Min djupdykning i backloggen från förra året fortsätter och jag har börjat få upp ett ganska bra tempo. Senaste veckorna har jag hunnit avverka Gears of War 4, Middle-Earth: Shadow of War, What Remains of Edith Finch, Hellblade: Senua’s Sacrifice, Wolfenstein 2 The New Colossus, Batman The Telltale Series och expansionen Frozen Wilds till Horizon: Zero Dawn. Puh.

Precis som jag skrev i ett föregående blogginlägg blir det oundvikligen så att man börjar jämföra spel som egentligen kanske inte har någon anledning att stå sida vid sida förutom att de råkar ha spelats ungefär samtidigt av mig. Så var fallet med What Remains of Edith Finch och Middle-Earth: Shadow of War – den ena ett litet indiespel om en släkts livsöden, den andra ett episkt fantasyspel om en död man som säger ”YOU ANSWER TO ME NOW” hela tiden.

Så storyn i Shadow of War tar typ 30+ timmar någonting, sedan klår man en boss och får ett märkligt slut som egentligen inte avslutar någonting. För att sedan få det ”riktiga” slutet måste man försvara och attackera olika utposter 20 gånger, vilket kan ta allt från tio till tjugo timmar beroende på hur mycket riktiga pengar du vill lägga för att köpa höglevlade orcer. De kallar det för spelets ”end game”, trots att det i all väsentlig grad är ett single player-spel.

Så med andra ord betala eller acceptera en grind som tillslut kommer få dig att aldrig mer vilja höra en orc förolämpa dig med brittisk dialekt igen. Ett ”end game” kan vara toppen! Men den bör alltid vara frivillig och inte en del av huvudberättelsen. Shadow of War verkar egentligen bara vilja utöka den totala speltiden bara för att… Ja, de kan? Det finns för mycket fritid i världen?

Jag försökte köra på i två-tre timmar men nej, jag gav upp. Tanken på att behöva göra samma sak om och om igen bara för en cut scene blev för mycket. Jag kollade upp slutet på Youtube och satte sedan på What Remains of Edith Finch istället, ett finstämt och finurligt litet spel från Giant Sparrow som tidigare gjort The Unfinished Swan. Det var som att få dricka ett uppfriskande bubbelvatten efter dagar av Mordor-brun sörja! Älskade de små historierna om släkten Finchs livsöden. De var både överraskande och emotionella på ett vackert sätt. Och framför allt! Det tog mig två timmar och tjugo minuter att spela det från början till slut medans jag drack ett gott glas rött till.

De visste precis vad de ville berätta och skalade bort allt annat tjafs. Inga utfyllnader, sidospår eller oväsentliga spelmoment. Jag älskade det!

När jag tänker tillbaka på What Remains of Edith Finch har jag så många fler minnen från de där drygt två timmarna än vad jag har av mina 30+ från Shadow of War. Att veta huruvida man fyller en spelares tid med intressanta upplevelser är oerhört viktigt, men frågan är om det inte är viktigare att inse när man faktiskt inte gör det.