Ett av mina (och många andras) mer ansträngande levnadsår börjar lida mot sitt slut, men även fast 2020 har varit mindre trevligt ur flera synvinklar har det ändå varit ett sjuhelsikes år för spel. Inte nog med att vi bjudits på en rad med högkvalitativa spelupplevelser, vi har även fått uppleva lanseringen av en helt ny konsolgeneration. Detta har gjort det extra svårt för mig, som alltid vill spela intressanta titlar så fort de kommer ut, att lägga tillräckligt med tid på årets många spelsläpp. Det är också av den anledningen som flera potentiella kandidater lämnas utanför årets lista, jag har helt enkelt inte hunnit spela dem tillräckligt.

Min personliga lista över årets bästa kommer bestå av fem spel som presenteras i inbördes ordning. Innan vi börjar nedräkningen vill jag dock visa min uppskattning för ett gäng spel som antingen hamnade precis utanför den absoluta toppen eller, som jag beskriver ovan, inte tilldelats tillräckligt med speltid för att jag ska kunna ge dem en rättvis placering.

Bubblare

Assassin’s Creed Valhalla

I början av året hade jag kunnat lova er att Assassin’s Creed Valhalla skulle lyckas leta sig in i min absoluta topplista. Jag köpte spelet, som så många andra spel i år, vid lansering och har i skrivande stund spelat det på tre olika maskiner. Jag har även använt samma sparfil till alla tre maskinerna, bara det är värt en utmärkelse. Det finns mängder med saker jag verkligen gillar med Valhalla och det är en till synes strålande utveckling av det som gjorde Assassin’s Creed Odyssey till ett av mina favoriter från 2018. Trots detta känner jag mig inte bekväm med att lista Valhalla bland mina fem favoriter eftersom jag just nu endast klockat in 18 timmar i den brutala och brutalt vackra vikingasagan, vilket knappt räcker för att skrapa på ytan i ett sådant här spel. Jag kommer definitivt återvända till Valhalla vad det lider, och om ett par månader kan det mycket väl ha förtjänat en plats i toppen.

Call of Duty: Black Ops Cold War

Jag fortsätter överraska mig själv, för nu ska vi snacka Call of Duty. Ni som känner mig och min spelsmak vet att jag inte direkt är någon större förespråkare av skjutspel, speciellt inte när motståndarna styrs av livs levande människor. Trots detta vill jag ge en eloge till årets Call of Duty, även om det inte vinner några priser för sin speltitel. Den stora anledningen till varför jag vill ge utrymme till årets testosteron-fest är faktiskt Playstation 5 och den nya DualSense-kontrollen. Jag kan inte nog poängtera hur mycket de adaptiva avtryckarna lyfte det här äventyret. När jag recenserade spelet och startade upp det gång på gång var det inte för att jag ville se vad som skulle hända härnäst i den häftiga kampanjen, det handlade snarare om att själva skjutande togs till en helt ny nivå tack vare den senaste tekniken. Vill ni läsa mer om hur de adaptiva avtryckarna fungerar i Cold War kan ni göra det här, förhoppningsvis förstår ni också då varför årets Call of Duty förtjänar en hel del beröm.

Crash Bandicoot 4: It’s About Time

Det fina med att vecka efter vecka få chansen att testa nya spel utan någon ekonomisk investering är att jag hela tiden uppmanas utmana min egen spelsmak. Jag har ingen som helst nostalgisk relation till Crash-serien och hade troligtvis inte lagt några pengar på den senaste delen i serien, men tack vare möjligheten att recensera spelet insåg jag att detta absolut var något för mig. Crash 4 stoltserar med en imponerande kreativ bandesign och en svårighetsgrad som tack vare ett omarbetat sparsystem känns härligt utmanande utan att bli frustrerande. Om jag som helt saknar relation till spelserien lyckades bli förälskad i It’s About Time kan jag inte tänka mig något annat än att det står sig ganska högt även för spelseriens veteraner.

Draguen

Jag är fullt medveten om att nästa spel tekniskt sett släpptes första gången 2019, men fram till februari i år var det exklusivt till PC och alla som vet något förstår ju att det knappast är en acceptabel plattform. Därför vill jag ge en stor mängd kärlek till det vansinnigt vackra fjord-mysteriet Draugen. I min recension av spelet pratar jag om hur det norska äventyret är mer eller mindre felfritt utifrån vad det försöker vara. Draugen är en kort upplevelse med en laserfokuserad idé. Du blir inte ombedd om att gå fram och tillbaka i en enorm värld eller lösa onödigt svåra pussel. Spelet har en historia att berätta och har listat ut bästa möjliga sätt att förmedla den på. Sedan skadar det knappast att spelet är så vackert att mysfaktorn är hög trots den smått obehagliga handlingen.

Årets fem bästa spel

5. Fall Guys: Ultimate Knockout

Online-spelet där du inte behöver vara bäst för att ha roligt, du kan till och med vara nästintill sämst och ändå skratta hela vägen tillbaka till huvudmenyn. Jag fastnar sällan för spel som helt förlitar sig på uppkopplat spelande, med Fall Guys lyckades trots detta klättra in på en femteplats. Den stora anledningen till detta är den låga ribban. Du behöver liksom inga laserreflexer eller felfritt sikte för att plocka hem vinster i Fall Guys, det räcker egentligen med att du kan hantera en styrspak och två knappar samtidigt som du lyckas undvika det absoluta bottenskrapet. Det här spelet var en välbehövlig och inbjudande färgklick som med sitt strålande soundtrack och sin oförutsägbara ragdoll-fysik står sig som ett av det roligaste online-spelen jag någonsin upplevt.

