Här på redaktionen har vi sällan några diskussioner om etik och moral. Vi har tydliga regler om hur vi ska bete oss kring recensioner, och under mina år på sidan är det ingen som har misskött sig i sociala medier. Vi är professionella, trots att vi inte drar in några pengar på sidan.

Jag har också tydliga personliga regler som jag följer, som jag satte upp när jag började att skriva om TV-spel för ett antal år sedan. Då tänkte jag under några månader mycket på etik och moral, men sedan dess har jag inte tänkt så mycket på saken. Jag vet vilka ämnen jag bör undvika på Twitter och hur långt jag kan gå i mina texter för Player One. Att jag inte har fått någon roman publicerad ännu har kanske hjälpt. Då slipper folk få veta vilka knasiga fantasier jag har. Jag har aldrig behövt stå till svars offentligt för alla galenskaper mina romankaraktärer ställer till med under sina våghalsiga äventyr.

Samtidigt blir spelvärlden på nätet bara mer och mer reklam-fixerad. Det är sponsrade tävlingar och give-aways precis överallt. Ibland kan man inte skilja på marknadsföring och journalistik. Vad sänder jag själv ut för budskap på sociala medier?

Vad har jag egentligen för ansvar som spelskribent? Att inte ljuga är förstås viktigt. (Fast våra läsare är så kunniga och pålästa att det knappast skulle fungera.) Och att inte sälja ut sina åsikter till högstbjudande. Men vem skulle vilja sponsra mig under bordet liksom? Så mäktig inom spelvärlden är jag tyvärr inte. Men även om jag aldrig medvetet ljuger så finns det ju hur som helst faktaluckor även i min kunskapsbank. Jag vet mycket om tv-spel, men långt ifrån allt.

LÄS MER: Xbox välkomnar alla in i diskussionen

Jag försöker att hålla min allmänbildning inom spelvärlden levande och uppdaterad, och min kunskapsbank aktuell, men jag kan inte spela allt, och jag kan inte läsa allt heller. Är man en riktig spelskribent om man inte har skaffat sig en Playstation 5 ännu, trots att mer än två år har gått sedan premiären? Jag tänkte slå till och skaffa en nu i höstas, för att fira att jag blivit frisk efter en längre tids sjukdom. Och ja, jag slog faktiskt till mitt under den värsta konsol-torkan när en sida på nätet plötsligt fick in ett 50-tal konsoler till ett fördelaktigt pris, men min internetbank fungerade inte, så för att kunna fira fick jag skicka iväg min mor att köpa Xbox Series X i stadens shoppingcentra stället. Som tur var hade jag sparat mina födelsedagspengar i ett kuvert de senaste åren, för att köpa en ny tv. Så det blev att gotta ner sig i Halo 5: Guardians och Forza Horizon 5, istället för Ratchet & Clank: Rift Apart och Kena: Bridge of Spirits. Så kan det gå, och detta val kommer onekligen att påverka mina texter framöver. Vill Sony att jag ska skriva om Playstation 5 får de väl skicka en konsol. Om detta är grundläggande journalistisk utrustning eller en muta får ni själva diskutera.

Men valet av konsol förändrade även min klädstil. Är man helt inriktad på att köpa en Playstation 5, men så blir det en Xbox Series X istället, tar det en stund att vänja sig vid det. Ungefär som när jag var liten och min mor stoppade mitt första köp av en konsol, men att köpa en speldator gick bra. Sedan jag flyttat hemifrån köpte jag en Xbox när Halo 2 släpptes och en Xbox 360 när Halo 3 släpptes, och för tio år sedan, i väntan på det hett efterlängtade Halo 5 och att den tredje Xbox-konsolen skulle släppas (innan Xbox Ones alla skandaler, förseningar, fiaskon, besvikelser och misslyckanden), såg jag mig definitivt som en Xbox-spelare. Min Playstation hade jag ju fått i födelsedagspresent, min Playstation 2 hade jag köpt först 2008 (åtta år efter premiären) och någon Playstation 3 hade jag inte en tanke på att köpa. (Det blev till sist en Playstation 3 hösten 2017, tio år efter premiären. Min Playstation 4 hade jag redan samma vår (2017), bara fyra år efter premiären av den konsolen, jag var en riktig Playstation-fantast nu!) Men hösten 2022 var jag plötsligt en Xbox-spelare igen. Jag var tillbaka i Halo-världen, och jag kände något slags tvång att göra mitt val hört. Därav idén att köpa en Xbox t-shirt.

