Det finns spel som verkligen berör på ett djupare plan och driver utvecklingen framåt inom sin genre, Heavy Rain från 2010 var ett sådant spel. Det finns de som kan diskutera huruvida det verkligen kan kallas ett spel, då interaktionen och insatsen från spelaren är begränsad till enklare rörelser eller val. Jag är inte en av dem. Storheten låg istället på det berättarmässiga planet där en intrikat historia vävde samman en grupp människors öden. Som spelare kunde du påverka handling vid förutbestämda knutpunkter eller nyckelögonblick, där små val kunde få stora konsekvenser längre fram i handlingen. Att sedan grafiken var extremt bra för sin tid gav det hela den sista skjutsen mot en bestående plats i många gamer-hjärtan.

Heavy Rain blev en stor kommersiell framgång med höga betyg, vilket i sin tur sporrade spelstudion Quantic Dream som låg bakom äventyret att skapa ännu ett interaktivt äventyr. 2013 släpptes Beyond: Two Souls med tunga namn som Willem Dafoe och Ellen Page i huvudrollerna.

Precis som i föregångaren är alla människor i spelet motion captured och digitaliserade för att uppnivå en kvalitet på animationerna som annars inte vore möjligt. Tyvärr blev resultatet inte lika lyckat som första gången, främst då berättandet saknade den extra dimensionen som flera sammanflätade livsöden gav i det tidigare spelet. Lysande skådespelarinsatser och en spännande berättelse gjorde att det ändå blev en succé, men i mina ögon var det en liten teknikdemo med namnet Kara som blev Quantics mest intressanta release det året.

Kara var en liten filmsnutt där en android blev självmedveten och handlade utanför ramarna av sin programvara. Valorie Curry som spelade androiden gjorde en fantastisk insats och lyckades beröra mig och många andra. Tyvärr krävde den i realtid körda demon nästan 50% av en Playstation 3 fulla kapacitet, så ett spel var inte att tänka på. Som tur är för alla oss älskare av temat androider och framtiden gjorde Playstation 4 entré lite senare det året och i smyg påbörjades ett spel baserat på Kara-demon.

LÄS MER: Är Sonys kritiker-älskling verkligen så gudomlig?!

Nästan fem år senare är det äntligen dags att låta världen få uppleva Detroit: Become Human för första gången. På många sätt kan man säga att det är först nu Quantic Dream kan realisera sina visioner fullt ut och skapa en värld som känns äkta in i minsta detalj. I Detroit: Become Human återvänder man till dynamiken från Heavy Rain och spinner en komplex väv av flera olika livsöden, som vida överträffar föregångarna.

Huvudpersonerna består av de tre androiderna Marcus, Kara och Connor och utspelar sig i ett framtida USA där androider är lika vanliga som mobiltelefoner är idag. Det finns en mängd olika modeller av androider som kan utföra allt från trädgårdsskötsel till polisarbete. För att skilja dem från människor har androider en rund diod i tinningen som lyser och de tillåts endast att bära speciella kläder med modellnamnet tryckt med stora bokstäver. De är programmerade att lyda sin ägares kommandon utan att någonsin hysa egna ambitioner eller mål.

För att ytterligare understryka att de endast är maskiner tillåts de inte sitta på bänkar för människor, på bussar finns särskilda utrymmen längst bak där androider får stå tätt packade och på många restauranger är de portförbjudna. Likheten med apartheiden som spirade under 1900-talets början i USA är slående och får en ganska omgående att inte bara sympatisera med huvudpersonerna utan också alla andra androider. Som ytterligare ett sätt att befästa livet på 2030-talet finns det en mängd olika digitala tidningar att hitta och läsa, som tillsammans med nyhetssändningar ger en extra dimension åt världen som spelet utspelar sig i.

Under de 13 timmar som min första genomspelning tog, har jag reflekterat mer över människans natur och hur vi fungerar än jag gjort i hela mitt liv. Där speciellt några scener i slutet fick mig att skaka i hela kroppen av ren vrede över att det otänkbara tillåts hända trots att vi borde lärt oss att vara bättre vid det här laget. Denna nivå av inlevelse vore inte möjlig utan David Cages mästerverk till manus, som håller en på nålar till man nästan helt utmattad når slutet. Jag tänker inte avslöja något mer om handlingen, Detroit: Become Human här är till för att upplevas.

