Assassin’s Creed: Valhalla

Fastän natten är sen och borde vara mörk, så böljar norrskenet ovanför och lyser upp snön. När du smyger genom snön ser du tydligt spåren av varg. Klädd i mörkt ylle och päls gör dina stövlar ett svagt knarrande ljud där du går. Du drar upp huvan mot kölden men din andedräkt bildar små moln av ånga när du andas. När du till slut ser besten övergår ditt smygande hukande till ett halv knästående. Du tar försiktigt fram din båge och siktar lugnt mot hjärtat och släpper långsamt ut pilen samtidigt som din andedräkt än en gång lämnar din mun, som spöket av den varg du nyss tagit livet av.

Assassin’s Creed: Valhalla är det elfte spelet i den mycket respekterade spelserien som hade sin början redan 2007. Spelets ramberättelse om den eviga kampen om världsherravälde, eller filosofiskt sådant åtminstone, mellan Assassinerna och Tempelherreorden fortsätter även i detta spelet. Genom att utnyttja en maskin kallad The Animus kan man utforska sina genetiska minnen genom att återuppleva sina förfäders liv i en virtuell värld som återskapar forntiden. Denna ramberättelse har hitintills tagit oss till korstågens Palestina, renässansens Italien, amerikanska revolutionen, piraternas Karibien på 1800-talet, franska revolutionen, viktorianska England, forntidens Egypten och kriget mellan Athen och Sparta.

Själva mångsidigheten i grundberättelsen har verkligen varit en styrka för hela serien och har gett upphov till stor variation. Trots de skiftande miljöerna har ändå spelen i sig varit väldigt lika varandra i spelsätt, och istället för att ändra grunden i det har de snarare expanderat och expanderat och expand- ja, vi återkommer till det senare. Valhalla är det senaste spelet, efter Odyssey som kom för ganska exakt två år sedan. Hur har då Ubisoft förvaltat den här tiden? Förutom den globala pandemin som förstås komplicerat ett sådant otroligt lagarbete som utveckling av ett dataspel innebär, har de också haft en hel del svårigheter internt. Efter anklagelser om oacceptabelt beteende och en fruktansvärd kultur på företaget fick flera chefer gå, bland andra den creative director för Valhalla, Ashraf Ismail.

MER OM UBISOFT-SKANDALEN HÄR: Checkpoint 16.8

Så här efter två år och flera bedrövelser har ändå Ubisoft lyckats leverera en massiv, öppen värld för alla potentiella lönnmördare och/eller vikingar. Du spelar som Eivor, en viking bosatt i Norge på 850-talet. För första gången kan du välja helt fritt om du vill spela Eivor som man eller kvinna. I tidigare spel har du oftast spelat man, förutom Syndicate där du spelade som en av tvillingarna Fry, antingen Evie eller Jacob, i olika sekvenser. Där kunde du inte välja när du spelade vem, men i Odyssey kunde du välja att spela antingen Kassandra eller Alexios. Skillnaden där var att Kassandra och Alexios historier inte var densamma. Här är valet helt fritt och historien är identisk, vad du än väljer. Du kan faktiskt även välja att inte välja. Då väljer spelet vilken figur du spelar som, och skiftar då och då.

Föräldralös vid tidig ålder tas Eivor hand om av kung Styrbjörn och växer upp som ett syskon till Sigurd Styrbjörnsson, dennes ambitiösa och aningen hetsige son. Det finns flera timmar speltid att avklara innan du tar dig igenom själva prologen av spelet som utspelar sig i Norge. Efter ett antal förvecklingar och en bossfight, kommer Styrbjörn på den lysande idéen som många andra vikingar hade på den tiden; att söka sig över havet till England för att finna välgång och lycka. Eivor, som har ett starkt band till Sigurd, dras av sin lojalitet med över havet, tillsammans med de två mystiska vännerna Basim och Haytham som Sigurd träffat under en tur i österled, till Konstantinopel. Tillsammans med flera från deras gamla hemby slår de sig ner i England.

Staden Ravensthorpe som de grundar kommer att vara din hembas under tiden i England och du kommer att kunna bygga upp den rejält. Förutom de mer traditionella byggnaderna som affär, smedja och barracker, kan du bygga tatueringsstudio, stall, bageri och fiskestuga. Det känns som om möjligheterna är oändliga. Ett av de viktigare ställen du bygger är åt Haytham, din österländske vän. Det avslöjas ganska tidigt att han och hans mentor, Basim, tillhör en mystisk orden, The Hidden Ones, som letar efter sina motståndare The Ancient Ones, för att fortsätta sin kamp om mänsklighetens öde. För att sätta det i sitt sammanhang är det här ungefär 200 år innan Assassinerna och Tempelherrarna tar sina namn, och första spelet tar sin start. När du bygger en byrå till Haytham kan du hjälpa honom att spåra och eliminera de motståndare de har i England, för att underminera den starka ställningen de har lyckats skapa där. Men om vi ska prata om allt man kan göra i Valhalla… Gå och hämta en kopp kaffe, eller te, det är okej, jag väntar. Är du redo? Då kör vi.