Tyvärr hade Microsoft märkligt nog inte någon svensk internetshop där det bara var att surfa in och beställa ett par snygga Xbox-t-shirts och få dem hemskickade. Men som tur var kom Tradera, som så många gånger förr, till min hjälp. Snart hittade jag två riktigt snygga och stilrena Xbox t-shirts som jag kunde beställa hem.

Samtidigt insåg var själv hur suspekt det här var. Det här var inte som mina tidigare gaming-T-shirts – mina Street Fighter-, Splatoon-, Toadette- och Persona-T-shirts. Dessa fokuserade på specifika karaktärer från specifika spel som jag älskade. Dessa T-shirts säger att de-här-spelen-och-de-här-karaktärerna-gillar-jag, men vad säger egentligen mina båda Xbox-shirts? Att jag är anställd på Microsoft? Det fick mig att klia mig i håret, utan att komma fram till något bra svar. Vilka budskap sänder de egentligen ut när jag har dem på mig?

LÄS MER: Saknade licenser

Mina Cammy-, Judd och Li’l Judd- och Toadette-T-shirts har aldrig skapat mig någon huvudbry. När jag går runt med Cammy eller Toadette på bröstet är det för att visa min kärlek och stöd till dessa karaktärer, min förhoppning att de ska fortsätta att dyka upp i spel även i framtiden, men kan jag gå runt och säga att jag älskar Xbox? Vad innebär det när man visar att man är en Xbox-fan? Att jag gillar alla deras spel? Att jag gillar deras hårdvara mer än annan hårdvara? En av mina två Xbox-T-shirts (den till höger på bilden ovan) har visserligen bilder från Xbox mest kända spel tillsammans med Xbox-loggan. Men jag har varken spelat Ori eller Sea of Thieves ännu, och av Gears of War gillade jag bara det första spelet. Varken jag eller någon av mina vänner orkade ta oss igenom, trots flera försök, det tråkiga andra spelet.

Walt Willams, för närvarande manusförfattare till Playstation 5-spelet Marvel’s Wolverine, skriver om begäret efter gaming T-shirts på en spelmässa i sin självbiografi:

Då jag redan har en Playstation 4 och en Nintendo Switch, och jag, som sagt, hade haft en Playstation 5 om bara min internetbank hade fungerat den där veckan – är jag en Playstation- eller Nintendo-fan? Jag har aldrig varit en sådan person som älskar ett visst spelföretag, så som vissa är förälskade i, eller ska vi säga besatta av, varje trailer som FromSoftware visar upp eller varje luddig bild som BioWare twittrar ut. Med tanke på min lilla Atlus-samling skulle jag möjligen kunna stoltsera på stan med en T-shirt med ”Atlus” stilenliga logotyp på bröstet, (eller varför inte ”Psygnosis”, ”Ocean” eller ”The Bitmap Brothers”? Ni som hade en speldator på 90-talet vet vad jag menar) men där går nog gränsen. Jag har ett par T-shirts med U2 och Iron Maiden i garderoben, men inga T-shirts med skivbolag-logotyper. Därmed sticker mina två Xbox-T-shirts ut i min samling.

LÄS MER: Det är dags att Xbox visar lite karaktär

Eller de gjorde det innan den här historien tog en oväntad vändning, och jag även skaffade mig två Playstation-T-shirts! Som ren motvikt! Vad kan jag säga, jag kände mig obekväm med att bara göra reklam för Xbox och dessa båda T-shirts var riktigt snygga, så jag slog till. Tyvärr har inte heller Playstation någon svensk affär där det bara är att surfa in och köpa en God of War-kudde eller en flådig Horizon-artbook, men även i det här fallet kom Tradera till undsättning. Men gör två fel till ett rätt? Som mina vänner sa när de för första gången fick se mig i min nya vinröda T-shirt: ”Gör du reklam för Playstation?” Något de aldrig skulle ha sagt om min Toadette-T-shirt. Eller mina Persona 5-T-shirts.