LÄS OCKSÅ: Bortom konventionerna med Beyond: Two Souls

Rent spelmässigt är uppbyggnaden snarlik de tidigare spelen, vilket betyder att Quick Time-sekvenser fortfarande används när du hamnar i en pressande fysisk situation. Du interagerar med världen genom att ”swipe:a” eller trycka diverse knappkombinationer, förutom när det gäller att förflytta sig, då styr du karaktärerna direkt. Något jag uppskattade är att alla text- och knappkombinationer visas på ett tydligt och bra sätt, t.ex. inga roterande val eller andra irriterande UI. Då androider kan läsa av världen omkring dem är det aldrig svårt att veta vad man kan hitta på, för allt som man kan påverka lyser gult när man håller in R2.

Kontrollerna och gränssnittet är av högsta möjliga klass, med menysystem och presentationer som är så vackra att jag som designer fäller små formgivna tårar av lycka. Därtill är Quick Time-momenten långt mer intressanta än normalt, då det nu också kan finnas ett värde inte att misslyckas att utföra dem korrekt och på så sätt hjälpa någon annan. Om du önskar finns ett läge där du slipper mer avancerade knappkombinationer, men jag tycker att de ger en viss nerv i pressande situationer.Lika enastående som historien är spelets fernissa. Här snackar vi miljöer och en realism som bara för några år sedan var exklusivt genomförbart under icke spelbara mellansekvenser. Närbilder på androider och människor avslöjar de finaste av porerna i huden och de skickliga karaktärsskådespelarna tillåts spela på hela sitt känsloregister utan att begränsas av undermålig teknik. Faktum är att faran att landa i s.k. uncanney valley till stor del undviks eftersom man valt att spelets huvudkaraktärer är just androider vilket gör det lättare för mig som spelare att acceptera deras inte 100 procent mänskliga yttre, vilket i sin tur gör dem enklare att relatera till.

Samma känsla för detaljer återkommer i allt från de prakfulla miljöerna till röstskådespeleriet som skulle platsa i vilken storfilm som helst. Jag kom ibland på mig själv att bara stanna upp och njuta av de levande miljöerna och se andra människors liv passera revy.

LYSSNA PÅ MUSIKEN FRÅN: Beyond: Two Souls – The Infraworld

Detroit: Become Human är uppbyggt av olika kapitel som när de avklarats presenteras i form av ett flödesschema. Schemat kan du sedan använda för att se vad som ledde fram till den utgång som du fick uppleva, och vid varje nod som har flera möjliga val eller konsekvenser kan du se vad resten av världen/dina vänner valde i form av procentsatser. Detta ger en fantastisk överblick av hur otroligt många parametrar som påverkas av dina handlingar eller val.

Ett val i början av spelet kan få stora konsekvenser långt senare i handlingen och kan då vara skillnaden mellan liv eller död. Det är faktiskt fullt möjligt att klara spelet utan att någon av huvudpersonerna överlever, men dynamiken och spelet slutar trots detta ändå inte. Faktum är att den väg du väljer för spelets huvudpersoner kan påverka en hel nation och dess befolkning i det långa loppet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När du slutfört ett kapitel får du poäng som kan användas för att låsa upp mängder av illustrationer, videos, persongallerier i 3D och musik i spelets Extra-avdelning. Jag har spenderat åtskilliga timmar åt att vila ögonen på de vackra studier av Detroit anno 2018, undersökt 3D-modeller och avnjutit intressanta filmer om spelet.

Jag rekommenderar starkt att när du första gången spelar igenom Detroit: Become Human att du gör alla val utifrån vad ditt hjärta säger, utan att gå tillbaka för korrigera eller ångra beslut. Midmaxa med andra ord inte den här upplevelsen. Då gör du dig själv bara en enorm otjänst. Du får din chans när äventyret väl är över. Då tillåts du nämligen att experimentera.

När allt är över ges du chansen att spela om delmoment i kapitel, och är det lätt att senare gå tillbaka och ”testa” olika val för att se hur saker förändras på kort eller lång sikt. Du kan även hoppa tillbaka till början och ändra på saker, spara ner ändringarna och se hur det förändrar skeenden långt senare. Med 10 000-tals olika möjligheter är det otroligt givande att laborera med olika utgångar och val. Spelet bjuder på en sandlåda av möjligheter och omfamnar vetskapen om sin egen konstruktion på ett sätt de äldre spelen inte var i närheten av.

Allt in i den minsta detalj är smakfullt designat oavsett om det gäller en askkopp eller spelets gränssnitt. Kombinerat med den helt magnifika realisationen av ett framtida USA är Detroit: Become Human ett av plattformens absolut vackraste spel och en av de starkaste spelupplevelserna jag någonsin haft som en dator- och TV-spelare.

BETYG: 10/10