VI SKREV OM ODYSSEY OCKSÅ: Sex saker som sticker ut i Assassin’s Creed Odyssey

Förutom de klassiska uppdragen som för historien framåt finns det mängder av saker att göra i spelet. Sidospår, minispel, samlaruppdrag och att uppgradera din stad är bara början på kalaset. Själva grundhistorien där du och Sigurd kämpar för att från början skapa något bra och varaktigt för Korpklanen i kungariket Wessex, men sedan även i de omkringliggande kungadömena Northumbria, East Anglia och Mercia, är nästan märkligt oinspirerande. Det är mest av ren tur som jag får den att röra sig framåt när jag spelar, för ibland skulle jag ändå åt det hållet för ett annat uppdrag. Och det finns ju så många andra uppdrag. När jag söker igenom gamla romerska ruiner, eller letar efter en cool rustning eller ska hjälpa någon att lista ut vem förrädaren är i deras närmsta led, kände jag att jag tappade själva riktningen i spelet. Jag har aldrig tråkigt men jag hade önskat en historia som hade dragit i mig lite mer, en tydligare kompassriktning så att säga.

Jag hade fullt upp med att skapa allianser, som jag diskuterade med Randvi i stora hallen hemma i Ravensthorpe. Jag sprang runt och letade ny häftig utrustning, eller varför inte en ännu fetare tatuering att få på kroppen. Här är en rolig aspekt av spelet att du kan välja att ha all din utrustning synlig eller osynlig, så du bättre kan se alla tatueringar du har! Jag kan träna mina hästar, och min korp Synnin, som jag precis som i tidigare spel kan använda för att spana på områden som jag inte utforskat helt än. Precis som tidigare kan jag ta mig högt upp på speciella utkiksplatser för att synkronisera mina omgivningar. Det ger mig en bättre överblick över vad som finns att upptäcka i närmsta området.

Dessutom har vi romerska artefakter man kan samla och ge till en historiker hemma i byn för en riklig belöning. I barrackerna kan du träna och rekrytera såkallade Jormsvikingar, vikingatidens legosoldater, för att hjälpa till när du ska iväg och plundra. Ja, just det, plundra. För att få de resurser du behöver för att kunna utvidga din by och bygga upp ert rykte måste du plundra. Här har spelet en märkligt kallsinnig approach till det hela. Inte en enda gång kliar sig en viking i huvudet och säger: ”Äh, hörni, det här plundrandet och dödandet.. Ska vi inte försöka oss på lite mer traditionell byteshandel och diplomati?” Nej, så fort du är ute med ditt skepp och ser en by eller ett kloster som verkar ha lite stålar och najsa grejer, då börjar hela vikingabandet dregla och skriker: ”Ska vi inte plundra lite?” Märkligt hetsigt.

Trots att Assassin’s Creed har varit ett otroligt intressant stealth-spel har min vikingabesättning inget vett i kroppen att smyga sig på lite försiktigt. Det blir väldigt kontraproduktivt när Eivor ber besättningen att sluta sjunga (vilket de gör när man seglar, väldigt härligt) för nu ska vi försöka plundra. Så fort jag trycker på plundra-knappen skriker de alla som galningar och kastar sig över relingen. Kvar står jag på båten, och kan pussa mina drömmar om en sneak-attack farväl. Roligast var ändå när jag tillsammans med en NPC skulle smyga mig in i en by. Jag smyger järnet, gömmer mig i buskar, har huvan uppe för att synas mindre. Plötsligt upptäcker en av utkiksposterna oss. ”Hur? Hur gick det till?” hinner jag undra innan jag tittar upp och ser att NPC:n helt skamlöst bara står bredvid busken jag gömt mig i. ”Vem kallar du för idiot?”, frågade maken från andra rummet. ”Inte du”, fick jag svara, sammanbitet.