Nog är jag tacksam för alla spännande spel som Nintendo, Playstation och Xbox släppt ut i världen, men som spelskribent ska man väl vara lite kritisk åtminstone? Eller åtminstone vara väldigt specifik när man hyllar något? Vad sänder en svart och grön Xbox-T-shirt ut för budskap på sociala medier? Det senaste året har Xbox varit mest omtalade för alla turerna kring sitt vansinniga köp av Activision Blizzard, för att Microsoft ska sparka 10 000 personer, och för att de nästan har slutat att släppa nya spel. ”Of the 23 firstparty studios it now owns, just one managed to release any new game in 2022,” som speltidningen Edge sammanfattade galenskapen i årets första nummer. Är det detta som jag stöder med mina nya T-shirts? Och har Playstation verkligen gjort bättre ifrån sig den senaste tiden?

Vad sänder dessa ”reklam”-T-shirts ut för budskap till personer utanför spelvärlden? Vad säger mina Xbox-T-shirts eller Playstation-T-shirts till någon som inte är insatta inom TV-spel? Att jag gillar The Last of Us-TV-serien? Är designen av det jag bär på bröstet ett sätt att göra reklam för spelvärlden till personer som befinner sig utanför den? Är det att vara en ambassadör för spelvärlden och locka in nya medlemmar? Kan jag till och med vara en liten bit i det pussel som får någon som aldrig spelat TV-spel att börja spela? Finns det ens någon utanför spelvärlden längre? Spelar inte alla någonting nu för tiden, om bara på mobilen eller på nätet? Min syster, som enbart har Singstar och Playstation 2 på sin meritlista inom TV-spelens värld, gillade åtminstone The Last of Us-TV-serien på HBO, även om den var lite läskig, men Halo-TV-serien har hon nog aldrig sett.

Med två Xbox-T-shirts och två Playstation-T-shirts i garderoben saknar jag därmed bara två Nintendo-T-shirts. Men nej, självklart inte, Nintendo har inte heller någon svensk affär där man med ett par knapptryck kan beställa hem två svarta T-shirts med röd-vita loggor på. Det finns tyvärr inga sådana T-shirts på Tradera heller. Det finns många med Mario, men de flesta är i barnstorlek. Jag hittade två snygga Zelda-T-shirts i rätt storlek, men den ena hade mycket djurhår på sig och den andra blev jag överbjuden på. Jag skulle gärna ha köpt Shigeru Miyamotos två T-shirts som han hade under sändningen när man hajpade den kommande Super Mario Bros. Movie, men de verkar inte finnas till försäljning. Och så säger de att det enda spelföretagen vill är att tjäna pengar?

Hur långt kan jag gå? Skulle jag ha på mig en Steam T-shirt? Ja, varför inte? Steam-logon är fin och skapar positiva associationer. (Nej, de går inte heller att beställa från någon svensk Steam-affär.) För ett par år sedan hade Steam monopol på PC-spel och var på väg att bli det onda rymdimperiet, men i och med Epic Games Stores och GOG:s framgångar så har de märkligt nog fått en allt mer positiv image. Succén kring Steam Deck har säkert också gjort sitt till. Så vad sägs om en Epic Games Store T-shirt?! Dumt? Onekligen vore det lite kultigt? Lite oväntat och lite udda. Dessutom får kineserna lite pengar.

LÄS MER: Nintendo har inte råd att vänta längre, och inte jag heller

Även Saudiarabien äger stora delar av spelvärlden nuförtiden. Var går gränsen för vilka delar av spelvärlden man skulle kunna stoltsera med på bröstet och magen? Jag älskar film- och spelskurkar som Darth Vader och The Joker lika mycket som någon annan, men jag skulle aldrig gå omkring med en Darth Vader T-shirt eller en The Joker T-shirt. Alla mina samlarfigurer på hyllorna är också bara hjältar. Mer eller mindre. Jag insåg detta faktum när jag en dag, till min förvåning, såg att mördaren i Twin Peaks fanns som Funko Pop-figur. Att ha Darth Vader som Funko Pop är väl lite kul, men en snubbe som mördat unga kvinnor och våldtagit minderåriga tjejer? Någonstans får man ändå dra gränsen för vilka populärkulturella aspekter som man skyltar med i lägenheten?

