Alla vägar bär till Rom sägs det, men i Death road to Canada är målet alltid skogshuggarnas förlovade land. Mellan Kanada och dig står dock mängder av faror och en oändlig ström av zombies. Där har du premisserna för spelet som blev en succé till PC, men faktiskt känns som det vore gjort för Nintendo Switch. Fast innan du ber mig motivera det påståendet tänkte jag bjuda på några utdrag från en av mina resedagböcker.

18 april 2018 Latitia
Alla som betyder något för mig är döda och världen känns som en soptipp full av likdelar och skräp, där stanken omkring mig är värre än en tonårings svettiga tubsockor. Då när allt är som värst får jag den briljanta iden att fly till Kanada, för dit vill väl inte ens zombier? Efter att ha avverkat en golfklubba och ett gäng träbitar som tillhygge mot ett mindre gäng småsega zombies, når jag en liten skraltig Trabant-liknande rosthög. Med triumf i sinnet puttrar jag ut på landsvägen och känner äntligen att lyckan står mig bi.

LÄS MER: Kärleken, jag och Street Fighter

18 april 2018 Latitia
Efter några timmars färd på en skitig landsväg hittar jag en samlingsplats för överlevande, väl där beslutar mig för att se om jag kan finna någon att slå följe med. Hinner knappt säga ”dieselmotor” innan en ung tanig man presenterar sig som Gustaf Fridolin och undrar om han kan få göra mig följe. Överlägger kort med mig själv och kommer fram till att två är bättre än en. För att främja gemenskapen vittjar vi några toaletter i ett öde hus, spöar skiten ur ett stort gäng odöda och hittar lite käk. När skymningen lägger sig över vårt tappra gäng står valet mellan att ta skydd i ett gammalt ungdomsläger eller helt enkelt köra sig genom hela natten.

19 april 2018 Latitia
Vad kan liksom gå fel i ett övergivet läger? Riktigt mycket tydligen, istället för frukost på sängen vaknar vi av att tre arga bodybuilders står över oss med machetes och önskar livet ur oss. Efter en kort förhandling slutar det hela med att Fridolin offrar mig för att sedan fly hals över huvud i förövarnas rostig gamla glassbil.

19 april 2018 Gustaf
Så skrivs ett nytt kapitel i spelets historia med mig, Gustaf bakom ratten. Hoppas ni förstår att det var nödvändigt att offra Latitia för att bästaste jag ska kunna nå Kanada. Solen skiner och min iskalla ride tar mig stadigt framåt. Några mil senare har min självkänsla ökat med +1 och min medkänsla gått ner –1. Känns som jag behöver en burgare i kroppen, letar febrilt men inser att jag lämnade all proviant i Trabanten. Stirrar surmulet och kör vidare.

LÄS MER: Naturens återgång i The Last of Us

20 april 2018 Gustaf
Midnatt och inget att äta. Börjar känna mig yr, måste skaffa fram lite käk. Hittar ett gäng gamla halvt mögliga våfflor i en kartong. Äter ett par styck och återfår lite av mina krafter. Nu vänder det, tänker jag och stannar till vid vägkanten för att stretcha lite. Snabbhet +1 blir belöningen och jag somnar utmattad i ett dike vid vägens kant.

Några timmar senare vaknar jag av att en björn sitter och smaskar på mina våfflor. Överlägger att försöka skrämma bort björnen men inser att jag riskerar livet då. När den sista struten når björnens mage rumlar den bort – lång mer mätt och belåten än stackars mig. Med gråten i halsen vrider jag om startnyckeln, men inget händer. Krossad av stundens allvar kravlar jag mig ur bilen för att kolla motorn, då ser jag ett stort gäng uppretade zombier komma hasandes mot mig. I ren panik väljer jag att springa rakt ut på vägen och det sista jag ser är ljuset från en lastbil i hög hastighet.

THE END

Så här bra eller dåligt kan ett försök att nå Kanada sluta, oavsett hur väl du förbereder dig. För även om du är strategisk och smart i dina strider och överlever horder av zombies kan allt gå om intet för att du försöker reparera en bil och inser körandes i 100 km/ över ett stup, att du missade att montera tillbaka bromsarna.

Resan är dock målet och tack vare riktigt smarta och fyndiga antiklimax blir nästan varje roadtrip i Death road to Canada till något att minnas. En stor del av nöjet ligger i alla knäppa personer/varelser man slår följe med, dessa slumpas fram automatiskt men som du såg kan man även skapa ett gäng egna karaktärer som då kan dyka upp när och var som helst! Just den sistnämnda biten är ruskigt rolig och man kan lätt skapa ett persongalleri baserat på superhjältar, ens bästa vänner, släktingar eller kanske kända seriemördare.

Death road to Canadas retrobaserade pixelgrafik passar perfekt till temat och minskar äckel-effekten av allt blod och kroppsdelar som blir resultatet efter ett zombie-möte. Att det hela ser strålande ut på Switchens skärm gör inte saken sämre och jag uppskattade att allt inte kändes pyttelitet på skärmen i handhållet läge. Jag har ofta plockat upp Death Road to Canada och lirat tio minuter här och fem minuter där, då man på ganska kort tid hinner uträtta en hel del.

För den äventyrliga finns många möjligheter att modifiera sin resa till att bli både kortare, längre och farligare. Men vilken väg du än väljer lovar jag dig att du kommer ha kul!

Betyg: 7/10