrarna att köpa plastgubbar så långt som in i den djupaste programmeringen. Lite som ett digitalt fängelse med färgglada väggar.

Se över vad dina barn spelar, sätt dig in i det som spelas, prata med ditt barn om hur spelet fungerar, visa förståelse och respekt för ditt barns digitala leksak. Först då kan ni på allvar komma överens om hur länge man bör spela och vad man kan göra den tiden spelet är avstängt. Ni föräldrar som redan delar konsolen med era barn, ni känner säkerligen till allt detta, men tack för er läsning!