Jag tänkte faktiskt på detta faktum redan för 20 år sedan när jag skrev en längre berättelse där utgångspunkten var ”X-Men i rymden”, och resultatet inte blev helt olikt hur Guardians of the Galaxy-filmerna sedermera blev. På den här tiden hade jag varken gaming-t-shirts i garderoben eller samlarfigurer på hyllorna, för som ung konstnärligt medveten författare skydde jag alla sådana kommersiella tilltag. (Det här var långt innan supersnabbt bredband gjorde att reklamshower som Nintendo Direct, The Game Awards och spelfigurrecensioner på Youtube medförde att marknadsföringen av spel nästan blev lika underhållande som spelen själva.) Trots mina avigheter mot kommersiella tilltag insåg jag att min berättelse, med alla svärdbärande hjältar i spännande uniformer och fantasifulla rymdvarelser, i högsta grad var plastfigur-kompatibla. Jag hade dock med en våldtäkt tidigt i berättelsen, delvis för att sätta krokben för all girighet från potentiella plastfigursföretag. För vad skulle de göra? Skapa ett ”rape-set” där en plastfigur ger sig på en annan, med det ikoniska kontoret, där scenen utspelar sig, som bakgrund?

När jag läser min berättelse idag hajar jag till, men på rätt sätt. Scenen är fortfarande motiverad i storyn, och lägger grunden till mycket av alla de problem som kommer efteråt, men jag skulle inte skriva en serie på det sättet idag. Sexuella övergrepp passar bättre i en seriös historia, inte i en äventyrsberättelse. Dessutom skulle jag gärna sälja samlarfigurer idag. För att inte tala om att ha professionella exemplar av mina egna karaktärer i bokhyllan! Bredvid Aloy och Master Chief och alla de andra.

Så varför inte klä sig i en Xbox-T-shirt? Tack vare mina T-shirts har till och med min mor, som inte kan se skillnad mellan Master Chief och Fia Med Knuff, lärt sig vad Xbox och Playstation är för något. Kanske ska man inte vara rädd för att vara mainstream? Idag när Marvel och Star Wars inte längre är något som bara nördar håller högst, utan något som dominerar hela medialandskapet. Nu när Super Mario även är en stjärna på bio. Jag tänker på min klasskompis som var besatt av Teenage Mutant Ninja Turtles, och som var fixerad av att skriva något som var som Turtles, fast ännu bättre. Och som faktiskt lyckades! Men som helt slutade att skriva när vår lärare skrattade ut honom. Om han bara hade hållit ut hade han kunnat vara miljardär i dag, utan någon tvekan. Hur många som honom bara raderades ut?

Halo och Forza Horizon har sina udda inslag, men är onekligen mainstream nu för tiden, och jag är tämligen säker på att de står för det goda i tv-spelsvärlden snarare än det onda än så länge, så jag är glad att jag köpte en Xbox Series X. Även om jag mest nött matcher med Djurgården i NHL 22 än så länge. Vilka konsoler ska en spelskribent köpa? En eller alla? Betyder det att vara mainstream att man älskar allt? Eller är det okej att vara killen som bara skriver om Playstation, eller enbart om spelen till Xbox? Samtidigt äger jag nästan alla kända konsoler som släppts sedan mitten av 90-talet. Jag har inte bara fler spel än jag någonsin kommer att spela, jag har dessutom fler konsoler än jag någonsin kommer att kunna spela på, inklusive en Super NES Mini och en Mega Drive Mini. Så vad ska jag skriva om? Vad ska jag välja spela härnäst? Och framför allt, vilka T-shirts ska jag ha på mig?

Till alla spelföretag som vill skicka en T-shirt: Redaktionen har min adress. Jag är redo att klä mig i alla färger.