Warhammer-spelen står som spön i backen sedan ett antal år tillbaka och det verkar som ingen genre går säker. Det senaste tillskottet är Warhammer: Vermintide 2 som är uppföljaren till det förhållandevis väl mottagna Warhammer: End Times – Vermintide från 2015. Det var ett spel som jag personligen tyckte var riktigt kul – om än en smula oslipat.

För er som inte spelat det första spelet kan man väl sammanfatta spelserien så här: Du väljer mellan ett gäng fantasy-klichéer och om du spelar själv sköter datorn de som blir över efter ditt val. Har du däremot turen att ha vänner som vill spela med dig kan samtliga välja precis vilken karaktär de vill. Om du inte är schizofren eller har ovanligt dryga vänner kan du snabbt och lätt välja vilket område du vill försöka ta dig igenom. Sen är det bara att göra slavsylta av allt som kommer i din väg tills du antingen själv blir komposterad av dina fiender eller lyckas ta dig till slutet av banan.

Oavsett hur det slutar belönas du med mer eller mindre XP och lite slumpmässigt utdelade saker som vapen, sköldar och annat kul. Mellan omgångarna kan du skutta omkring i din egen lilla borg och uppgradera vapen, omvandla kasserad tillgångar till material för nya roligare saker, låsa upp fler färdigheter och smiska skiten ur diverse livlösa monsterattrapper. 

Grundpremisserna i de båda spelen är rätt lika, men det som gör Warhammer: Vermintide 2 bra mycket bättre är hur mycket mer det finns av allt. Där ettan bjöd på mängder av råttor i form av Skaven, tillför del två även en massa läskiga figurer från Chaos, som skapar välbehövlig variation. Något som även gäller de fem hjältarna från föregångaren som åter har samlats för att rädda världen. Tydligen har hjältarnas fackförbund lyckas förhandla fram lite alternativa möjligheter, för nu kan varje kämpe välja mellan tre olika riktning att utvecklas inom. Att bara vara en enkel magiker är så 2015 liksom.

Det som slutligen lyfter det hela är att vi nu slipper ragla omkring i samma gamla slutna nivåer och istället även bjuds på öppna landskap, om än med en hel del osynliga ”murar”. Få saker är väl lika mysigt som att ströva omkring i skogen medan solen lyser genom löven på de mäktiga träden och fåglarna kvittrar, endast för att bli avbrutna av vinande pilar, kroppar som samlas på hög och ett och annat kroppslöst huvud. Det är här som grafikmotorn fått sig en rejäl uppgradering med mängder av stiliga effekter, bättre texturer och annat kul som får Nvidia och AMD att salivera av tanken på fler sålda grafikkort.

LÄS MER: Recension: Metal Gear Survive

Vad som är mindre bra är den återkommande bristen på tydlighet när det gäller vilka saker i omgivningen som man kan interagera med.Det är bara drygt när man inte hittar en dörr som faktiskt går att öppna eller en barriär som bara är en stel textur och stoppar en från att komma vidare. Mindre problematiskt är bristen på saker man kan ha sönder, fast det känns ändå rätt trist när man inte ens kan slå en tunna i småbitar med sitt svärd.

Sammanfattningsvis kan man absolut säga att detta är ett kompetent spel, om än något nischat. För i grund och botten är det ett röjigt spel med en minimal historia som lever på lusten att levla och få bättre utrustning tillsammans med ett gäng kompisar, medans man slaktar allt som man ser. Utan kompisar förlorar man dynamiken, och även om AI:n spelar ganska dugligt är det naturligtvis inte samma sak som att sitta och vråla i ett headset med några polare och kränga lite schysst tilltugg.

Men då priset är drygt hälften av ett normalt fullprisspel och definitivt ger många timmars röj även utan kompisar, måste jag ändå rekommendera ett köp om du gillar röj och ”sköj”.

BETYG: 7/10