Havande gnällt lite om de moraliska aspekterna är plundrandet ganska kul. Förutom massmordet på klostervakter finns det ett antal mindre pusselelement på varje plats som kan ta en stund att lista ut, framförallt om en arg saxare skjuter pilar i ryggen på dig samtidigt. De uppdrag jag uppskattar mest är ändå de där jag får smyga mig in och plocka folk en efter en. Jag såg till att uppgradera mitt koger och mina rationer så fort jag kunde, vilket är ett bra tips. Olika bågar har olika typer av pilar och det kan vara bra att ha så många pilar som möjligt hela tiden. Du vet aldrig när du kan behöva göra dig av med en besvärlig spejare eller skjuta ner en klocka så inte byborna kan varna alla att du är där. Samma sak med rationerna. De är spelets motsvarighet till hälsa och om du kan se till att alltid äta och samla på dig mat när du kan kommer det gynna dig i de tuffaste striderna.

När det gäller stridssystemet är det ganska rättframt. Du kan göra lätta och tunga attacker, blockera, parera och undvika attacker. Genom att lösa uppdrag kommer du att få färdighetspoäng som du kan använda för att utveckla dina förmågor, din hälsa och den skada du gör. Det finns många olika vägar att ta: björnens väg för mer närstridsskada, korpens väg för mer distansvapenförmågor samt vargens väg för att utveckla dina förmågor att smyga och lönnmörda och så vidare. Det finns inget klassiskt erfarenhetspoängsystem eller nivåer, utan all utveckling du gör av din karaktär görs i färdighetsträdet. Om du väljer att uppgradera en förmåga, kommer nästa förmåga i den vägen göras tillgänglig. Hela systemet påminner extremt mycket om färdighetssystemet i ett av mina gamla favoritspel, Final Fantasy X. Det kan även delas upp så det är inte en helt linjär resa. Du kan dessutom gå åt flera håll samtidigt.

Om det låter komplicerat behöver du inte oroa dig. Hjälpsamt nog har spelet ett sätt där du kan re-speca när som helst, det vill säga nollställa allt och börja om från början. Det är väldigt bra att testa olika spår, för efter att ha spelat ett tag inser du vad som är ditt bästa sätt att spela på. När jag jämför mitt spelsätt mot min mans är han mer klurig och bättre på närstrid än jag. Jag väljer gärna att smyga, och använda pilbågen mycket. Men när det väl skiter sig kastar jag mig in som värsta bärsärken. Mina vikingaförfäder hade varit stolta.

MER OM UBISOFT: Hur mycket fritid tror ni att vi har, Ubisoft?

Jag hade lite problem med att komma in i själva kontrollerna i början. Man får använda trigger-knapparna mycket, framförallt för att komma åt sina specialförmågor. Specialförmågorna låses upp av att du hittar s.k. ”Tomes of Knowledge”. Genom att läsa dessa får du nya stridsförmågor som antingen är avståndsstrid- eller närstridsrelaterade. Dem kan du sedan tilldela olika knappar på din handkontroll. Till exempel kan du hålla nere L2 och sedan trycka cirkel för att skicka iväg flera pilar samtidigt. I stridens hetta kan det stora antalet möjliga kombinationer vara förvirrande, framför allt i början. En förmåga man kan låsa upp är att kunna göra bossfighter till quicktime events, så att du kan göra skada genom att klara av vissa knapptryckningssekvenser. Det kommer inte avgöra kampen, men ändå förkorta vägen fram till seger.

Utrustningen som finns i spelet är väldigt imponerande. Av anledningar som vi kan gå in på en annan gång är jag ganska insatt i vikingakultur, deras kläder och vapen. Allt ser väldigt väl framforskat ut. Färgerna, materialen och kringutrustningen ser helt rätt ut. Även om man kan se tydliga influenser från Vikings i alla komplicerade flätfrisyrer, så ser även det snyggt ut och är hyfsat historiskt korrekt. Precis som tidigare hittar du din utrustning ute i fält, och kan sedan uppgradera den själv eller hos din smed. Om du kan samla på dig alla delar av en rustningsserie (mantel, rustning, stövlar, armskenor och hjälm) får du en saftig bonus. Det kan vara svårt att jämföra utrustning, framför allt när du köper nytt i affärer då det inte syns tydligt vad som är bättre än det du redan har. Du kan hålla ner R2 i utrustningsmenyn för att jämföra men det är lite pilligt. Jag är alltid på jakt efter den gyllene rustningssymbolen på kartan för att se mer bad-ass ut.

Kartan är även den sig lik sedan tidigare. Och precis som i tidigare spel kan det vara svårt att veta vad man ska göra med alla symboler. Jag spelade ganska många timmar in i spelet och kände fortfarande inte igen allihop. Det är förstås kopplat till att det finns så mycket att göra. Jag hade problem med att just markera och hitta saker på kartan. Markeringar kunde försvinna och det var svårt inne i byar att se vad som var vad. Jag hoppas att det här är en tillfällig bug som kommer fixas av den utlovade Day One-patchen. Jag hade också våldsamma problem med att kartan glitchade något infernaliskt. När jag tittade på kartan hoppade allt runt, och det gick inte att se eller markera ordentligt. Jag hoppas att även detta kommer att fixas omgående.

