Om jag säger rollspel, vad tänker du på då? Låt mig gissa. Du tänker drakar, trollkarlar, häxor och diverse övernaturliga väsen. Och givetvis en superkraftfull karaktär som från spelets första minut kan krossa allt och alla i sin väg? Tänkte väl det. Kingdom Come: Deliverance är den spikraka motsatsen till precis allt vad rollspel brukar vara.

Huvudpersonen Henry vill, som många andra unga människor, ut och se världen, göra sitt eget lilla avtryck i historien. Om det då betyder att svinga mäktiga svärd istället för att tillverka dem – fine. Men det visade sig att den där saken som kallas ödet som lägger sig i ibland hade andra planer. Efter en förödande attack står hela byn i brand och Henry ser sina föräldrar stupa, efter två snabba hugg från en högt uppsatt general i Sigismunds armé.

LÄS MER: Spelen som formade mig: The Witcher 3: Wild Hunt

Det börjar explosivt, ”RUN!” Står med stora gula bokstäver på min skärm. Jag stjäl en häst från fienden. Galopperandes i högsta fart börjar tankarna kila iväg kring att det kanske vore ett smartare val att fortsätta till fots istället. Med andra ord är hästridningen inget vidare i Kingdom Come: Deliverance. Hästen är allmänt svårstyrd och känns ryckig samtidigt som kameran sällan jobbar med dig. I övrigt känns dock kontrollerna tajta och bra.

Något åtminstone jag var väldigt skeptisk till var stridssystemet, i mina ögon såg det rent utsagt värdelöst ut. Till en viss grad hade mina ögon rätt. Men det är bara om du möter fler fiender än en som det känns lite stelt. Duellerna är däremot fantastiska, det finns inget rollspel som hanterar en-mot-en-striderna så exemplariskt som Kingdom Come: Deliverance. Duellerna känns som tagna ur en film, varje sving av ditt svärd räknas – och det gäller att träffa rätt, annars kan du vara illa ute, riktigt illa.

En av spelets största styrkor är känslan av framsteg när det kommer till Henrys färdigheter. Från början är han bara svärdssmedens son. Han bemöts inte med respekt av någon, förutom de andra överlevande från massakern av Skalitz. Men samtidigt som spelets story avancerar går även Henry monsterkliv framåt. Riddaren Sir Radzig Kobyla tar Henry under sin vinge, och utvecklar honom till en riddersman. En ståtlig sådan.

LÄS MER: Recension: Fe

Som jag nämnde tidigare siktade Warhorse Studios på att göra Kingdom Come så realistiskt som möjligt, och det är en av spelets största styrkor – men även svaghet. För att spara behöver man antingen sova eller dricka Saviour Shnaaps. Ja, du hörde rätt – man måste dricka snaps för att spara i Kingdom Come: Deliverance. Ett väldigt frustrerande system, speciellt när ett spel dras med massiva tekniska problem, som Kingdom Come gör. Jag krälade runt i Böhmens djupa skogar och helt plötsligt frös spelet, stelfrös. Spelet kastade ut mig till Xbox startsida. Jag startade irriterat upp spelet igen, för att snabbt upptäcka att min senaste sparning var två timmar tillbaka. Två långa timmar av framsteg hade försvunnit. Vid det här laget övervägde jag att sluta spela tills utvecklarna har hunnit patcha spelet men det var bara att bita ihop och fortsätta.

Spoiler-varning, det där jag precis beskrev hände inte bara en gång. Det hände flera gånger varje dag. Till slut byggdes rädsla upp för att spela för länge utan att spara. Det var något som förstörde upplevelsen en aning. Att behöva vara rädd för att ens spel ska krascha och att tappa en hög timmar skapar en mild grad av paranoia. Utöver sparsystemet och krascherna lyckas Warhorse med realismen förvånansvärt bra, något många trodde skulle fälla spelet. Att behöva sova, äta, tvätta sig och så vidare ger spelet extra inlevelse. Efter att ha spelat Kingdom Come känns det som att man vet hur det var att vara leva på medeltiden.

Utöver huvuduppdragen finns det gott om saker att göra i Kingdom Come. Vi har de traditionella sidouppdragen, en handfull aktiviteter, till exempel sno saker från folk, jaga och flå djur för att sedan sälja skinnet/köttet. Det märks tydligt att Warhorse har siktat på att göra en mindre spelvärld fast med mer innehåll, istället för en stor värld med kanske inte lika mycket att göra. Det tycker jag att de har lyckats relativt bra med, dock kan världen kännas lite tom på folk och dylikt där man stundtals känner sig väldigt ensam.

LÄS MER: Recension: Iconoclast

Till synes kan berättelsen framstå som klyschig och tråkig men så är inte fallet i Kingdom Come. Warhorse Studios har lyckats bra med att skapa en trovärdig handling med välskrivna karaktärer och bra, (om än lite buggiga) mellansekvenser. Man känner verkligen med Henry och hans förlust. Till slut känns det inte som Henrys hämnd – det känns som din.

Så, för att summera lite kort om Warhorse Studios debutrollspel – det finns gott om tekniska problem i form av spelförstörande buggar, en värld som inte alltid hinner rendera klart efter snabbtransport. Sen har vi problemet med att spelet fryser och stängs ner, och du förlorar alla framsteg efter senaste sparning. Om du däremot är ett fan av tyngre rollspel och kan ha överseende med dessa tekniska buggar är Kingdom Come: Deliverance ett utmärkt rollspel med djupa system, vattentät historia och framförallt, en intressant spelvärld.

Betyg: 7/10