4. Ghost of Tsushima

På fjärde plats hittar vi årets bästa blandband. Några skulle till och med hävda att detta är det bästa Assassin’s Creed-spelet någonsin utan att ens tillhöra serien. Ghost of Tsushima gjorde egentligen inte mycket nytt, det implementerade istället mängder med framgångsrika speltrender på ett otroligt bra sätt. I många fall bättre än någonsin tidigare. Spelet är oerhört vackert för såväl ögon som öron och stoltserar med ett dynamiskt stridssystem som var en ledande orsak till varför jag hade låst upp samtliga av spelets Playstation-troféer bara ett par veckor efter dess lansering. Ghost of Tsushima var en perfekt svanesång för Playstation 4 och tack vare frekventa uppdateringar, inte minst spelets kostnadsfria flerspelarläge Legends, är det även ett givet tillskott i samlingen för varje Playstation 5-ägare.

3. Marvel’s Spider-Man: Miles Morales

Jag var nog gladare än de allra flesta när det stod klart att 2020 skulle bjuda på ett splitternytt Spider-Man. Trots detta var jag något orolig när vi fick höra att Miles Morales skulle vara en kortare upplevelse, under en liten stund lät det till och med som om det kunde vara en expansion till spelet från 2018. I verkligheten är Miles Morales ett alldeles lysande äventyr som inte bara står på egna ben, det är ur flera synvinklar bättre än det första Spider-Man. Miles är en sympatisk och karismatisk huvudkaraktär vars unika förmågor vid sidan av de traditionella spindelkrafterna tillför en helt ny dimension till de redan strålande striderna. Spelet är dessutom ett lysande exempel på vad den nya konsolgenerationen är kapabel till, och om det var något spel som verkligen skrek efter snabbare bilduppdatering så var det Spider-Man. Miles Morales innehåller inte heller någon utfyllnad, utan allt jag gör i spelet känns både viktigt och relevant för berättelsen som förtäljs. Jag vet att en ordentlig uppföljare till Spider-Man från 2018 är på ingång, men jag hade inte klagat om serien istället fortsatt med dessa delikata munsbitar.

2. Immortals Fenyx Rising

Ubisofts tredje actionäventyr i en stor öppen värld för i år skulle också visa sig vara det bästa. Det var inte mycket som egentligen talade för Immortals Fenyx Rising, eller Gods & Monsters som det även var känt som ett tag. Ett lanseringsdatum i december tätt efter nya delar från Watch Dogs- och Assassin’s Creed-serierna gav knappast intrycket av att Ubisoft hade något vidare förtroende för Immortals på förhand, och den kraftiga prissänkningen av spelet kort efter lanseringen visar på sätt och vis att de kan ha haft belägg för det. Därför är det aningen bittert att Immortals Fenyx Rising är Ubisofts bästa spel i år. Den som vill veta exakt varför Immortals är så underhållande och bra får mer än gärna kika på min recension av spelet. I kort handlar det dock om en bedårande öppen värld som behåller mycket av det som gjort spel som Assassin’s Creed Odyssey så roliga att spela samtidigt som det influerats tydligt av The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Dessa tydliga inspirationskällor till trots känns det fortfarande nytt och fräscht, som en välbekant nyhet. Tack vare spelets underhållande strider, läckra spelvärld, kluriga pussel, en självmedvetet rolig handling, och en meningsfull öppen värld som är en fröjd att navigera rankar jag Immortals Fenyx Rising som ett av årets absolut bästa.

1. The Last of Us Part II

I somras bjöds jag på en spelupplevelse som kastade mig av stolen, eller åtminstone tryckte mig djupare in i soffkuddarna. Sedan dess har jag spelat en stor mängd otroligt vassa titlar och jag har flera gånger tänkt att något av dessa kanske är mitt nya favoritspel från året. Varje gång denna tanke har dykt upp har jag dock tids nog tryckt den åt sidan, för nu när alla spel är ute och den tjocka damen börjar ta ton finns det egentligen ingenting som ens varit i närheten av The Last of Us Part II.

Ellies hjärtskärande resa är något som kommer finnas med mig under många år framöver, och det räcker egentligen med att jag ser ett kort klipp från spelet eller lyssnar på den lysande musiken för att jag ska transporteras tillbaka till den känsla jag hade i juni. Jag har aldrig upplevt ett spel där jag aktivt försöker övertala mig själv att aktionerna som våra huvudkaraktärer genomför är acceptabla, att de är rättfärdigade, fastän jag egentligen vet att de inte är det. Det sanslösa mörkret som världen i The Last of Us Part II befinner sig i smittar sannerligen av sig, men det gör även de underbara ljusglimtarna. Fastän berättelsen om Ellie och Abby drivs av hat finns där så oerhört mycket värme och kärlek som drar in mig i spelvärlden.

I min recension av spelet skrev jag att många scener egentligen inte har särskilt mycket med den övergripande handlingen att göra, deras syfte är snarare att fylla ut världen och dess invånare. Resultatet av detta är en stark känsla av empati för två personer som gång på gång gör sig oförtjänta av den. Jag håller sällan med, men jag vill verkligen förstå. Berättelsen förmedlas dessutom på ett nästintill perfekt sätt tack vare den speltekniska briljans som genomsyrar hela spelet, varesig det handlar om grafiska detaljer, fiendernas artificiella intelligens eller det brutala och härligt dynamiska stridssystemet. När alla dessa delar sedan sammanförs råder det egentligen inga som helst tvivel.

År 2020 var ett otroligt starkt år för spelens värld, och The Last of Us Part II var det starkaste av dem alla.