Som recensent av spel finns det alltid en längtan efter nydanande spel som känns fräscha och inte är uppföljare till någon tidigare succé. Fe är ett spel som många längtat efter och då det togs in under EA:s vingar har det även fått mer ekonomiska muskler att utvecklas och marknadsföras. Om det blev bra ska du snart få veta!

Zoink Games är en liten finurliga svensk indie-studio med ett antal väldigt speciella titlar bakom sig. Stick It to the Man är en av mina favoriter då spelet känns som om Gummimannen har rökt på och sedan gjort ett helvridet spel av sina tankar. Att sedan grafiken i spelet har ett underbart Picasso-liknande stuk är det som syr ihop påsen.

Fe

Spelstudions senaste verk är däremot en lugnare typ av spel och är mer åt hållet Miljöpartiet möter Picasso. Grunden i Fe är baserat på två enkla premisser, miljöförstöring och kommunikation. Världen du möter när du börjat spela är väldigt vacker och kantig, det mesta har en karaktär av granit i olika lila färger och du som spelare är en slags ekorre. Du kan bara röra dig fritt och hoppa ungefär 30 cm upp i luften, inga dubbelhopp här inte. Jag fick snabbt känslan av en öppen värld redo att utforskas, men väldigt många skutt senare och något mätt på att försök få något att hända i världen ville jag bara slänga handkontrollen i väggen och ge upp. 

LÄS MER: Recension av Iconoclast

Efter några djupa andetag och en kort paus fick jag tillslut kontakt med en blomma. Det skedde genom att sjunga på en viss ljudnivå/frekvens där jag och växten hamnade i en slags symbios. Tack vare vår lilla ”pratstund” kunde jag ta mig över ett hinder som stoppat mig innan. De två föregående meningarna är essensen av spelets uppbyggnad. Det är både spelets största styrka och svaghet, där kommunikationen är briljant genomförd och mycket tillfredställande om du använder en handkontroll med analoga knappar och vibrationer. Då all kommunikation sker utan text eller tal är du utlämnad till vad världen kan ge dig för ledtrådar. Problemet med det hela ligger i själva spelvärlden där allt är baserat på toner av samma färg, vilket gör det svårt att orientera sig då allt ser snarlikt ut.

Det hade inte varit så farligt om det fanns lite mer motivation att utforska allt omkring dig. Men där finns nästan aldrig någon mening i att ströva omkring utan mål, allt roligt händer om du gör som det är tänkt. Annars blir det som jag beskrev i början, mest frustration. Tror att utvecklarna upptäckte det efter ett tag och implementerade en fågel som man kan kalla på och då få vägvisning till nästa utmaning. Det slutade med att jag alltid bad om hjälp till nästa hinder eller mål, det gjorde upplevelsen bättre men också väldigt linjär och kort.

Fe-världen är dock inte bara myspys och gulliga djur, utan också en berättelse om miljöförstöring och brist på respekt för naturen. Detta tar sin form av mystiska robotar som ständigt hotar att förinta dig eller fånga in någon av dina nyvunna vänner. Naturligtvis gör du och dina kompanjoner allt för att stoppa dem, något som blir lättare allt eftersom du låser upp nya färdigheter. Under resans gång får du sakta men säkert reda på mer om din fiende, som i mitt tycke är den mest intressanta delen av historian.

LÄS MER: Grand Theft Auto: Vice City och musiken

Visst är det en vacker och mysig upplevelse med finstämd musik och stilistisk grafik, men också frustrerande begränsat och linjärt. Enkelt uttryckt: Ju kortare speltid desto bättre upplevelse! Om du saknar en bra handkontroll till din PC så köp det inte, då du förlorar  mycket i känsla. Om det är värt 199:- måste du själv avgöra, men mitt råd är att vänta tills det går ner i pris eller kommer till Origin Access.

BETYG: 6/10