Själva världen är otroligt vacker. Snöbeklädda berg i Norge, vetefält och gröna ängar i England, romerska ruiner och borgar, allt är som en tavla. Här är ytterligare en ny funktion, att du kan bygga stenrösen, cairns, vid särskilt vackra platser för att visa att du varit där. Ljudbilden är också väldigt effektiv. Vind genom vete, regn, fotsteg, folk som pratar i fjärran, allt bidrar till en atmosfär av en levande miljö runtomkring dig. Det är svårt att inte bara stanna upp ibland och njuta av hur snyggt det ser ut. En annan stämningshöjare är musiken i spelet. Soundtracket är för första gången ett samarbete mellan tre kompositörer. Jesper Kyd, som är åldermannen i Assassin’s Creed-sammanhang, och Sarah Schachner som gjorde ett fruktansvärt kompetent jobb med Origins, ett av mina favoritspelsoundtrack på senare år, slår sina påsar ihop med Einar Selvik, folkmusiker som skrev musiken till Vikings. Jesper och Sarah har fokuserat på de mer traditionella spelmusikelementen medan Einar skrivit de sånger som vikingarna sjunger och bidragit med just de historiska elementen i soundtracket. Det är väldigt vackert och stämningsfullt, och riktigt klurigt uttänkt av Ubisoft.

JA, JESPER KYD HAR VARIT MED FÖRR: Veckans spelmelodi: Assassin’s Creed II – Ezio’s Family

Som vanligt finns det också minispel som du kan förströ tiden med om du skulle känna att du har för lite att göra i det här nästan obscent packade spelet. Du kan ägna dig åt flyting, en typ av rap battle, vikinga style, där du ska matcha takt och rimma med din motståndares förolämpningar. Allt verkar vara en tidig variant av rimmande comedy roast. Det bidrar till att lätta upp stämningen i ett ganska politiskt och dystert spel, vilket också var tanken enligt Ubisoft. Mitt i all allvarlighet ville man ha mer lättsamma minispel och sidouppdrag, för att ha en bra balans på humor och drama. Det minispel som vann mitt hjärta var Orlog, ett enklare tärningsspel som jag lade alldeles för mycket tid på när jag borde bygga ära och berömmelse för Korpklanen. Ge mig ett set Orlog att spela hemma, genast! För att få tag i nya tatueringar har du en typ av kapplöpning mot klockan då du måste springa ifatt en papperslapp innan den flyger iväg. Här har jag också lagt för mycket tid, för om du snubblar en enda gång är risken stor att du får börja om från början.

Assassin’s Creed: Valhalla är ett episkt spel, inte olikt denna recension, som har fruktansvärt många timmar att ge dig i form av små och stora upplevelser. Miljöerna och stämningen är i världsklass. Det som kan tala till dess nackdel är att det i grunden är ”bara” ytterligare ett Assassin’s Creed-spel, i mångt och mycket extremt likt de övriga. Ramberättelsen har sträckts ut så tunt att den knappt är intressant längre. För ett så genomarbetat spel är också huvudhistorien inte särskilt engagerande även om ni får förstå att den här recensionen är skriven innan jag kommit hela vägen i mål med den här monstruösa besten till spel. Ett par störande buggar som påverkade min genomspelning oroar mig också, framför allt en extremt allvarlig där jag fick korrupta spelfiler. Så här ser visserligen spelutveckling och spelsläpp ut 2020, det kan mycket väl lösa sig i senare patcher, men det är inget som det finns garantier på.

SPEL SOM RÄDDATS AV PATCHAR: Hur man lyssnar och inte lyssnar till sina fans

I mångt och mycket kan jag säga att det här spelet har roat mig mycket, och då har jag bara skrapat på ytan. Inte mycket har ändrat sig sen 2007, men det behöver inte vara något dåligt. Det är fortfarande extremt tillfredställande att smyga sig på en fiende, att intrigera, utforska och slåss. Jag kommer att brottas med den här spelbjörnen under lång tid, för om det här spelet levererar något så är det innehåll. Det, och stämning. Jag är lite tacksam över att vi lämnat den klassiska sand-och-sandaler-färgskalan för det lite mustigare medeltida England, och Ubisoft har levererat ett väldigt tjusigt spel. Alla historiska element imponerar också stort och musiken är en verklig fullträff. Jag hoppas verkligen att Ubisoft fixar till de glitchar och buggar som det för tillfället plågas av och därmed mäktar med att få in det här snygga långskeppet sista biten in i hamn.